Livet blir bättre [Novell]

Kapitel 2.



”En minimeny med kyckling och curry,” jag hade gått in på Subland för att få någon frukost och till min glädje var det ingen där inne så jag behövde inte köa.

”Chips eller frukt?” tjejen bakom kassans blick for mot dörren då den öppnades, en suck slapp ur henne och jag tittade över axeln, in kom ett stort gäng med ungdomar.

”Jag tar chips,” jag gillar inte chips så mycket, men dem kan jag ge till Jens som jag alltid gör. Jag tog den lilla påsen med chips och gick sedan och fyllde upp muggen jag fått med dricka. Då jag kom till delen där de skickar ut mackorna var min redan klar så jag tog den och gick ut därifrån. Jens hus låg på gångavstånd från mitt så jag brukar alltid gå då jag ska till han och idag var det bra så jag kunde hålla min macka och dricka utan att cykla omkull eller något.
När jag kom fram till Jens hus satt han i en solstol på framsidan.

”Jag har något åt dig,” sa jag och höll fram min vänstra hand som jag höll både drickan och chipsen i. Han ställde sig upp och kom fram till mig och tog chipspåsen ur min hand. När han sen torkade bort lite currysås från min kind märkte jag det.

”Du har ju fått armen nu!” Jag skrek det lite halvt och kramade om honom.

”De satte dit den igår. Den känns fortfarande som en läskig dock arm för mig..” han log mot mig sen böjde han sig ner mot mig och kysste mig lätt på läpparna.

”Så, vad är planen för idag?” frågade jag, han brukade ofta komma med saker som han tyckte att vi skulle göra.

”Vi går till stranden tycker jag,” han kysste mig igen sen krokade han fast sin arm i min. På så sätt var vi sammanlänkade men jag kunde fortfarande äta upp min macka. Då vi kom fram till stranden ringde min mobil.

”Kan du ta pappret?” jag räckte fram pappret som blivit kvar efter att jag ätit upp mackan, han tog det så min högra hand blev ledig och jag kunde ta upp telefonen. Det var mamma.

”Hallå?” svarade jag.

”Hej Emma. Tror du Jens kan äta hos oss ikväll?” Varför frågar hon det så här tidigt på dagen? Och varför ringer hon?

”Vill du äta hos oss ikväll?” frågade jag Jens. Han såg förvånad ut men nickade.

”Han kommer,” meddelade jag mamma.

”Bra, och om du får syn på Erik kan du väl säga att han och Jessica också ska äta hos oss ikväll?” Vad är det med henne idag egentligen?

”Ja, hejdå mamma!” Jag la på utan att vänta på svar. Vi hann inte mer än tre meter efter jag lade undan telefonen innan vi krockade med Erik och Jessica.

"Erik. Bra. Mamma vill att ni kommer båda två och äter hemma hos oss ikväll,” han såg lika förvånad som jag känt mig då mamma sa det.

”Ja.. okej. Lillasyster,” kunde han inte lägga av med det där snart?

”Du är TRE minuter äldre, det är knappt någon skillnad.” Jag vände mig från honom, tog Jens hand och började gå därifrån.

”Du förresten, Erik, var snäll mot Emil ikväll, han verkade irriterad på dig?” Det var ett råd samtidigt som det var en fråga.

”Det är inget att oroa sig för!” svarade han och jag vände om och gick mot vattnet med Jens.

”Har du någon aning om vad din mamma planerar?” frågade han mig.

”Helt ärligt, jag tror hon vill ha en middag med alla från familjen hemma, om hon så måste laga mat åt tre fler än vanligt.”

”Tre?” Jusste. Han känner inte till Miranda.

”Emils nya, det blir faktiskt första gången jag träffar henne,” de har dejtat i en månad snart och han har inte tagit hem henne än. Det kan vara det mamma vill få ut av kvällen.

Awesome!! Om du delar in texten i stycken blir det lättare att läsa

Ska tänka på det, jag är ganska så sämst på sånt så.. xD

jättebra!!

NY LÄSARE!!!
AWESOME!!!!!!!!!!!!

Awesome! Mer? ♥

Nu ska ni få mer!!

Kapitel 3.

Vi gick vidare och satte oss sen på stranden ganska nära vattnet och bara njöt av solen och vädret. När klockan började nära sig tre gick vi hem till Jens. Hans lillasyster mötte oss i dörren.

”Emma!” hon kom fram och kramade om mina ben. Hon var bara fem år och avgudade mig. Hon har alltid sett mig som en storasyster eftersom jag har funnits med i bilden sen hon var ett år.

”Hej Amanda!” Jag försökte få av mina skor med en hand i Jens hand och Amanda runt benen. Det var inte det lättaste men jag lyckades.
Amanda sprang iväg till köket sen och jag och Jens gick till hans rum nere i källaren. Hela källaren var faktiskt hans rum, men just nu stod det flyttkartonger överallt. Om några dagar ska han flytta till en egen lägenhet, jag och han hade plockat ner det mesta i lådor som han inte skulle behöva för någon dag sen. Jag gick fram till sängen och satte mig på den. Jag såg mig om i rummet. Det såg tomt ut nu. Jag tror jag kommer sakna rummet mer än han. Det är bara så stort och mysigt. Men det enda han kommer måste köpa till sin lägenhet är egentligen bara bord och stolar till köket, annars hade han allt redan.

När klockan började närma sig fem gick jag hemför att göra mig i ordning för kvällen. När jag kom till infarten till huset hörde jag en motor. Jag vände mig om och fick syn på Erik på sin moped. Han körde upp på infarten och stängde av mopeden och låste den.

”Någon aning om vad mamma planerar för kvällen?” frågade jag honom.

”Jag tror hon har letat en ursäkt för att få träffa Miranda ett tag, det kan vara det..” han lät osäker på det. Jag hade också tänkt på det, men det kändes inte likt mamma att göra något stort bara för det.

”Mm, kanske..” svarade jag. Jag gick in och gjorde mig i ordning för kvällen.

Miranda såg obekvämt bekant ut. Det var först när jag såg ärret på hennes överarm senare på kvällen som det gick upp för mig varför. Nu förstod jag varför Emil inte vågat ta hem henne.

”Miranda?” jag måste få veta om mina gissningar är rätt.

”Ja?” hon lät nyfiken. Kanske för att jag tilltalade henne så direkt för första gången på hela kvällen.

”Det där ärret på armen, fick du det i en trafikolycka för drygt två månader sen?” jag kunde se Emil sucka, Jens verkade det ha gått upp något för och Miranda såg förvånad ut.

”Ja.. Hur.. Hur vet du det?” hon lät väldigt förvånad över att jag visste det.

”Jag var också där, och Jens med,” svarade jag och tittade från henne till Jens.

”Jag är han som fick armen avhuggen,” sa han och höll upp sin protesarm.

”Hur blev det med din arm egentligen?” frågade jag Miranda. Den hade hängt i en sådan skum vinkel att jag hört läkarna diskutera om de rent utav skulle amputera den.

”Efter tre operationer så sitter den som den ska” sa hon och log mot oss.

Nu i efterhand insåg jag hur tur jag faktiskt hade haft i kraschen. Fem bilar och 12 personer hade varit med och jag hade klarat mig lindrigast. En kille som var ensam i sin bil hade dött. Det var inget fint minne precis men det skulle alltid finnas kvar i mitt huvud. Vissa detaljer särskilt. Jens arm hängande från ratten. Mirandas arm hängande ur sidorutan. Den döde killens ansiktsuttrycks om blivit det sista i hans liv. Jens blod på min arm. Det var något jag aldrig skulle glömma.

”Emil, följ mig till köket och hämta snacks,” jag försökte få det att låta helt normalt men jag var säker på att åtminstone Erik genomskådade mig. Det var alltid han jag brukade be om hjälp med sådant. Erik ställde sig upp och följde mig ut till köket.

Fantastiskt! Finns inga od för att beskriva hur bra detta är.. Hfueksj glrksgnrljrwklgjwalknfjbaeip kgfpoekawo SÅ bra! ♥

Mig tycker du ska ge mig lite mer som jag inte har läst också because I want to read more >_> ♥

Åhh, tack!!!


Jag har inte skrivit så mycket sen sist..
Men du, du kan ju säga till om du hittar något skumt senare nät du läser också? xD