Noveller

Larissa Blaine har rätt, Almispalmis.

min mardröm

”Johanna!”
Alfred skrek mitt namn högt i mitt öra, och jag muttrade ilsket till. Jag var på klassresa med min otroligt stökiga klass, och det var inte en rolig klassresa vi var på. Att gå runt i ett stort hus med speciella tavlor och rum, var inte min förklaring på intressant. Vi möttes av en kvinna med kort, blont hår och isblåa ögon. Hon var prydligt klädd i en mörkblå kjol och kavaj, med en vit skjorta under, och mörkblåa klackskor. Hon hade kritvita tänder, och ett brett leende prydde hennes läppar. Jag lyssnade knappt på henne när hon berättade kort om herrgården, som det tydligen var. Alltså, ett stort hus.
”Hejsan, jag heter Lina, och jag är eran guide för dagen. Det här huset byggdes på 1750-talet, och har stött kvar här enda sen dess. Inga renoveringar har gjorts, utan har bara stått kvar som det byggdes. Människor som Torbjörn Hansson, Tilda Hettling, Sven Wrechstein och Nina Jansson har bott här. De var viktiga personer på 1700-talet, och de var som samhällets ledare. Det sägs att den här herrgården är hemsökt av deras andar...” En lätt fnysning hördes från Tobias, och jag log lätt. Så höll hon på i flera minuter, utan min uppmärksamhet. När hon började mot huset, följde jag efter. Men självklart så lyssnade jag inte på hennes babbel, som enligt min åsikt var onödig fakta om några personer som levde på stenåldern. Hon stannade upp vid några tavlor, och berättade långa historier om dem. Vi gick uppför en vacker trappa med snirkligt mönster. När hon gick in i ett stort rum, väcktes min nyfikenhet. Jag såg mig omkring i rummet, och såg nära på den viktorianska sängen med blommiga sängkläder. Jämte den stod en stor garderob i ek Jag drog handen genom mitt hår, och såg mig förundrad omkring. Min blick fastnade på en stor tavla vid andra sidan rummet.
”Visst är den vacker?” sa Lina och såg på tavlan med stora ögon. Jag nickade, och klassen kom fram och ställde sig vid oss. Lina backade, så att fler kunde komma fram och se på tavlan. Det var en målning över en stor äng, med många olika gröna nyanser, och ett enda träd i vänster hörn. En ljusblå himmel syntes i bakgrunden. Alla stod tysta och beundrade tavlan, till och med Sebastian som alltid brukade klaga på konst. Jag var som hypnotiserad vid trädet, och det kändes som om jag nästan sögs in i tavlan.
”När är den gjord?” frågade jag utan att släppa tavlan med blicken. Eftersom att jag var så lättdistraherad, kunde jag inte hindra mig från att vända blicken mot Lina. Förvånat märkte jag att hon inte stod längst bak som jag trodde. Jag såg mig runt i rummet, och fick en obehaglig känsla. Jag tryckte mig igenom klassen, som tappade koncentrationen på tavlan. Jag såg mig omkring en gång till, och något blått syntes vid den mörka garderoben. Jag gick långsamt närmare, och böjde mig ner för att ta upp det blåa föremålet. Min mage vände sig, och mitt hjärta dunkade snabbare. Jag vände mig mot klassen som hade kommit närmare mig, och klämde föremålet.
”Vad är det för något?” frågade Alfred med en nervös röst. Jag höll upp den blåa skon, och svarade med skakig röst.
”Lina's sko...” Jag såg hur skräcken spred sig i allas ögon, och min blick var säkert lika full av rädsla. Mina tankar flög tillbaka till en av Lina's första meningar. Det sägs att den här herrgården är hemsökt av deras andar... Ett nervöst skratt ekade i tystnaden.
”Det är säkert bara något som man försöker göra för att skrämma oss, eller hur? Johanna?” Alfreds röst klingade i mina öron. Visst, det kunde stämma. Men jag kände inte så. Och att döma av mina klasskamraters blick, var det inte många som trodde på det Alfred sa. Jag harklade mig, och såg mig runt i rummet. Jag var otroligt obekväm och kände mig iakttagen.
”Jag vill gå härifrån. Visst, det är säkert inget, men jag tycker att det räcker med att se ett enda rum i det här huset.” Alfred flinade svagt.
”Ja, det här var skittråkigt... Vi sticker.” Vi började röra oss mot dörren, men en svag duns fick mig att reagera. Jag vände mig om, och drog häftigt efter andan när jag såg Tobias ligga ner på golvet och skaka i hela kroppen. Med långsamma steg rörde jag mig mot Tobias, och allt var tyst. Jag kände hur folks blickar brände mig i ryggen, och jag satte mig ner på huk jämte Tobias. Pojken som i vanliga fall hade brunt hår och blåa ögon, alltid leende och glad, var borta. Skakningarna blev värre, och Tobias händer var ovanför hans bröst, och skakade ohindrat. Hans ögon hade en obehagligt grumlig färg av grått. Han verkade tyna bort framför mina ögon, som om hela han blev grå. Ett gällt skrik ekade kort i rummet, och det räckte för att alla skulle få panik. De andra tjugoen eleverna i min klass rusade ut ur rummet, och jag ställde mig sakta upp. Plötsligt började Tobias tugga fradga, och sen låg han helt stilla. Inte en enda rörelse. Chockad, försvann jag ut genom rummet. Tystnaden förbryllade mig. Avlägsna skrik och tjut nådde till slut mina öron, och jag började röra mig nerför trappan vi tidigare hade gått upp för. Mitt hjärta började dunka snabbare, och jag kände mig jagad. Jag halvsprang nerför trappan mot den stora dörren. Mina händer ryckte förtvivlat i dörrhandtaget, men den öppnade sig inte. Jag lyfte händerna till huvudet, och greppade tag i mitt hår. Jag började hyperventilera, och jag kände mig mer och mer iakttagen. Känslan av att vara jagad blev större, och jag rusade runt i hallen för att hitta någonstans att gömma mig. Med en lättad suck hittade jag ett litet krypin under trappan. Snabbt smög jag mig in, och stängde försiktigt den lilla dörren. Jag lät mina fingrar leta sig fram över väggen, och mot min förvåning hittade jag ett litet kikhål. Jag masade mig dit, och såg ut genom hålet. Mina ögon blev större, eftersom att hålet var så litet, kunde man inte se så mycket. Oturligt nog såg man bara ytterdörren. Plötsligt kom Alfred in i mitt synfält. Mina ögonbryn rynkades när de såg rädslan i Alfreds ansikte. En plötsligt rörelse fick Alfred att försvinna ur min syn. Förtvivlat lyssnade jag med stora öron. Jag slöt ögonen, och försökte andas normalt. Jag satt så en kort stund, tills ett gallskrik fick mina öron att svida. Med ett ryck satte jag ögat mot kikhålet igen, men ingen var där. Ett till skrik hördes, och jag blev helt kall när jag förstod att det var Alfred. Svetten rann nerför min panna, och jag märkte först då skakningarna som var i hela min kropp. Jag lyssnade noga för att se om någon var utanför mitt lilla krypin, men jag hörde inget. Så sakta klev jag ut, och såg mig omkring. Jag såg Alfred liggandes på golvet, med rött blod som rann nerför hans nacke och ner på golvet. Med skakande knän rusade jag fram till dörren igen.
”Den ska öppnas... Den ska öppnas...” mumlade jag förtvivlat. Jag ryckte i handtaget, och slängde min kropp mot dörren. En plötslig kyla fick mig att sluta röra på mig. Med en långsam rörelse vände jag mig om, och flämtade efter luft. Där stod Tobias, i egen hög person. Men inte som jag sist såg honom... Hans hår var grått, och hade vuxit en bit. Hans ögon var vita, inte ett spår av den tidiga blåa färgen. Med utsträckta armar gick han närmare mig, och en osynlig vind fick hans hår att vifta. Jag skrek av ren och skär skräck när han lade sin hand på min axel.

Har tatt bort den xD

Hjälp!

Allt var tyst. Bron jag stod på var tom på trafik. Jag såg mot räcket några få meter bort.

”Jag är David, David Clyde.” sa han och log varmt. Han sträckte fram sin högra hand mot mig. När jag tog den spreds det en stickande känsla i hela min kropp.
”Veronica Jaxon. Men du kan kalla mig för Ronnie.”

Jag gick långsamt framåt mot räcket. Mina händer sträckte sig efter den svala stenen. Vattnet glittrade vackert. Månen och stjärnorna speglades på vattenytan.

Sanden irriterade mina fötter på ett bra sätt. Jag höll mina svarta skor i ena handen och David i den andra. Sommarnatten var sval, och min blommiga klänning fladdrade i vinden. Plötsligt stannade David och drog mig nära. Hans läppar var mjuka och hans andedräkt hade en svag doft av mint. När han avslutat kyssen log han och jag fängslades av de blå ögonen.
”Här.” sa han och höll fram ett halsband.

Det lilla hjärthalsbandet hängde runt min hals. Jag höll ena handen beskyddande över hjärtat när jag satte mig på räcket. Benen dinglade avslappnat över vattnet.

”Senaste nytt... En ung man har idag omkommit i en bilolycka. Polisen tror att han tappade kontrollen på bron och sedan hamnade i vattnet. Det ni nu ser är bilder från då bilen hissas upp...”
Jag kände igen den bilen.
”Nej... Nej!” Jag kände inte igen mitt eget skrik.
”Såja, Ronnie. Andas.”
Inte ens min mors omfamning hjälpte. Det kändes som om jag skulle explodera. Tårar forsade ner över mina kinder. Jag hörde inte mitt eget smärtsamma rop på hjälp.

Jag drog ett skakigt andetag. Jag såg på en ensam stjärna bredvid månen.
Nu kommer jag, David, tänkte jag innan vattnet slukade mig.

Väldigt känslosam och fängslande. Tänk att lite mer än en handskriven A4-sida blir så lite... o.O Jag vågar knappt skriva min, haha. xD

call me maybe

Jag stod vid önskebrunnen med endast en svag stråle från solen som värmde mig. En litet rökmoln bildades framför mina läppar när jag andades ut. Jag slog armarna om mig för att skydda mig mot kylan. Den tunna höstjackan som täckte min överkropp var militärgrön, och fickorna på den var täckta av nitar. Jag hade struntat i min mammas eviga tjat om hur kall kvällen skulle bli och hade tagit den ändå. Jag hade även ignorerat hennes påfrestande försök att slänga på mig en stickad tröja och långkalsonger. Oavsett hur mycket hon önskade att jag fortfarande var fem, kunde hon inte vrida tillbaka tiden. Jag var sexton år, snart sjutton, vare sig hon ville eller inte. Så istället hade jag på mig ett par vinröda byxor, svarta kängor, en mörkblå och svagt genomskinlig blus, ett svart linne samt min gröna jacka. Så jag fick helt enkelt skylla mig själv.
Mitt blonda hår virvlade runt i den milda blåsten. Jag hade för inte så länge sedan grimaserat när jag såg mig själv i spegeln och märkte att mitt askbruna hår började synas genom de ljusa slingorna. Mina grönbruna ögon var omringade av ett virrvarr av mascara och ögonskugga. Jag hade ansträngt mig länge för att få till rätt nyans på skuggningen, och rätt längd på fransarna. Mitt ansikte var även täckt av foundation och puder. Läpparna var vagt röda.
Jag var inte alls nöjd med mitt utseende. Det enda jag tyckte om med mig själv var mina ögon. Jag avskydde min kropp. Jag ansåg att mitt fett vällde ut överallt, mitt leende var fult, mitt hår var konstigt, ja, allt med mig hatade jag. Men jag hade lärt mig acceptera att jag aldrig skulle vara vacker som mina kompisar, och försökte strunta i det. Men det var inte så lätt. Mina kläder utstrålade självsäkerhet, men mitt inre osade av osäkerhet och nervositet över att bli dömd.
Jag började lätt studsa där jag stod i väntan på mina kompisar. De hade sagt att vi skulle mötas i parken vid sju, och klockan var kvart över. Jag frös som en nakenråtta på Antarktis och mitt huttrande ökade volymmässigt. Ett högt pling ekade från min ficka och jag fiskade upp min mobil.
Vi kan inte komma ikväll, sorry. Puss ♥
Jag tryckte ilsket bort sms:et och såg mig irriterat omkring. Jag var totalt dissad. Ignorerad. Bortglömd av mina bästa vänner. Och det som störde mig mest var att de inte hade kunnat höra av sig tidigare. Nej, de var tvungna att säga till efter jag hade betalat 150 kronor för att få komma in i parken. Det var inte första gången de hade agerat på det sättet. Jag var inte lika populär som dem, och jag var bara bra nog att umgås med när de var uttråkade och hade ingen annan att träffa. Jag var deras reserv-kompis, och jag var trött på det.
Frustrerad stoppade jag händerna i jackfickorna. Min vänstra hand stötte emot något litet och hårt. Jag tog fram föremålet och synade det. Det var en tilltufsad tia. Jag snurrade på den i handen och såg mig omkring. Min blick fastnade på önskebrunnen. Med en suck kastade jag i myntet. Tio kronor var egentligen ingenting.
När myntet träffade vattnet talade någon med mig.
”Borde jag vara orolig?”
Jag vände mig tvärt om. Mina ögon möttes av en kille med ett lätt oroat uttryck på ansiktet. Han verkade vara omkring 18 år, men jag var inte helt säker. Hans hår var gyllene och luggen föll snett ner över hans högra öga. Ögonen var klargröna och de verkade lysa Jag blinkade till för att inte fastna i dem. Han var klädd i ett par mörka och slitna jeans, ett par enkla, svarta skor och en blå jacka.
”Vad?” Min röst lät skrämd vilket fick en brännande värme att blossa upp på mina kinder.
”Borde jag vara orolig? Nyss såg du skitförbannad ut, sen kastade du ett mynt i brunnen. Borde jag vara orolig över att du kanske nyss önskade någon död?” Han brast ut i ett bländande leende och ögonen tindrade varmt. Jag kände hur det pirrade till i magen. Jag såg ner i marken och skrattade lågt. Jag lutade mig mot brunnens kant och lade armarna i kors över bröstet. Mitt skratt var ännu en av de sakerna som jag avskydde med mig själv. Jag lät som en häxa.
”Kom igen, det var väl roligt? Eller är jag verkligen så trist som alla säger?” Killen ställde sig jämte mig och knuffade mig lätt i midjan. Jag sneglade på honom, och han hade fortfarande ett leende på läpparna och ögonen var fortfarande lika varma. Han sträckte fram handen.
”Kevin Pettersson.” Jag kunde inte hindra min förvåning, eller min tunga.
”Gör man inte bara så i filmer?” Jag rodnade. Idiot.
”Jo, kanske.” skrattade Kevin och sänkte handen. ”Men jag vill bara vara vänlig.” fortsatte han och slog ut med händerna. Då sträckte jag fram min hand.
”Jessika Lundén.” Kevin skrattade och tog min hand.
”Trevligt att råkas.” sa han med en högfärdig röst. Jag skrattade kort. En obehaglig tystnad fyllde luften och jag såg på allting förutom Kevin.
”Så, vem ville du döda? Om jag får fråga.”
Jag vände blicken mot honom reflexmässigt. Hans ögon var allvarliga, men leendet var lika rofyllt som innan. Jag ryckte på axlarna.
”Död vet jag inte. Men mina kompisar struntade i mig helt enkelt.”
Jag hävde ur mig berättelsen om hur de hade ignorerat mig, och med frågor från Kevins sida hade jag berättat om hur jag kände för det och om det hade hänt tidigare. Jag verkligen berättade allt om min irritation mot dem, och han bara satt och lyssnade.

När jag var färdig med mitt klagande kände jag mig utpekad. Jag hade pratat om mig och mina problem med en slumpmässig kille från ingenstans. Jag var övertygad om att han tyckte att jag var en gnällig person.
”Jag förstår helt. Det har hänt mig några gånger också, faktiskt. Men det gäller bara att släppa dem och hitta nya vänner.” sa Kevin enkelt efteråt. Jag log vänligt mot honom.
”Tack för att du har lyssnat och stått ut med att vara uttråkad. Men jag antar att jag borde gå nu.” sa jag och flyttade mig från brunnen. Kevin rynkade pannan. En lodrät, smal rynka uppstod mellan ögonbrynen på honom.
”Varför då?”
Jag himlade med ögonen.
”Jag har inte riktigt något att göra här, eller hur?” sa jag enkelt. Han ryckte på axlarna.
”Vi kan hänga lite, om du vill.” Jag tvekade en stund, men nickade sedan.

Tiden rann iväg fort, och när vi började gå mot utgången var klockan runt elva. Kevin hade fått mitt humör att stiga till skyn. Jag hade alltid haft svårt med att kunna prata med nya människor på grund av min blyghet och min inkompetens till att lita på folk. Men med Kevin hade det varit annorlunda. Han var så enkel och så vänlig. Han lyssnade på allt man sa och han verkade verkligen bry sig. När han hade gett mig sitt nummer i fall jag ville prata mer hade jag känt en enorm tacksamhet gentemot honom.
När vi sedan delade på oss utanför såg han mig djupt i ögonen.
”Och när du träffar de där kompisarna, som du kallar det, säg att du inte behöver dem. Du har en ny och äkta vän nu.” Hans blick var ärlig och jag kände mig stolt. Han hade rätt. Jag behövde inte dem.

Dagen efter satt jag och väntade på att Kevin skulle höra av sig. Jag vågade inte. Det enda jag gjorde under hela dagen var att stirra på min mobil. Och när den till sist hade börjat surra var klockan åtta på kvällen och jag kastade mig över den. Jag hade svarat med en skakig röst. Men det tog inte lång tid innan jag vågade prata normalt och inte tänka efter på vartenda litet ord som flög ur min mun. Det var förvånansvärt enkelt att prata med Kevin över telefon. Jag brukade hata det. När klockan sedan närmade sig halv elva lade vi på luren. Jag satt sedan i tio minuter med ett fånigt leende och snurrade runt på stolen.

Måndagen var en grå och trist dag. Så för att liva upp mig själv hade jag klätt mig i ett par knallgröna byxor, en svart blus, mina svarta kängor och min höstjacka. Håret hade jag låtit hänga i brist på inspiration och tid. Och när jag väl kom till skolan möttes jag av Anna, Louisa och Olivia med sorgsna miner. Precis som jag hade trott.
”Förlåt så hemskt mycket att vi inte dök upp i lördags!” sa Anna med en förtvivlad ton.
”Ja, verkligen! Vi ville träffa dig men vi fick inte för våra föräldrar.” fortsatte Louisa. Jag avbröt dem tvärt.
”Varför tog det så lång tid för er att säga till?” frågade jag och undvek ögonkontakt.
”Min klocka gick fel, Annas föräldrar hade hennes mobil och Louisas mobil var urladdad.” svarade Olivia. Jag fick känslan av att de hade övat in sina repliker och möjliga svar på frågor som jag kanske skulle ställa. Jag höll tillbaka längtan att himla med ögonen och började istället gå iväg. Jag kände mig förföljd. Det var som De tre vännerna och Jerry fast det var Jerry som drogs med jobbiga personer.
Skolan jag gick på var liten. Alla visste allt. Hemligheter var omöjliga att ha i en så liten stad som Roks. När jag stod vid mitt skåp lutade sig Anna, Louisa och Olivia mot de andra skåpen.
”Har ni hört om den nya som ska börja här?” frågade Anna ivrigt.
”Ja, jag har för mig att det skulle vara en tjej. Hon ska tydligen vara rätt bitchig och jobbig.”
Jag höll tillbaka en drypande kommentar och njöt av den i mitt huvud.
”Nej, det ska vara en kille som tror sig och är jobbig!”
”Åh, ni har ju fått det helt fel! Det ska vara en kille som är bög!”
Jag himlade med ögonen för mig själv åt deras idiotiska konstateranden. Jag suckade ljudlöst och stängde långsamt mitt skåp. Jag vände mig långsamt runt och mitt andetag fastnade i halsen. Var det...?
”Jessika!”
Louisas, Annas och Olivias huvud vreds så fort att jag trodde de skulle gå av. Kevin kom gåendes mot mig med ett av de bredaste leenden jag hade sett. Och jag kunde inte undvika de stora ögonen som följde varje rörelse han gjorde. Allas blickar var riktade mot honom.
”Hur är det?” frågade han lätt andfått.
”Bara bra. Själv?” frågade jag och sneglade på Olivia. Hennes mun verkade bli smalare och smalare för varje ord som yttrades mellan mig och Kevin. Rätt åt henne.
”Bra, bra... Förresten, vet du var rum A107 ligger?” fortsatte Kevin och den lilla rynkan mellan hans ögonbryn dök upp.
Jag förklarade den invecklade tekniken med de olika husen – A, B, C, D, och E – samt att nedervåningen började på 100, och övervåningen på 200. Efter ett tag verkade han förstå, och tackade mig överdrivet. Och då menar jag överdrivet.
”Åh, tack! Du har räddat mitt liv. Utan dig skulle jag virrat omkring och gått vilse, och till slut hade jag dött ensam i ett litet förråd.” sa han med en grötig röst. Jag skrattade. Men jag hindrade mig fort även om Kevin flinade elakt mot mig.
”Jag visste inte att du inte var härifrån.” sa jag enkelt och han ryckte på axlarna.
”Jag kommer från Göteborg och flyttade hit för några dagar sen med min mamma.” svarade Kevin lika enkelt. ”Förresten, kan du visa mig runt efter skolan? Jag hittar inget och har ingen lust att gå vilse och dö flera gånger samma dag.” fortsatte han och sa ja samtidigt som jag höll inne ett ytterligare skratt.


”Vi har inte alls stort centrum här, som du ser. Bara de här tre affärerna och klockstapeln där borta.”
”Och fontänen.” fyllde Kevin i och pekade mot en fjuttig fontän i en liten damm. Fast själva dammen tyckte jag faktiskt om. Den började en bit uppe på en kulle och med vackra rännor och fall rann vattnet ner mot själva dammen. Sedan förstörde fontänen det mesta, men jag gillade det ändå.
”Så, hur gick det med dina kompisar idag?” frågade Kevin. Jag ryckte på axlarna.
”De är alltför korkade för att förstå att jag inte ville ha med dem att göra. De förföljde mig. Och det gjorde det inte bättre efter vi hade pratat, de bombarderade mig med frågor.”
Kevin skrattade.
”Det kan jag tänka mig.”
Solen värmde relativt mycket jämfört med vad den brukade göra den tiden på året. Jag hade jackan uppknäppt. Vi gick längs med kanten på dammen och jag såg ner på vattnet. Jag brukade älska att se hur solens strålar glittrade på ytan, men istället möttes jag av mig själv. Jag kände hur all min glädje flöt ut i den milda vinden och drevs bort. Jag drog jackan runt mig och såg ner i marken. Kevin märkte skillnaden nästan direkt.
”Vad är det?” frågade han och stannade upp. Jag mumlade något osammanhängande. Han höjde ögonbrynen och jag stönade frustrerat.
”Får jag fråga en sak?”
Kevin nickade långsamt.
”Hur kommer det sig att du kom fram till mig i lördags? Varför gick du fram till mig av alla tjejer i parken?” frågade jag och vände bort blicken. Jag kände hur min ilska på mig själv började få övertaget och jag ville inte rikta den mot Kevin.
”För att du verkade behöva en vän.” svarade han utan tvekan. Jag skakade på huvudet.
”Det var inte så jag menade.”
Kevin väntade och jag suckade uppgivet. Min ilska hade bytts mot besvikelse.
”Varför gick du fram till en som ser ut som jag gör?” frågade jag och såg ner i marken. Mitt synfält blev suddigt och jag blinkade förtvivlat. Jag ville inte erkänna det, men mitt självförtroende var oerhört lågt. Jag trodde inte det kunde bli sämre.
Kevin lade sina händer på mina kinder och tvingade mig att se in i hans ögon.
”Varför skulle jag inte gå fram till någon som är så vacker som du?”
Jag svarade inte. Jag såg in i de underbara ögonen som tindrade av ärlighet och värme. Jag log tacksamt. Kevin flyttade ner händerna till mina axlar och log han med. Det var som om jag satt nära en lägereld eller en öppen spis. Hans händer fick det att bränna innanför huden på mig, och utan att riktigt veta varför, rodnade jag. Han verkade känna likadant som jag, av någon anledning. Hans kinder var flämtande röda och hans leende blygt. Men ändå klev han närmare mig.
Min andhämtning blev snabbare och mitt hjärta slog ilsket mot min bröstkorg. Kevin luktade fantastiskt. Doften verkade nästan berusa mig.
”Det kommer att snackas mycket på skolan.” Jag ville strypa mig själv. Kevin log snett, och han tog andan ur mig.
”Låt dem.”
Jag slöt ögonen och smakade på de söta läpparna.

kommer det mer snart?

jajamen, behövde bara att någon skulle skriva :33
_________________________



"Mom! Come and look at this!"
The tall woman turned around at the sound of her sons voice. Her blonde hair was in a ponytail, and her dusty blue eyes scanned the room for that dark mane she knew far too well. She found her son sitting on the floor next to one of the bookshelfs, with a few books laying open next to him. His hair was a mess. It was pointing in all directions, but his eyes were filled with excitement and staring at something he held carefully.
The woman sat down next to her son. The boy did not look away from the fragile thing in his hands.
"Who is this? And what is he?"
The woman gave a sad smile before gently taking the old photo from her son. He lifted his gaze while waiting for an answer.
"This is an angel of the lord. One of the greatest. I’ve told you a bit about the angels, haven’t I?" she said and the boy nodded.
"His name was Castiel. He was a normal angel, not an archangel or anything like that. He was a good soldier, did everything he was told. Unfortunately he was very lonely. But then he found two boys, who he grew very fond of. They became his family."
"Was it the Winchesters? Did he knew them?" the boy gasped. The woman laughed.
"Yes, it was the Winchesters. Do you remember the story?" she said and the boy grinned.
"Of course I do! The brothers who saved the world over and over, with an angel by their side. They fought against destiny, angels, demons, monsters and everything that came in their way, just to save the world and each other." the boy exclaimed and his eyes were filled with eagerness for the same kind of adventures.
"Yes, you’re right. Castiel’s story is a bit different though. He helped the Winchesters, but a few times when he thought he made the right choice, he didn’t. He ended up broken and hurt. He lost the Winchesters trust for a while, but since they were family, it didn’t stay that way for long. He ended up sacrificing himself for the goodness of us all."
The woman gave the photo back to her son who stared at the angel with respect.
"He was a badass."
They sat in silence for a few seconds before her son spoke once more.
"Who is he wearing? I mean, who is his vessel?"
The woman hesitated, but only for a short time.
"That, is your grandfather. Jimmy Novak."
The boy’s eyes grew wide and his face was covered with a gigantic smile. He put the photo down and stood up. He took off in a rapid pace while flapping his arms like wings.
"I am the awesome Jimmy Novak, and the great Castiel! Be aware!"
The woman smiled. She picked up the photo and stroked the face.
"I hope you died in peace, dad." she whispered softly and reached for the book where the photo had been. She paused, and then decided to put the photo on the bookshelf instead, completely visable.
On the back there was a small note in a fancy handwriting.

I’m sorry for the turnouts. I do regret choosing Jimmy. I should not have comed down to earth from the beginning. But don’t worry. I did my best to take care of your father, Claire.
He loved you deeply.
Castiel, Angel of the Lord



i'm sorry but i just have a lot of feelings.
i'm the creator of the fic and pic, give credit if used

alla dina noveller står still.... kommer det något nytt snart?

ja det är nog på g nu. har inte kunnat logga in på jag vet inte hur länge.......... men nu ska jag förhoppningsvis komma tillbaka!

-----------------------------------------------------------

this is a fanfic of mine based on the tv-show called supernatural. it's set in the supernatural world but there are no spoilers or anything (in case you're gonna watch the thing which i think you should).
so just to be extremely clear, i do not own these characters

New wings
The screams were... terrifying.
Dean was writhing on top of his bed. His back was arched, his hands were grasping the sheets, his feet pressed hard down on the bed to lift himself up. His screams made Sam flinch. He covered his ears so he did not have to listen to Dean.
After a while it became too much, so he left. Castiel on the other hand, stayed. He was sitting on the chair next to Dean's bed, watching over him. He had no intention of leaving during the process. Not once. Sure, he was weak, but he had trouble imagining the pain Dean was experiencing. He guessed it was harder for Dean than what it had been for him. So, he was staying.

Sam came and peeked through the door for about three seconds every hour. He looked scared and nauseous, and Castiel felt the same. He did not know if Dean would pull through. The screams were just as loud and as full of pain as it was in the beginning, only now you could hear a faint rasping tone in them.
After seven hours of screaming, Castiel buried his face in his hands. He had promised to stay, to not leave Dean's side. But it was a challenge not to run out like Sam had. It felt like he was stabbed in the chest every time Dean screamed. It felt like his heart were in his mouth, and he started to believe that his lungs were malfunctioning.
One of the screams stopped halfway, and Dean collapsed from his arched pose. That's when Sam barged through the door and kneeled by Dean's side.
“What's wrong? Cas?”
Cas slowly stood up. Could it finally be over?
“Cas! Is he... you know... He isn't, is he?” Sam asked with a shaky voice. Castiel did not dare to answer. Instead he pressed two fingers against Dean's wrist. When he felt the pulse, he could not help but to let out a relieved sigh. Sam gave a short laugh before looking up at the ceiling with teary eyes.
That's when Dean decided to scare the living hell out of them. He sat up with a huge gasp for air. His eyes were wide open and he was shaking like a leaf. When he felt two pairs of hands on his shoulders he tried to resist being pushed down, but the pain was to great. Then he realized who was holding him down.
“C-Cas? Sam? W-what...”
“Rest, Dean. Go to sleep.” Castiel cut him off and Dean reluctantly did as he was told. It could not have taken him more than five seconds before he was asleep.

When Dean woke up, the pain was definitely not as strong as before. He still groaned when he sat up. He rubbed his eyes and blinked a few time before he could focus on anything in front of him. He saw Castiel sitting next to the bed with his gaze nailed to Dean.
“Hey, Cas. How long was I out?” Dean asked with a weak voice. He coughed twice before turning his attention completely to Castiel.
“You slept for nine hours straight, but all in all, you were gone for about sixteen hours.” Castiel replied. “How are you feeling?”
“It's not hurting much. Nothing like before.” Dean said with a shrug. “What happened anyway?”
“That's good. I took as much of the pain away as I could. Are you hungry?” said Castiel while standing up. Dean frowned at the lack of answer to his question, but when his stomach growled he decided to let it go. For now.
“Hell yeah. Could use some breakfast, lunch and dinner, like now.” he said and stretched out his arms. Then the lamp next to the bed fell to the floor with a loud crash. Dean flinched and turned his upper body to look at the lamp, but then he could feel the wall against his... his something. It felt like he got a small electric shook. Dean could not hide it. He was panicking.
He felt a small breeze against the unknown part of him, and it stung a bit. He could feel the wall press against it, the sheets slightly touching it.
“What... Cas!”
Then Castiel was there, doing his best to make Dean calm. His right hand rested on Dean's left shoulder, with only the slightest of pressure. The other hand was rested against Dean's chest that was heaving rapidly.
“Calm down. I will do my best to explain, but I need you to be calm.”
“No, no, no... What's going on? Sam! Sam!” Dean screamed for Sam, but then Castiel was gone. Dean started to hyperventilate. The thing was moving up and down in the same pace as his chest, and it made Dean panic even more. He heard Castiel talk to Sam, but he was to busy trying to breathe to listen. It did not work. His vision was going blurry.
Castiel sat down in front of him and Dean quickly reached for him. Castiel placed his left hand on Dean's cheek and the other on his leg.
“Look at me, Dean.” he said, and Dean forced himself to meet Castiel's gaze. He twitched at the strong look he was giving, but he did not look away. Castiel let his hand fall, and Dean felt the panic rising even more but it stopped when Castiel squeezed his hand.
“Breathe.”
Dean nodded. He focused on Castiel's breathing, and copied it. In, out. In, out. Over and over. After a few minutes he felt a lot better, so he cleared his throat before raising his question.
“What's wrong with me? What happened? And why can I... feel everything?”
When Castiel did not answer, Dean raised his eyebrows and poked him in the chest. Castiel then looked away. He opened his mouth, but nothing came out. He turned his eyes back to Dean before taking a deep breath.
“You have... wings.”

Absolutely amazing! :3 I've been awaiting your return.

Jag gillar att allt är så otydligt, att man inte har någon aning om vad som händer. Det skapar alltid en mysteriös spänning. Och du har lyckats bra med beskrivningar av känslor, så man lever sig verkligen in i texten. :3

Super! ♥