Född av blod

okey

Visade sig att jag inte hade några lektioner idag, så jag bjuder alla på ett nytt kapitel redan idag
Twiie: Det här kommer du att känna igen Bara lite omskrivet
***
Författartack: I det här kapitlet vill jag tacka Twiie. Det är tack vare dig som den här berättelsen tog fart ordentligt
***
Kapitel 2
Med en njutningsfull suck slog jag upp mina mörka ögon. Gatan såg förvånansvärt ljus ut. Jag såg tydligt de gamla väggarna där färgen flagnat och trillat bort på flera ställen. Men jag blev lite fundersam. Hur hade jag kommit till den där bakgatan?
Förvirringens satt sina sylvassa klor i mig, tillsammans med en gnutta rädsla, och fick mig att svaja där jag satt lätt framåtlutad. Jag mindes att jag vaknat. Då hade jag också varit förvirrad och känt det som om en tornado härjade i mitt huvud. Jag hade knappt vetat vad som var upp och vad som var ner. Jag hade inte ens varit helt säker på vem jag var. Det enda som jag varit säker på var den brännande smärtan i min hals.
Efter mitt uppvaknande hade tiden gått förbi i ett luddigt töcken där halsens svidande smärta tagit kontrollen. Jag hade bara några korta klara minnen av en stad, en gata, en klänning och ett skrik.
Med en flämtning tittade jag ner vid mina bara fötter. Där låg en kvinna med hy i samma färg som vanilj, men huden var uttorkad som gammalt läder. Hon var klädd i en vid rosenrosa klänning med volanger och gräddvita underkjolar. Urringningen var djup och visade tydligt kullarna som var hennes halvt täckta bröst. Men hennes kläder vara bara en parentes som snabbt svischade förbi. Det jag på allvar såg var hennes vitt uppspärrade ögon och ansiktet där ett uttryck av oförklarlig skräck var inetsat.
Chockat reste jag mig upp på darriga ben. Världen snurrade runt mig när jag även såg de två små märkena, inte större än en gaffels ena spets, på kvinnans bara hals. Bitmärken! Det svartnade för mina ögon när jag kände den metalliska smaken av blod i min mun.
Ett nytt minne kom tillbaka till mig: jag sittande över en varelse med mina vassa hörtänder nergrävda i varmt hull.
En rysning for igenom hela min kropp och jag försökte intala mig att det var av obehag, men en lite irriterande röst berättade att jag rös av en annan anledning.
Jag ville hata mig själv för att jag tagit ett liv för att släcka min egna smutsiga törst. Jag ville känna mig som ett monster som inte kunde styra sig själv och var en fara för alla. Men om sanningen skulle fram älskade jag allt i just det ögonblick. Jag älskade gatan jag stod på och jag älskade kvinnan vars blod släckt törsten som rivit i min hals.
Det var den vridna kärleken som långsamt skingrade den tjocka rök som lagts över mitt sinne och det var den som drog ut förvirringens klor ur min kropp.
Jag hade aldrig känt mig så levande som jag gjorde i det ögonblicket. Jag var allt och allt var jag. Det kändes som om jag skulle kunna flyga iväg som en svala för att sedan dyka ner i havet och simma som en flundra. Jag kände mig på snäppet till oövervinnelig.
I den stunden kunde jag inte låta bli att hoppa av glädje. Jag hoppade högt och hann göra en graciös piruett innan jag landade. Jag hoppade upp på nytt och sprang upp på ena väggen.
Mörkret var lika ljust som dagens solstrålar, men istället för moln som korsar en klarblå himmel fanns det stjärnor som glimmade ner mot mig. Den förbättrade synen tog först andan ur mig. Alla färger blev klarare, alla nyanser mer exakta. Allt framträdde som när man skruvade in rätt skärpa på en kikare. Men det var inte bara min syn som blivit bättre. Alla mina andra sinnen hade blivit lika starka. Jag kände doften från puben flera kvarter bort lika väl som om jag stått precis utanför den. Det sista av blodet som fanns på min tunga smakade lika starkt som om det exploderat. Hörseln avslöjade mer av världen än jag trott var möjligt. Och nu avslöjade den något som gjorde mig på min vakt. Jag kände igen det skrapande ljudet, men kunde inte placera det. Bara att jag kopplade ihop det med skräck.
Snabbare än vad blotta ögat kunde se smet jag in i mörkret som inte längre var så mörkt. Likt en staty stod jag där med musklerna på helspänn och väntade på att varelsen som gjorde det där smygande ljudet skulle bli synlig.
”Så ja, mitt barn”, rösten var mörk och skorrig. ”Inte ska du gömma dig för din far.”
En man som var så lång att jag var tvungen att luta huvudet bakåt för att se hans ansikte kom in i gränden. Han var klädd i svart från topp till tå, allt från hans blankpolerade stövlar till han mörka hårlockar som ringlade sig nerför hans huvud, väldigt olikt det strikta frisyr som annars var modärn bland män. Det enda som inte var svart var ögonen som hade samma färg som nytt blod och den snövita huden.
Mannen log mot mig och visade att det fanns en annan plats på honom som inte var svart. Hans tänder med de spetsiga hörntänderna hade samma vita färg som hans hud. Det var då jag kände igen honom, men kunde fortfarande inte placera honom. Jag kände bara samma sak som när jag hör det skrapande ljudet, skräck. Men det var något konstig. Jag ville både springa iväg så långt jag kunde och slänga mig om halsen på honom.
”Far?” sa jag frågande utan att besvara hans leende och utan att följa någon av de impulserna jag kände.
”Ja, det är ju jag som skapat dig”, fortfarande leende närmade han sig.
Han gick förbi kvinnan efter att han kommenterat att hon var en söt flicka och undrade om hennes blod smakat lika sött. Jag fick böja huvudet mer bakåt ju närmare mannen kom. Det var lite lustigt att jag inte kände något obehag av att han kom närmare. Jag till och med ville det. Skräcken blåstes bort mer och mer ju närmare han kom. Och när han stod precis framför mig kände jag inget annat än välbehag av hans närhet.
”Fast ’far’ är väl fel uttryck”, förkunnade han och lade en lock av mitt långa mörkröda hår bakom mitt öra. ”En skapare är allt för sin skapelse och en skapelse är allt för sin skapare.”
Hans blick började då vandra över min kropp. Han började uppifrån och såg över mitt ansikte och fortsätta sedan nerför min hals, vidare över mina smala axlar, stannade ett ögonblick längre vid mina bröst som var välformade och lagom stora för min kropp, över min platta mage, ner över mina höfter och sist ner över mina välsvarvade ben. Jag hade bara på mig en svart skjorta som gick mig till mitten av låret. Hade någon sätt mig på det sättet hade det skapat ett ramaskri. Ingen ung flicka gick omkring utan ordentliga kjolar och korsett. Men männen som såg mig skulle antagligen drömma snuskiga drömmar om mig i flera veckor.
”Jag gjorde ett bra val att ta dig”, berömde mannen sig själv. ”Du är vacker som månljus när det reflexteras i en skogssjö.”
Då log jag för första gången. Jag kände de vassa hörntänderna glida över min underläpp när tänderna blev synliga när läpparna särade på sig.
Mannen besvarade mitt leende och böjde sig ner över mig. Han fick nästan vika sig dubbel för att kunna trycka sina läppar mot mina. Åter igen flög ett minne från någon halvtglömd del av min hjärna fram. Den här mannen hade böjt sig ner över mig såhär förut, men den gången hade han siktat på min hals och inte mina läppar. Men minnen var bara diffust och stannade inte. Det bara gled förbi och försvann.
Samma känsla som när blodet fyllde min mun exploderade i mig igen. Hans läppar var mjuka som sammet mot mina, men jag kände även hans inte lika mycket tänder under dem. Jag pressade min kropp tätare mot hans och kände hans muskulösa arma läggas om min kropp. För att kompensera mot vår storleksskillnad lyfta han upp mig så jag kunde slå benen runt hans midja samtidigt som mina armar låg runt hans hals. När jag befann mig på den högre positionen kysste han mig djupare.
”Välkommen till natten, min kära”, viskade mannen mot mina läppar och kysste mig hungrigare.
Han lär sin tunga glida in i min mun och jag kände att det var här jag hörde hemma. Jag visste inte vad det var jag lämnat bakom mig, bara att det precis var vad jag gjort i samma stund som jag kysste den här mannen. Men jag visste att det inte var bättre än det som jag fick nu. Jag hade en känsla av att det den här mannen skulle ge mig var mycket bättre än det jag kunde få någon annanstans.
***

suveränt

Wow, det här var ruggigt bra, måste jag säga! Jag gillar speciellt förvirringen som Eleonora först upplever och sedan euforin av att ha druckit blod, det var riktigt välskrivet.

AWESOME! Fast en anning snuskigt O.o Fast awesome! xD

Super duper bra!!!!

Tack så hemskt mycket för alla kommentarer
Här kommer nu ett nytt kapitel Och jag börjar med att varna! Det här kapitlet kom till en sen kväll och jag rodnade nästan jag jag läste igenom det efteråt Det kommer att bli väldigt erotiskt. Därför bör läsare som inte tycker att de vill läsa något sådant bara läsa början fram till: Rundturen tog slut i sovrummet och sedan använda sin egna fantasi till att tänka ut vad som hände efteråt Annars är ni välkomna att läsa allt
***
Kapitel 3
Jag kände hur han drog sin kappa runt min kropp och började gå utan att någon gång sluta upp med sina fantastiska kyssar. Nattvinden svepte in under mannens kappa och under min skjorta. Den smekte min rygg på ett väldigt behagligt sätt. Men det förvånande mig att vinden tilltagit så. Jag hade inget minne av någon blåst, men så var inte mitt minne att lita på för tillfället.
Plötsligt blev det vindstilla runt oss och jag hörde en dörr smällas igen. Då slog jag upp ögonen för första gången sedan jag slagit mina ben runt mannens midja. Jag släppte hans läppar och såg mig omkring. Vi var inne i en hall. Den var sparsamt inred med en hatthylla, en tamburmajor i brons och en liten väggsoffa där man kunde sitta och sätta på sig skorna.
”Vad är det här”, frågade jag och såg mannen i ögonen.
”Vårt hem, min älskling”, svarade han med ett skevt leende. ”Jag ska visa dig runt.”
Utan att släppa ner mig på marken började han gå runt i mitt nya hem. Det bestod av två våningar med en hall, en salong och ett kontor, inrett med enbart ett skrivbord och en stoppad stol, på nedervåningen. Och bibliotek, med fler böcker än vad jag någonsin sett på ett och samma ställe förr, och ett stort sovrum, med en fantastisk himmelsäng med midnattsblå draperi, på övervåningen. Rundturen tog slut i sovrummet.
Med varliga händer lade mannen ner mig i sängen. Han stod ett ögonblick och bara såg ner på mig innan han började klä av sig. Det fanns inga fönster i rummet och inga ljus var tända, men det behövdes inte för att jag skulle kunna se varje del av mannen. Han tog av sig slängkappan och den strikt knäppta rocken under. Utan någon blygsel drog han av sig sin mörkgrå skjorta och visade mig sitt bara bröst. Han var lika muskulös som han känts mot mina ben. Magen var ett mönster med muskler som rutor och bröten var lätt utåtbuktade. Trots att armarna var avslappnade såg man hur överarmarna svällde av muskler. Jag kunde inte låta bli att flämta till inför denna vackra skapelse.
Mannen böjde sig ner och kysste mina läppar. Samtidigt som han tryckte mig bakåt högre upp på sängen drog han av sig de vida svarta byxorna. Jag slängde en hastig blick nerför hans höfter och såg det par snövita underbyxor. På något sätt blev jag besviken. Jag hade nog ändå hoppats på att få se lite mer hud. Mannen verkade bli medveten av min blick för jag kände hur hans läppar kröktes i ett leende mot mina.
”Du är ivrig, min sköna”, förkunnade han. ”Vill du inte ens veta vad jag heter innan jag ingjuter dig i vuxenvärldens största mysterium?”
”Vad heter du?” frågade jag därför utan att släppa hans läppar.
”Primus”, svarade han och gled upp över mig.
Hans kropp täckte hela min späda figur. Med läppar svala men ändå så heta pressande mot mina var jag på väg att drunkna i honom.
”Ska du inte fråga vad jag heter?” frågade jag i ett försök att hålla kvar lite av förnuftet.
Vi hade utan att tänka på det lämnat artighetsfraserna ”ni”, ”fröken” och ”herrn”.
”Hehe”, jag kände hans skratt genom hans breda bröst. ”Vad heter du?”
”Eleonora”, svarade jag och lät mina fingrar glida ner över hans mage.
Jag lät dem treva över Primus underbyxors linning. Fingrarna drog lätt i knuten som höll dem uppe runt hans midja. Den gick enkelt upp och bandet slappnades av. Mina fingrar blev djärvare och gled ner över hans höfter.
”Elli”, gav han mig direkt smeknamnet och ved på sig så att jag skulle kunna dra av honom underbyxorna.
Jag visste mycket väl att det inte passade sig en flicka ur fin klass att vara så djärv som jag var i det ögonblicket, men jag mindes inte varför jag inte skulle. Jag hade förändrats och då kunde väl reglerna förändrat också. Jag mindes bara fragment från mitt förra liv som jag visste att jag hade haft, men jag visste att jag aldrig varit riktigt lycklig med det livet. Så nu tänkte jag slänga det åt sidan och vara hur djärv och djävulsk jag själv ville.
Därför drog jag utan några skuldkänslor av Primus hans underbyxor och öppnade ögonen för att ta mig en snabb titt på hans mandom. Och jag måste medge att den var lika magnifik som resten av hans kropp. Jag hade inte särskilt mycket att gå utifrån, men jag trodde nog att Primus lem var något han kunde skryta om.
Hans bröstkorg vibrerade av ett skratt igen när en ny flämtning undslapp mina läppar. Det var lite av ett under att jag kunde ge ifrån mig något ljud alls när mina läppar var så hårt pressade mot hans.
Jag kände Primus hand glida upp innanför min skjorta och långsamt treva sig uppåt samtidigt som han knäppte upp varje knapp från insidan. När jag låg där i en öppen skjorta och bara små underbyxor släppte han mina läppar för att ta sig en titt på min kropp. Han behövde bara ett ögonblick på sig innan hans läppar formade ett rovlystet leende. Jag blev nöjd över att han verkade tycka att min kropp var vacker.
Hans hand gled över min bara mage och kupade sig om mitt ena bröst. Bröstvårtan blev till en hård knopp vid hans beröring. Så lutade han sig framåt igen och kysste mig med sådan intensitet att det helt tog andan ur mig.
Efter det försvann världen i en euforisk dimma. Det jag var medveten om var hur mina underbyxor drogs av och hur Primus tog min oskuld med sådan kraft att jag flämtade till. Jag hade aldrig varit med om något mer fantastiskt under min korta levnadstid.
***

Ja, jag är ju knappast någon liten, rodnande skolflicka, så det var inga problem för mig att ta mig igenom kapitlet!

" ”Vill du inte ens veta vad jag heter innan jag ingjuter dig i vuxenvärldens största mysterium.” " Här tror jag att du råkade tappa bort frågetecknet i slutet på meningen. ^^

Primus. Jag gillar det. Det låter liksom... mäktigt på något sätt. Som om det skulle kunna vara namnet på den allra första vampyren någonsin. Typ.

" Jag lät de treva över [...] " och " [...] som höll de uppe runt hans midja. " I båda dessa meningar ska det vara "dem" i stället för "de".

Jättebra jobbat, keep up the amazing work!

så bra