PRS Lupple och Emma07

Zacharias såg emot rullstolen och flinade brett.
"Det låter som en strålande idé", sade han, de två och en rullstol lät som om det kunde gå hur som helst, men en sak var nog säker - dem skulle säkert ha jäkligt roligt. Han såg på honom och log återigen, han var bara för gullig.
"Jag klarar mig här en stund", svarade han mjukt, gav honom en lätt knuff så att han skulle lägga sig ner istället - det skulle vara desto mer bekvämt.

" Visst gör det?" Sa han och flinade brett.
"Jag har alltid velat dra någon runt i en rullstol. " Sa han och skrattade sedan.
"Nej det har jag inte. Jag vet inte varför jag sa så. Men att dra dig i en rullstol gör jag gärna. " Sa han glatt och nickade sedan.
"Lovar du?" Sa han lite oroligt men kände knuffen och flinade till.
" Knuffas inte. " Log han glatt innan han la sig ned i sängen och höll ut sina händer så han kunde lägga sig hos honom. Han ville hålla om honom.

Zacharias skrattade till, lyssnade på honom med ett brett leende. Också i ögonen lös glädjen igenom, för Benjamin hade verkligen lyckats få honom på gott humör, det och att han sluppit slangar och allting.
"Det låter som det kan sluta hur som helst", sade han retsamt, log sedan mjukt emot honom och nickade lite lätt.
"Jadå. Jag är inte direkt döende och dem har bra koll på mig här, jag klarar mig allt bra i några timmar", sade han mjukt, han ville att han skulle kunna göra vad han behövde. Han flinade lite lätt, han längtade efter att få krypa ihop i hans famn vilket också var vad han gjorde. Han lade sig ner tätt intill honom, lade huvudet emot hans bröstkorg.

Benjamin flinade till och nickade.
"Du har rätt. Det är ett bra sjukhus." Sa han och log svagt mot honom.
" Och jag vill inte att du ska bli trött på mig." Flinade han innan han kände hans huvud mot sin bröstkorg och han log större. Detta var mysigt. Så mysigt.
Han la armarna försiktigt om honom och lät sin ena hand leka lite med hans hår.
"Ska jag hämta något åt dig när jag ändå är borta en sväng?" Sa han fundersamt och såg ned mot honom.
"Senare alltså." La han till för att tydliggöra att han inte tänkte gå härifrån på en lång stund. Att få vara nära honom var precis vad han ville och deras lilla äventyr runt om i sjukhuset behövde ske först.

Zacharias skrattade till lite, att han skulle bli trött på honom lät rent skrattretande - han skulle aldrig kunna göra det.
"Hur skulle jag nånsin kunna tröttna på dig?", sade han med ett leende, lade armen kring honom också. Såhär nära honom ville han definitivt vara fler gånger, göra det till en vana. Han bara älskade värmen ifrån hans hud så tätt intill sin egen, och att känna tryggheten ur hans famn. Han såg upp på honom och tänkte efter lite, det tog dock inte lång tid förräns han kom att tänka på nåt.
"Du hade gärna fått hämta mitt skissblock och pennor", sade han med ett litet leende, då hade han haft något att göra där.

Benjamin såg på honom och log brett mot honom, smekte hans kind lätt.
" Jag fixar det. "Viskade han och gav honom en lätt puss på kinden.
"Vila en stund. När du vaknar igen så åker vi ned och köper nått. " Sa leendes och studerade honom noga.

Zacharias såg på honom och log, kunde verkligen skatta sig lycklig över att ha honom där. Han var så otroligt gullig, och allt det här med hur han brydde sig kändes fantastiskt. Och nytt.
"Tack", svarade han mjukt, nickade sedan lite lätt.
"Du med", sade han snällt, det kunde ju inte ha varit särskilt bekvämt att sova i stolen under natten. Han sträckte på sig för att ge honom en mjuk kyss innan han återigen nästan gosade in ansiktet mot hans bröstkorg och slöt ögonen.

Dagarna på sjukhuset hade varit tunga men också välbehövliga. De hade hunnit prata en hel del. Om vissa saker. Kommit varandra närmare. Det tyckte i alla fall Benjamin. Och nu hade det gått ungefär en vecka sedan Zacharias hade fått tillstånd att åka hem.
Benjamin hade träffat honom minst en gång per dag, gärna fler gånger.
Han hade gått dit bara för att gå dit men också gått dit extra gånger för att vara nära honom och när det kändes som han varit där lite för ofta utan anledning hade han tagit med sig det de jobbat med i skolan till honom och förklarat vad de sagt från föreläsningar och liknande.
Han kunde inte hjälpa det och än så länge hade Zach inte klagat och Benjamin hoppades att han inte skulle göra det heller.

Det var sen eftermiddag nästan kväll och han satt i vardagsrummet för att gå igenom dagens material med honom. Men han var ofokuserad. Han hade varit på middag hos sina föräldrar och det hade varit allt annat än trevligt. Han hade inte sagt nått om Zach men de hade pratat så illa om honom utan att benämna honom vid namn. Liknande saker som, att bli knivhuggen vid skolan? Då har man inte rent mjöl i påsen. Det är bäst att du ser upp vilka du umgås med på den där skolan. Uppenbarligen släpper de in alla där. Och dessa förolämpningar hade liksom fortsatt och fortsatt men så fint inlindat att om man inte var uppmärksam hade man inte märkt dem. Men Benjamin hade märkt och han hade blivit så sårad över det de sagt. Han förstod inte hur de visste, han förstod inte hur de kunde prata så illa om något som uppenbarligen hade skakat honom. Han la frustrerat ihop böckerna och beslutade att han inte skulle tala med Zach om detta. Det skulle bara göra honom upprörd, kanske förvärra hans läkningsprocess. Han bet sig i läppen och kunde inte riktigt hitta nån bekväm position att sitta på. Han reste sig och satte sig och reste sig igen för att sätta sig bättre. Men ingenting fungerade och hon övervägde starkt att gå härifrån. Men han ville inget hellre än att umgås med honom. Han var det enda fasta och på nått sätt självklara i hans liv även om han inte var helt självklar. Inte för Benjamin. Han hade fortfarande svårt och brottades ofta med sina tankekonflikter men inte hade han pratat med Zach om det heller. Han ville inte. Det kändes så dumt. För han visste ju vad han kände fast ibland så visste han inte. Han pillade lite med korset runt halsen och slöt ögonen för att kunna hitta nått fokus.

Zacharias älskade att äntligen vara hemma igen, och att Benjamin varit där så ofta var också en väldigt bra sak. Han ville kunna tillbringa så mycket tid som bara möjligt ihop med honom. Idag kunde han dock inte undgå att märka hur han verkade lite... Tankspridd? Det var nog enda sättet Zach kunde komma på att beskriva det på. Och det oroade honom på ett vis, för han undrade förstås ifall det var något som störde honom.
"Är det något?", frågade han mjukt, hoppades verkligen att han vågade berätta för honom. Efter all den tiden som dem tillbringat ihop så hoppades han att han skulle det, han vågade åtminstone prata mycket mer med honom nu, och han ville tro att de hade kommit varandra närmare den senaste tiden. Han såg på honom och log vänligt, försökte koncentrera sig på allt han förklarat och trodde han fått med sig det mesta. Men han längtade tillbaks till skolan med, och hoppades på att snart vara tillbaks igen. Också för att få lite mer att göra på dagarna, det han gjorde nu var egentligen att läsa och teckna.
"Hade inte du kunnat sova över sen?", frågade han tyst, kanske ifrån ingenstans men han hade velat fråga det ett tag, för han ville få sova nära honom igen. Dessutom hade han plågats av mardrömmar sen han kom hem, och inte fått alltför mycket sömn.

Benjamin hörde hans ord och han ville svara, han ville berätta precis allting men det tog stopp. Han skakade lite på huvudet innan han öppnade ögonen och släppte korset frustrerat.
"Inget speciellt. " Sa han tyst och såg mot böckerna men öppnade dem inte igen. Utan satt bara och stirrade på dem.
Det kändes dumt att han inte kunde prata med honom. Men antagligen för att det mesta handlade om honom och hans föräldrar och det var inte en bra kombination.
Och desto mer han tänkte på det desto självklare blev det. Hans föräldrar låg bakom det som hänt Zach men varje gång han insåg att det var så utvisade Benjamin den tanken med omedelbar verkan. Han kunde inte tro det. Det vore så konstigt. Så fel. Och han förstod inte hur de kunde göra så mot en annan människa? Hade de inte förstått att det skulle krossa honom, deras son? Han slutade att tänka dessa tankar och hörde sedan frågan och sken upp lite. Det var en underbar tanke. Men han behövde bli på bättre humör för det. Han nickade sakta.
"Självklart. Det vore trevligt. " Sa han och såg på honom och gav honom ett snett leende innan han la sina armar försiktigt om honom och flyttade sig närmare.
Det brukade ofta fungera, få honom på bättre humör och även denna gången fann han någon sorts ro. Kanske inte ro i hela kroppen men tillräckligt.
"När tror du att du kan gå tillbaka till skolan?" Frågade han tyst.
Även i skolan hade han saknat honom, kanske mest där. Många andra stunder på dygnet spenderade han ju hos honom i vilket fall. Men i skolan. Han hade försökt skaffa några vänner men det hade inte gått alls. De hade bara tyckt att han verkade konstig åtminstone så ansåg Benjamin att det var det dem tyckte.