Cherii

Kapitel 1


Ártay hänger upp bågen på den ensamma kroken intill väggen och går igenom köket och fortsätter mot sitt rum. Huvudet värker fortfarande ifrån den öppna skogsgläntan. ´Gå inte dit, du utsätter oss alla för fara.´ Åhh, varför hade han inte bara lyssnat på sin far? Ártay slänger sig på sängen och spelar upp händelserna ifrån skogen igen. Det hela börjar med att Ártay smyger sig ut ur huset på morgonen tidigare samma dag och börjar gå i rask takt emot skogen. Ártay viker av på en färsk stig som knappt hunnit bli lerig under nattens lätta duggregn. Ártay och Eintoo hade bestämt förgående kväll att dem skulle mötas vid Visdomens ek. Ártay stod och trampade lite nervöst i de prasslande höstlöven.
Ljudet av hovar som stötte emot stigens grus och rötter kom allt närmre. Runt en av stigens krökar dök en gestalt iförd mantel upp, ridandes på en svart hingsts hästrygg. Några meter ifrån Ártay stannade hästen upp. Hingsten frustade lätt. Figuren tar av sig mantels huva och ett välkänt ansikte uppenbarar sig framför Ártays isblå ögon.

”Hej. Förlåt för att jag kom senare än bestämd tid, väckte nästan Ymiriyo... Ska vi gå direkt – innan nästa patrull med soldater kommer?” frågade Eintoo. Ártay svarade med ett allvarligt men ändå glatt:”Okej.” Eintoo satt av och började leda hästen bredvid Ártay. De två vännerna var på väg mot en förbjuden plats, drottningens soldater hade rest mellan byarna och mycket tydligt berättat för byn Séripz invånare att ingen skulle närma sig Skuggornas klyfta. Soldaterna hade självklart inte berättat anledningen till det.

Ártay fortsatte att gå uppför en hyfsat brant backe.
Det var en ganska kylig morgon och några få höstlöv föll till marken i takt med vindens lätta bris. Ingen av dem sa så värst mycket till varandra, förutom några enstaka hummanden.
Skuggornas klyfta närmade sig, det kände man på lukten. Ruttet, instängt. Ingen välkomnande lukt. Ártay hade bara satt sin fot på denna ödsliga plats en enda gång förut och han hade inte funderat på att återvända, inte frivilligt. En bit längre fram delade den täta skogen på sig, de var framme.

Skuggornas klyfta. Klyftan som mer liknade en djup grop omgavs utav en rad olika ruttnade växter, sand och grus, torra grästuvor. Klipporna var spruckna. Jag vände mig om mot Eintoo och sa nervöst: ”Det är här, gör det nu – fort.” Eintoo nickade sakta. Det märktes på honom att han också ogillade att vara här, men dem var tvungna, helt klart. Gruset knastrade under deras fötter. Några korpar seglade långsamt över klyftan. Eintoo förstod blicken jag gav honom. Hästen gnäggade nervöst när Eintoo ledde den en bit bort till en dunge.

"Cró” mumlade Eintoo med en säker hand på hästens mule. Hästen försvann i ett moln av aska, det var riktigt avancerad magi, på hög nivå. Ártay hade alltid varit mycket avundsjuk
på grund av att Eintoo var en så kallad halvalv och på så sett lärt sig att behärska magin tidigare. Eintoo böjde sig ner och samlade ihop askan - som mer liknade ett grynigt pulver –
i en pung som han bar vid midjan. När han väl hade borstat av sina smutsiga händer på sina byxor mötte han Ártays blick med ett flin. Jag vände bort huvudet och började gå ner för
den branta grusstigen med de vissna grästuvorna längs med kanterna. Det måste ha funnits en anledning till allt det här, varför byns invånare ej fick närma dig denna ödsliga plats,
Ártay och Eintoo skulle ta reda på varför.

Där slutar minnena utav den tidigare morgonen, Ártay ville inte tänka på de efterträdande händelserna. Blodet, Eintoos hjärtskärande skrik, sanningen och... Drakarna, två stycken.
De gula, sorgsna, bedjande ögonen som tiggde om att få komma ut ur den kvava, trånga grottan och se solljuset etsade sig kvar framför Ártays blick ända tills Ártays mor, Amira, serverade hans familj middagen. Nu på hösthalvåret var skörden mager och rovorna få.
Familjens odlingar hade klarat sig någorlunda bra bra från stormen Buio som hade skapat förödelse i byarna runt staden Séripz. Amira hade ansträngt sig otroligt mycket för just denna middagen och den dofta och smakade ljuvligt. Kryddorna som köttet var smaksatt med passade verkligen tillsammans med rovorna. Ártays syster Tuwa gluffsade i sig maten med stor aptit och Amira besvarade det med ett trött leende. Ártays pappa släntrade in i slutet av måltiden och kysste Amira på huvudet samtidigt som han mumlade en ursäkt om att jakten hade gått dåligt. Utanför det enkla huset smattrade regnet mot den riktigt leriga stigen.

Jaa, det var första kapitlet det Gillar ni berättelsen?

Kram, Balder. ♥

24 apr, 2013 17:07

Detta inlägg ändrades senast 2013-05-19 kl. 18:16
Antal ändringar: 7

Asdfghjkl, du är superbra! Gillar berättelsen. Dock är dessa namn förvirrande med dess uttal, xD. Meeer? ♥

24 apr, 2013 17:51

Yes... yes I do.

---

. .

24 apr, 2013 17:57

_{Skrivet av Dramione99:}
Asdfghjkl, du är superbra! Gillar berättelsen. Dock är dessa namn förvirrande med dess uttal, xD. Meeer? ♥

Tack! Haha, mm. Självklart blir det mer ♥

_{Skrivet av AlexZz:}


Yes... yes I do.

AlexZz: Haha, du är allt go´ ♥

24 apr, 2013 18:03

Balder
But you're worth it. o.o Och jag är på gif humör.

---

. .

24 apr, 2013 18:15

_{Skrivet av AlexZz:}
Balder
But you're worth it. o.o Och jag är på gif humör.

AlexZz: Du gör mig glad. Verkligen ♥

24 apr, 2013 18:18

Braa kapitel!

24 apr, 2013 20:16

Kapitel 2

Gruset knastrade under Ártays läderskor när han sprang mot morgonens tidiga marknad.
Daggen i gräset låg fortfarande kvar och solens strålar letade sig in genom hustaken av halm.
Spindelnätens väv glänste bland trädkronorna. En halv skara människor stod redan vid portarna och väntade på att de två vakterna skulle öppna den väldiga ekporten. Efter ett tag öppnades portarna och folk knuffade varandra hit och dit samtidigt som de tog sig fram. Höga röster växte sig starkare och affärsmännen ropade ut sina priser tillsammans med vad dem sålde. Smutsiga bara fötter och fötter med dyra skor skyndade sig över gatan av kullersten där små ogrästuvor hade börjat leta sig upp. Dofter som svett, kryddor, skinn, kött från slakteriet och bröd strömmade emot honom...
Bröd var det hans mor hade bett honom att köpa och det kostade endast fem eico idag. Ártay fortsatte mot bagarnas gränd. Hasse, även känd som smeden i byn, ägde bageriet tillsammans med sin dotter Ebina.

Ártay log för sig själv när han klev in genom bageriets dörr. Bageriet hade alltid varit omtyckt utav byns invånare och bageriet hade gått i arv i flera generationer tillbaka. I taket hängde det knippen med olika kryddor och på väggen mjöliga förkläden. Ebina hälsade artigt men skyndade sedan iväg med ett hastigt men bekymrat leende. Hasse och Ikku, Ártays far, hade vart goda vänner sedan lång tid. Ártay öppnade dörren till köket och kikade in. Några få kokböcker stod uppradade längs med väggen och på dem dammiga, nötta bokryggarna skymtade man titlar skrivna i runskrift. Det var ganska varmt och ljust i rummet och köksredskap låg utspridda lite överallt. Hasse stod lutad över en bänk och valde ut en passande kavel.

”Go´morron”, sa Hasse och vände sig om.
”God morgon” svarade jag med brett brett leende.
”Säg mig, Ártay, vad är du ute efter idag?”
”Mor skulle vilja ha en saftig surdegslimpa till ikväll, helst utan frön.”

Hasse strök sig om sitt mörka, välvårdade skägg och hans gråa ögon såg sig omkring.
”Följ med här”, svarade Hasse efter en stunds betänketid. Hasse var en bredaxlad man med goda stridskunskaper och Ártay upplevde han som en god, modig och hjälpsam man.
”Jag är osäker på om vi har några limpor kvar, vänta ett ögonblick...”, sa Hasse och försvann.
Ártay såg sig omkring men sjönk sedan ned på en bänk. Hasse hade mumlat någonting om ett krig som närmar sig. Ett krig, kan det verkligen vara sant? Ártays tankar vandrade vidare, kom in på nya vägar, korsade varandra, avslutades och började om. Staden Sérpz var en före detta alvstad och staden hade en stor armé med många duktiga soldater – dvärgar, alver och människor.

Dörrarna sköts upp och Hasse kom ut, bärande på en stor limpa under armen.
”Här har du Ártay...”
”Tack”, svarade jag.
”Fem eico för en limpa som denna... Lukta!” sa Hasse glatt.

Hasse lade ner den nybakade limpan i en påse och räckte Ártay den. Ártay betalade, tackade och började gå hemåt. Solen sken fortfarande men några mörka moln började dra in över staden.
Vad var meningen med ett krig, just nu? Ártay skyndade sig hem men regnet hade redan börjat dra sig in över staden. Stora, klara droppar rann nerför ryggen på Ártay och han strök ideligen håret åt sidan. Väl hemma, tog han av sig skorna och gick in. Amira tog emot den fortfarande varma limpan och fortsatte med soppan. Kitteln stod och puttrade vid elden, Tuwa sov och Ikku läste i en bok om uråldrig magi. Ikku vinkade till sig Ártay samtidigt som han klappade på sängen.

”Ja, far?”
”Var inte orolig, allt kommer bli bra... Vi måste bara hålla ihop, lyssna på råden vi får, invänta stunden och följa vägen mot frihet.”
”Vad snackar du om?” frågar jag förvånat.
”Ryktena om kriget... - fortsätter Ikku lugnt – ”är sanna.”
”Men...”
”Städerna Wocárt, Alkrir, Gorashino, Tragah och Anei är redan inblandade i kriget och det sägs att den onda kungen från Nefra har skickat en del av sina trupper dit för att delta. Även vi har blivit varnade och...” avslutade Ikku meningen.
”Och?” Ikku såg Ártay i ögonen och öppnade sitt sinne för honom, minnen blandade med tankar, gav honom svaren. Familjen var tvungen att skiljas åt, hela landet Cherii var i fara och Ártay skulle resa till Eltáar, alvernas huvudstad, tillsammans med Eintoo. Ártay kände sig helt förlamad och... Tom.
Ikku drog sig långsamt ut ur Ártays sinne och lät han tänka över det hastiga beslutet.
”När... Åker vi?” var det ända jag fick fram. Ikku dröjde med svaret. ”Imorgon.”

___________

Hej!
Berättelsen är färdig men kommer lägga till några kapitel, tja det var väl det...
Uppskattar även alla värmande kommentarer jag får så fortsätt gärna med det haha Kram ♥

30 apr, 2013 21:50

Detta inlägg ändrades senast 2013-06-16 kl. 16:25
Antal ändringar: 9

Skriv mer om kriget, för guds skull! (Och för min ...). Jättebra! Du är jättegrym! ♥
Mer?

30 apr, 2013 22:07

_{Skrivet av Dramione99:}
Skriv mer om kriget, för guds skull! (Och för min ...). Jättebra! Du är jättegrym! ♥
Mer?

Haha tack och självklart blir det mer ♥

30 apr, 2013 22:08