Puella Lupus

Tack! Tycker ni att jag ska fortdäyta här eller ska jag lägga ner?

fortsätt!

Ja, då kommer det väl lite till då!!



Efter ett bra tag gav jag upp. Jag var ju så nära ett bostadsområde. Varför kom ingen. Fattade de inte att det var allvar?
Jag tittade upp mot månen, och kände en underlig längtan. Jag visste inte vad det var jag längtade efter, bara att jag så otroigt gärna ville någonting.
Jag tittade ner på min sargade kropp. Jag hade blödande, djupa rivsår över allt, och min hud var obehagligt blå och kall av blodförlust. Jag ville bara hem. Jag ville sitta i soffan med mamma och pappa och titta på tv.
Nog måste de väl undra vart jag hade blivit av? Jag hade ju varit borta jättelänge! Snart skulle de säkert hitta mig och ta med mig hem. Det var vad jag hoppades i alla fall. Jag hoppades så innerligt att något skulle hända snart så det värkte i hjärtat på mig.
Jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder igen. Varför? Vad hade jag gkort för att förtjäna det här.
Jag satt och snyftade och grät i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde steg som närmade sig.
"Puella?" ropade någon i närheten. Jag könde inte igen rösten, men jag blev otroligt lättad.
"Här är jag!" ropade jag tillbaka med min hesa stämma.
Jag märkte att vem det än var som var här i närheten så kom hen närmare med springande ste. Efter bara några sekunder kom två poliser rusande mot mig.
"Är det du som är Puella?" frågade en av dem.

Jätte bra fortsätt