På andra sidan

Tack! Har du läst 13 och såld?

Lite Är lite efter sometimes ♥

Haha ^^ nej då, det är bara att du kommer känna igen mer om du läser den först. Men du får göra som du vill! Det kommer inte avslöjas så många saker i denna som förstör läsningen av 13 och såld. (typ inget kommer avslöjas, så stay calm!)

Ok

Usch, vet inte varför jag skrev det xD

Bevakar

Yey


Kapitel 2



Jag lät mig själv vara vaken resten av natten, och tog därmed inte ett särskilt medel som en läkare hade gett mig mot sömnbesvär. Jag hade bara använt det en gång, och enligt mig var det alldeles för effektivt.
När det äntligen var morgon och jag hörde att mor och far var vakna gick jag och bytte om från mitt nattlinne till en enkel klänning i smaragdgrön färg. Jag satte mig ned vid mitt sminkbord och tog upp en borste och drog den långsamt genom mitt hår. Jag hade en lagom stor spegel som stod på sminkbordet och en liten som jag hade sett inatt. Det var en födelsedagspresent från någon som jag inte visste namnet på.
Mitt hår var kopparrött och lade sig ner för ryggen i mjuka lockar. Min mor hade alltid varit stolt över mitt hår, stoltare än vad jag någonsin varit över mitt utseende. Men jag kunde inte förneka att jag var ganska söt ändå. Jag hade någorlunda stora ögon som var lysande gröna liksom min brors. Jag hade en rak näsa och normalt fylliga läppar. Men det jag inte tyckte om hos mig själv var min kropp. Den var smal men hade nästan inga kurvor alls, vilket jag saknade. Såklart, min kropp hade utvecklats från när jag var tio, men inte så mycket som andra flickor i min ålder. Men jag försökte att inte bry mig om det. Att vara nöjd med den jag är. Men det var oftast svårt att hindra de missnöjda tankarna från att dyka upp. Kunde någon hindra de egentligen?
Jag hoppade till av en knackning på dörren som sedan öppnades utan att vänta på svar. Det var min mor som stod i dörröppningen.
”God morgon, Isabella”, hälsade hon och granskade mitt ansikte. Hon suckande och jag visste att hon var trött på mina påsar under ögonen som ständigt dök upp. ”Du har fortfarande inte använt din medicin, ser jag.”
”Mor, jag vill inte använda den, det är så obehagligt”, svarade jag.
”Använd den ändå. Du kommer inte att ångra dig när du faktiskt vaknar och är utvilad på morgonen”, hon suckade igen. ”Ja, nu går det ju inte att få bort de, nu när vi får besök och allt.”
Jag tittade förvånat på henne. ”Besök?” frågade jag.
”Ja, från lord…” hann hon säga innan jag sorgset slog ner blicken.
En spänd och irriterad stämning uppstod mellan oss. Och efter det betydde varje mening mer än vad som sades.
”Isabella”, suckade hon sorgset. ”Det är för ditt eget bästa. Vi--”
”Jag vet”, avbröt jag irriterat. ”’Vi vill att du ska få en bra och säkrad framtid.’ Ni säger det ganska ofta.”
”Isabella. Avbryt mig inte. Och om du nu förstår allt så väl så behöver vi ju inte ha den här diskussionen en gång till, inte sant? Byt om till en finare klänning och gör dig i ordning och kom sedan ner.”
Och med de orden gick hon iväg. Jag stirrade efter henne och kunde inte låta bli att känna ilska och sorg inom mig. Lord Tristan skulle komma på besök. Vilken överraskning. Det var lord Tristan som mor och far hoppades att jag skulle gifta mig med. Eller hoppades och hoppades, hade bestämt rättare sagt. De visste att han tyckte om mig och han hade pengar. Där var det bestämt. Mina åsikter betydde egentligen ingenting. Men så var det i livet, som mor alltid sa när hon skulle berätta sina argument för att jag skulle gifta mig frivilligt. Hon hade inte heller älskat min far när de gifte sig, men sedan lärt sig älska honom. Jag ville inte behöva lära mig älska någon. Det kändes och var fel. Giftermål fanns till för att man skulle känna att man tillhörde personen man älskade, inte för att man skulle bli gift med en man eller kvinna som man inte älskade. Då förstördes hela betydelsen med ett giftermål.
Jag reste mig upp och tog motvilligt av mig klänningen jag hade haft på mig. Istället tog jag fram den vinröda med snirkliga detaljer och bestämde mig för att mor fick tycka om den. En tjänsteflicka kom in och hjälpte mig att fläta mitt hår. Sedan sköljde jag ansiktet i iskallt vatten som tjänsteflickan bar upp och konstaterade att jag var klar.
Jag reste mig upp, gav flickan ett litet leende innan jag gick ner till min familj.
"God morgon, Isabella", hälsade min bror Gareth som satt vid ett bord och putsade sitt svärd. Far satt bredvid och tittade ogillande på. Han ville att någon tjänare skulle göra det åt honom, men Gareth tyckte alldeles för mycket om sitt svärd för att han skulle låta det hamna i någon oförsiktig främlings händer.
"God morgon, Gareth", svarade jag honom. "God morgon, far."
"God morgon, Isabella", svarade han ointresserat. Mor kom in och log ett bländade leende som om den spända stämningen innan aldrig att hade uppstått under det irriterade samtalet mellan oss.
"Se, det var bättre, man märker knappt dina trötta ögon. Såklart är det ingen ursäkt till att inte använda medicinen", sa hon och jag tyckte det var fruktansvärt onödigt att nämna det inför far.
"Gör som din mor säger, Isabella. Medicinen gör dig gott om du bara använder den", sa far.
"Ja, far", svarade jag kort.
Sedan brydde de sig inte om mig längre.
Jag satte mig stelt ner i en stol runt bordet i allrummet och började pilla lite smått på min klänning. Allt fortsatte som vanligt.

Skitbra!

TACK! ♥

Okej det där verkar vara en lite cynisk familj

jättebra