Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik svarar inte på en lång stund utan ser bara upp i taket innan han vänder sig mot Aaron, med en bekymrad rynka i pannan.
"Hon har brutit upp från far." svarade han och efter en stunds tystnad fortsatte han.
"Som jag tjatat på henne om det." han såg på Aaron.
"Du förstår han var inte bara svår mot mig utan även mot henne." han sedan snett.
"Men nu är hon fri. Tänk hon har gått med i grupp 8 och bär jeans och har håret utsläppt. Det trodde jag aldrig hon skulle göra." han log lätt.

Det var härligt att se honom så pass glad över det, och inte minst att höra att hans mor verkade ha fått det allt bättre. Det förtjänade han verkligen. Men det var roligt att han också berättade mer om det, Aaron ville veta allt han fick om honom ju - särskilt nu när han inte visste hur länge till han skulle ha chansen till det.
"Hurdan är hon då? Jag menar, har du haft en bättre relation till henne?" frågade han av ren nyfikenhet, log lite tillbaks emot honom. Samtidigt var han verkligen inte avundsjuk så, men det kändes på nåt vis sorgset att ingen av hans föräldrar brydde sig på samma sätt - hans mor försökte. Men hon var rädd, det märktes, inte minst för att hon själv skulle råka illa ut ifall hans far misstyckte till att dem träffade varandra. Men det märktes så tydligt att hon inte visste alls hur hon skulle bete sig med honom - hon var så nervös, verkade knappt veta vad hon vågade säga till honom.

"Hur hon är?" sa han tvekande och frågan tycktes förbrylla honom då han knappt visste.
"Hon har varit hemmafru, du vet en som tar hand om allt." svarade han och tvekade på orden.
"Hon är snäll och så, men rädd för min far och att inte passa in." han vände sig mot Aaron.
"Men vet inte intressen, inte favoritfärg, eller favorit mat. Allt handlade om far nämligen." ganska sorgligt egentligen, att hon gett så mycket av sitt liv till honom. Men hon var bara i de undre 40, så hon hade fortfarande livet framför sig.
"Men det känns som hon börjat ägna sig åt sig själv och hitta intressen, som feministiska i grupp 8."

Ärligt talat verkade det iallafall inte som om de hade något väldigt nära band till varandra, vilket var sorgset att höra. Visserligen hade väl han själv inte heller det till sin mor - en gång i tiden hade han väl trott det. Men han hade bevisats motsatsen, då hon inte vågat gå emot hans far och kort sagt förstört de förtroendet han haft för henne. Visserligen verkade hon ångra sig nu, och försökte väl gottgöra det, men att hon knappt vågade säga något i hans närhet gjorde ändå ont. Det märktes att även om hon ville väl, så gillade hon inte eller visste hur hon skulle bete sig med en son med den här läggningen. Vilket var en besvikelse då han väl haft ett litet hopp kvar om att hon skulle bli ett stöd för honom, men icke.
"Det är ju väldigt bra att hon börjar ta sig loss ifrån det och börjar gå sin egna väg istället då." log han litet.

Tiden gick och dagen för Aarons operation var där. Ju, närmare tiden led mot den dagen desto oroligare och mer ångest kände Karl-Fredrik, inte enbart på grund av hans egna bekymmer men också Aaron. Han hade utan läkarnas godkännande höjt sin egen dos av medicin för att alls orka upp om morgonen.
De var nu på sjukhuset, Magnus och Karl-Fredrik satt på ett par stolar vid Aarons säng innan han skulle in på operation.
Karl-Fredrik höll i Aarons hand.
"Lycka till nu." sa han lågt och kysste hans kind.
"Det kommer gå bra." sa han mjukt och log innan läkarna kom och skjutsade bort honom mot operationsrummet.

Aaron var väldigt mycket mer orolig än vad han ville erkänna. Han gillade att ha kontroll över saker och ting, men här kändes han verkligen helt maktlös - han kunde verkligen ingenting göra, han var helt utlämnad till läkarnas händer. Visserligen litade han på dem, men han var ändå väldigt nervös och orolig. Vilket han försökt dölja, dels för Karl-Fredriks skull då han hade problem nog utan det också. Men nu mot slutet hade det nog varit ganska lönlöst.
"Tack." log han smått emot de båda, tacksam för att de var där och inte minst för Karl-Fredriks stöd. Han var redan påverkad av lite sövande då de körde iväg honom, hade gett honom i god tid för att han skulle hinna bli ordentligt sövd innan själva operationen.
Operationen i sig blev väldigt långdragen. Även om självaste målet med operationen var lyckat - man trodde man fått bort cancercellerna - men dessvärre haft man stött på en hel del problem också. Inte minst hade han varit svagare än man räknat med, och han hade haft svårt att vakna upp efter narkosen igen. Han var fortfarande väldigt påverkad och dålig, och prognosen var plötsligt mycket mer osäker än innan. Det var av den anledningen en av läkarna nu letade upp Karl-Fredrik och Magnus igen för att tala med dem om saken.

Magnus och Karl-Fredrik satt i väntrummet för att vänta på besked. Karl-Fredrik låg i soffan med huvudet i Magnus knä och såg blek ut. Han hade fått ytterligare ett anfall, de hade kommit allt oftare på senaste tiden. Karl-Fredrik var tacksam över att ha Magnus där som stöd, han var en av hans äldsta vänner och skulle alltid vara.
Då läkaren kommer ställer de sig oroligt upp och Karl-Fredrik bleknar lätt till av rörelsen men finner sig snabbt.
"Hur har det gått? Får vi möta honom?" frågar Karl-Fredrik oroat och ser på läkaren.

Läkaren såg lätt mellan de båda, kunde egentligen varken svara ja eller nej - det hade inte gått bra, men de skulle kunna träffa honom så båda svaren skulle vara missvisande. Han fick bara försöka förklara bäst han kunde, även om såna här nyheter alltid var svåra att komma med. Inte så svåra som dödsfall förstås och död var han inte ännu - men de visste inte hur länge till det skulle dröja tills dess. Dessvärre inte särskilt länge som det såg ut som nu.
"Inte särskilt bra alls är jag rädd. Han är mycket svagare än vi trott, och även om vi lyckades med målet med operationen så blev det komplikationer. Han är i väldigt dåligt skick, och läget är också väldigt kritiskt med hur länge han klarar sig såhär." förklarade han lågt och gjorde en kort paus innan han fortsatte.
"Men ni kan få komma och träffa honom, han är väldigt påverkad och svag men det gör honom utan tvekan gott att få ha er där." fortsatte han.

Karl-Fredrik hörde allt som i en dimma och hade inte Magnus tagit tag i honom, hade han ramlat ihop.
Nej, det fick inte vara sant, han fick inte förlora honom, han fick inte dö.
Karl-Fredrik kände verkligen att han inte orkade mer nu, varken fysiskt eller psykiskt.
Men han ställde sig upp ändå och de följde läkaren in till rummet där Aaron låg. Karl-Fredrik drog fram en stol och de satte sig vid hans säng.
"Hej, läkaren säger att operationen lyckades." viskar Karl-Fredrik lågt fram för han vet inte om hans röst ska bära eller om ens Aaron hör honom.
Han håller i hans hand och tårarna börjar sakta falla.
"Snälla stanna här med mig." viskar han fram och lägger huvudet mot hans axel.

Aaron hade knappt hunnit vakna till ordentligt, det tog längre tid än vad som vore normalt tack vare hans skick. Men trots att han inte var helt hundra med på vad som hände omkring, vaknade han till lite mer då han hörde några komma in. Och hörde snart Karl-Fredriks röst, och den lättnaden gick inte att beskriva. Han var där, han fanns där för honom - för han förstod knappt vad som hände och var rädd. Han lyckades iallafall vrida lite på huvudet och lyckades iallafall blinka lite. Blicken var svag och hade svårt att riktigt koncentrera sig på något, ens på honom. Han ville säga något, men han litade inte på att han hade kraft till att få fram något ljud. Istället lyckades han, något kämpigt, iallafall lätt krama hans hand.