Lapparna [SV]

Nu kommer det första kapitlet. Kanske blev lite lamt. Menmen.

Alexandra


Pipipip… Väckarklockan låter så mycket. Jag fumlar med handen och lyckas till sist slå av den. Jag tittar på klockan. Klockan är halv åtta. Fan också! Jag är sen igen. Det är jag ofta nu för tiden. Och nu i nian är det viktigt att komma i tid. Annars kanske jag inte kan bli modell. Jag slänger på mig jeansen och min tröja. Jag springer sedan ut i badrummet och slänger på mig smink. Borstar mitt långa bruna hår. Och sedan far jag ner och tar på mina högklackade gympaskor och militärjackan. Tar väska och springer ut. Sedan slänger jag mig upp på cykeln och åker iväg, jag brukar inte äta frukost. Inte när jag är sen i alla fall.

När jag kommer fram till skolan väntar mitt gäng på mig där. Vi är ungefär tio personer. Vi är de populära. Och jag är populärast. Rangen på skolan är väldigt hög. Man måste kämpa för att få behålla den.
”Hej!” ropar jag till de och ler.
”Tjena!” ropar de tillbaka. Vi kramar varandra, min pojkvän Anton kysser mig och sen går vi in. På lektionen tittar jag hela tiden på den opopuläraste tjejen i klassen. Saga. Vi var bästisar i mellanstadiet. Men när Linn mystiskt försvann, så splittrades vi. Hon sitter alltid ensam på lunchen, medans jag har en hel hop med människor efter mig. Tänk att vi var vänner. Det hade ändå inte funkat nu. Hon klär sig i förstora kläder och säger nästan aldrig något. Men på lektionerna jobbar hon på. Hela tiden. Hon tittar inte ens upp. Jag kämpar inte så mycket på lektionerna. Men jag vet att jag måste. Jag bestämmer mig för att försöka jobbar lite. Jag böjer huvudet ner mot matteboken och läser det första talet. Jag arbetar några tal, men sedan viskar min kompis till mig att vi ska sitta ute på lunchen. Det är alltid mysigt.
När lektionen var slut så gick jag ut ur klassrummet och gick ner till cafeterian där jag tänker köpa frukost. Mina vänner följer efter. De vet att jag inte brukar äta frukost. Så de fattar precis vad jag tänker göra. Jag köper en macka och en festis, sen sätter jag mig vid ett litet bord. Alla mina kompisar sätter sig runt mig. Varje person som går förbi mig säger hej. Det är nästan lite fånigt. Men det är väl priset man får betala om man vill vara populär.
”Kolla där kommer Saga!” viskar Emma. Alla tittar mot trappan. Där går Saga, helt ensam.
Fast det är nästan hennes eget fel. Hon vågar ju faktiskt aldrig prata med någon. Hon får ju skylla sig själv.
”Undra vad hon ska göra”, viskar Marcus. Vi fortsätter att titta på henne. När hon sätter sig med boken så återgår vi till att prata.
”Är det någon som vill hänga med och se en film ikväll?” undrar Matilda.
”Vilken film?” undrar jag.
”Den nya skräckfilmen alla pratar om, ni vet. Skräcken i ögat”, svarar hon leende.
”Visst!” säger alla. Sedan tittar vi på varandra och skrattar. Jag åt upp min macka och sedan ringde det in. Alla sprang till skåpen och tog sina saker. Det var idrott nu.
I omklädningsrummet sitter Saga, helt ensam i ett hörn. Hon vågar inte ta plats. Så det är hennes eget fel att hon får sitta där. Alla andra byter om med mig. Eller ja, i samma del av omklädningsrummet. När jag är färdig följer alla med mig. Och på idrotten så vill alla, till och med killarna, ha mig i sitt lag. När vi kör att man får välja lag, väljer den första personen mig först. Även om jag är väldigt dålig på idrotten. De är som hundar som följer efter mig. Typ mina slavar. De som får Saga i sitt lag, de suckar alltid. Hon väljs sist. Varje gång. Utom när läraren väljer. Idag ska vi ha dans. Man få dela upp sig i par. Jag och Anton går direkt ihop. När alla delat upp sig är det bara Saga kvar. Hon får dansa med läraren. I hennes förstora gympakläder dansar hon runt med läraren.
När lektionen är slut så tittar alla äcklat på Saga. Jag menar, hon kunde dragit sig ut. Det får man. Men nej, hon skulle tydligen dansa med läraren. Det var vals också. Till och med de opopulära tittar äcklat på henne.

När det blir lunch går jag och mina vänner ut och sätter oss med brickorna. Där äter vi, vi sitter på den gråa trappan. Jag tycker att det är mysigare att sitta ute. Skönare. Ingen stör oss, men alla tittar på oss ändå.
”Imorgon är vi lediga!” säger Lukas plötsligt. Och då kommer jag på att det är studiedag imorgon.
”Juste!” säger jag glatt. ”Det hade jag glömt” och sen skrattar jag lite smått åt att jag kunde glömma det. Emma tittar på mig.
”Gjorde du?” gapar hon. ”Det är ju något alla måste komma ihåg!” sedan skrattar alla.
Vi äter upp och sedan går vi in till samlingsrummet där vi gör läxan. Det är skönt att alla har respekt för oss, så att vi får göra läxan ifred. De flesta gör läxan i biblioteket, där det är mycket liv. Men det är den tystaste platsen på skolan. Jag har stark musik i öronen, så jag inte ska höra när Marcus vill ha hjälp med matten. Han orkar inte räkna, så därför frågar han alla vad svaren kommer bli.
Nu ringer det in och vi går till No-lektionen. Där vi ska jobba med elektricitet. Man ska skriva en labbrapport om hur en glödlampa fungerar. Även om vi gjorde det i femman. Vår lärare suger. Han ger oss mellanstadieläxor och alldeles för enkla uppgifter. Han behandlar oss som bebisar. Det är jobbigt.
På något sätt tar jag mig igenom hela lektionen. Jag tror det beror på att jag måste ha bra betyg. För det är sista terminen nu. Man måste ge allt. Annars får jag inte bli modell. Jag tror man måste ha bra betyg för det. Sedan är dt svenska. Den här läraren är bättre. Hon vet i alla fall att vi är nior. Men hon ger oss prov varje vecka. Fast vi är ju nior.
”Ja, barn. Nästa vecka har ni prov på adjektiv, substantiv och verb. Ni kommer att få hem ett häfte att kolla i. Där står det vad som ska komma på provet”, säger hon. Nästan förnämt.

När skolan är slut så går alla ut till sina skåp. När jag öppnar skåpet ligger det en lapp där. Jag kommer inte ihåg att jag lagt en lapp där. Någon måste ha lagt dit den. Men vem? Och när, jag har ju en nyckel till skåpet. Inget annan kan komma in. Om den inte stoppat in det genom springorna. När jag tittar på den står det:
’Ni måste prata med varandra, det är det ända hoppet’. Jag fick en chock när jag såg vad det är skrivet med. Det är skrivet med torkat blod.

________________________________________


Spännande?

Superbra!

Bra!

Gud vad bra!!!! Fortsätt!!!!

Nästa kapitel kommer jag skriver Jag och Almiz tänker skriva var annat kapitel var... så ha bara inte för stora förhoppningar xD

Superbra kapitel!
Men du kanske skulle kunna beskriva mer? ^^
Typ personernas utseenden, och inte skriva så jätterakt av.

Som t.ex på slutet kan du ju skriva hur blodet såg ut, varför hon trodde det var blod och hennes känslor?
Men annars tror jag det här kan bli riktigt bra!! ♥

Bevakar

Jättebra!!!

Cindy ska tänka på det! Jag kom på sen att det blev lite beskrivning. Men jag är så lat så jag ändrar inte. ^^ Kan göra lite små ändringar. Men orkar inte skriva om så mycket. #latsomenbajs

Saga

Jag såg mig kvickt omkring innan jag kvickt fumlade upp låset på skåpet. Jag såg mig omkring ännu en gång - risken att få skåpdörren i ansiktet på mig var stor. Jag var klassens mobboffer eftersom att jag aldrig vågade göra motstånd. Jag kastade in alla böcker, och suckade lågt. Det var skönt att slippa detta helvete imorgon. Jag tänkte precis stänga skåpet när jag såg en lapp under min svenska bok. Jag tog upp den sakta och höll den lågt nere för att ingen skulle tro att jag hade fått en kärleksbrev eller något. Det såg ut som att det var riven ur en anteckningsbok, slarvigt utriven och texten var kantigt och svår att tyda. "Ni måste prata med varandra, det är det ända hoppet"
Jag svalde hårt. Det såg ut att vara skrivet av blod, dock var det torkat blod. Det var liksom mörktrött, fast på pappret. Jag sneglade mot Alexandra, men fick inte en enda syn av henne pågrund av folkgruppen som var runt henne. Jag hörde klampande och vände blicken, och kunde skymta Anton och hans gäng över skåpdörrens kant innan jag fick den i ansiktet på mig. Jag föll ner på knäna och höll händerna över näsan för att ingen skulle se det rinnande blodet. Jag kände blodet rinna ner för överläppen, och jag reste mig kvickt upp på benen. Jag såg lappen ligga på marken, och tog snabbt upp den innan någon skulle trampa på den. Jag kastade en snabb blick på den, innan jag lade den i fickan. Jag kände tårarna rinna, och jag smällde snabbt igen skåpdörren och sprang iväg med ryggsäcken dunsande mot ryggen. Jag såg Anton tränga sig in i klungans centrum och kyssa Alexandra, men skyndade mig snabbt förbi dem för att de inte skulle attackera mig ännu en gång.
När jag äntligen kom bort från skolans trånga korridorer och den ödelagda skolgården tog jag snabbt upp lappen. Jag vecklade upp den och studerade orden. Jag strök fingrarna lätt över orden, och suckade lågt. Detta hade något med Linn att göra, jag visste det bara. Men vad? Hon hade försvunnit för evigheter sedan och poliserna hade gett upp hoppet med att finna henne. Kanske hade det inte varit så att hon hade varit borta i all för evighet - att hon nu återkommit?
Jag stannade till, höjde händerna mot pannan och maserade tinningarna med tummarna. Jag slöt ögonen. Jag var tvungen att sluta tänka så mycket, annars skulle jag få migrän. Jag såg mig kvickt om för att se om någon såg mig, och fortsatte gå. Jag lade ner lappen i fickan igen, och skyndade mig hem. Jag gick genom trapphusets portar, sedan uppför trapporna och öppnade dörrarna. Jag såg min storebror Robert sitta framför teven och spela tv-spel. Om någon annan hade haft en bror i hans ålder skulle han nog sitta i ett kontor på ett jobb, bo i en liten etta med en flickvän. Men dock var min bror Robert en kille som hade lite svårt att fatta tag i allt och växa upp, också hade han en stor passion för att sitta hemma och glo på sitt tv-spel. Han tillbringade hellre sina fredagskvällar med sina töntvänner framför tv-spelet än på klubben och flörtar med tjejer.
"Hej." sade han tomt och hade ögonen på sitt tv-spel. "Hej." mumlade jag, och tog snabbt av mig mina skor. Jag gick med väskan in på mitt rum och stängde dörren. Jag satte på spotify på datorn, tog min dagbok och kastade mig i sängen. Jag tog upp lappen ur min ficka på min kofta, och studerade det ännu en gång. Jag satte mig upp, och fiskade upp mobilen från andra fickan. Jag bet mig i läppen. Jag var inte alls säker på att Alexandra också fått det och om hon inte hade fått det skulle jag framstå som en idiot. Jag letade bland mina kontakter och hittade hennes nummer. Inte för att jag trodde att hon hade samma nummer som innan, men jag klickade på lurknappen. Jag förde telefonen mot örat, men klickade snabbt bort samtalet. Det vore bättre med ett sms.
Har du också fått det? Den där lappen?
Jag skickade iväg det, och låten "Uncover" av Zara Larsson satte igång och jag sjöng för allt jag var värd. Jag hörde snart ett dunkande, och tystnade direkt. "Kom in." sade jag, och min bror öppnade dörren. Jag rodnade. "Om du inte kan ta och ställa upp på någon talang show skulle jag vara glad om du var tyst - eller i alla fall sjöng lite tystare." sade han, och jag fick allt rödare ton på hela ansiktet. Jag nickade lätt, och han stängde igen dörren. Jag fortsatte att sjunga, men dock lite lägre. Jag öppnade min dagbok och började ivrigt skriva.

Kära dagbok,
jag vet inte riktigt vad som händer. Jag blir totalt förvirrad! Jag fick en konstig lapp idag, liksom ut riven ur en anteckningsblock, och texten var skriven i blod. I alla fall tror jag det, för det såg ut som det. Och jag svär på att det har något med Linn - och då måste Alexandra vara inblandad. Men jag vet inte riktigt, tänk om någon bara lagt in lappen i mitt skåp för att driva med mig och får mig att framstå som världens största idiot framför skolans populäraste tjej? Åh, jag kommer dö om jag har totalt fel nu. Och mamma kommer bli otroligt orolig om jag säger att jag vill byta skola - eller ens klass.
"Ni måste prata med varandra, det är det ända hoppet."
Vad kan det betyda? Jo, jag fattar att vi måste ta kontakt igen men vadå hopp...? Enda hoppet att finna Linn? Oh jag hoppas att Alexandra svarar på mitt sms...

Jag stängde igen min dagbok, och tog av min hårsnodd från handleden. Jag satte upp mitt bruna hår i en hästsvans och lade mig ner. Jag slöt ögonen och gav ifrån mig en suck. En lugn låt av Taylor Swift, och jag kände mig trött. Det hade varit en ganska jobbig vecka, och de andra skulle säkert göra narr över mig att jag dansat med idrottsläraren idag. Jag slöt ögonen och jag snart somnade jag.

asdfghjkl AWMAWGAWD VA BRAIG ♥