Not what I wanted [PRS]

Det var alltså så det låg till? Zihao kunde på sätt och vis förstå vad den andre menade, men att det just handlade om händer och fingrar kunde han inte begripa sig på. Levande och varmt? Cissi var väl ändå levande och varm? Hon borde ju vara alldeles perfekt att sitta och klappa på dag ut och dag in.
”Katten då?” Frågade sjuttonåringen och slöt ännu en gång de tunga ögonlocken. ”Hon är väl ändå också levande och varm, plus att hon borde vara betydligt gosigare än en pälslös hand”, fortsatte han och gäspade stort, så att raden med vassa tänder kikade fram. Tröttheten hade smugit sig på bakifrån, precis som den alltid hade en tendens att göra. Han ville egentligen inte vara trött, som en evig sengångare, men allt han ville göra för tillfället var att gömma ansiktet hos Joshua och somna. Tågresor var aldrig roliga, eller de brukade kunna vara ganska så krävande. Eleverna blev ihoptryckta på en liten yta och risken att någon idiot skulle komma och störa var större än vanligt. Betydligt större än i vanliga fall. Det fanns ju ett och ett annat rötägg på skolan, till exempel några pantade jävlar i årskursen under Zihaos. Stackars Joshua som var tvungen att ha lektioner ihop med dem, det kunde verkligen inte vara en dans på rosor precis. Sjuttonåringen stod ju knappt ut med att behöva dela elevhem med dem och hade troligen tappat förståendet helt om han varit tvungen att se dem under dagarna.
”Klippa? Tja, du kan ju alltid försöka”, svarade den äldre med ett litet frustande och lät ögonlocken glida upp en smula. Han betraktade sextonåringen stillsamt, fortfarande med handen uppe i den andres hår. Det var så sjukt mjukt, hur skulle han kunna hålla sig borta liksom? Känslan av hårstråna som kittlade mot handflatan fick hjärtat att ta små skutt. Mysigt.
”Mugglarjobb? Jag? Jag vet inte ett smack om mugglare!” Utbrast Zihao och knäppte till Joshua försiktigt med en av de långa fingrarna. Lite sådär löst mot en av tinningarna på honom, det borde göra susen. ”Du vet väl ändå att jag är renblodig? Det skulle bara sluta i katastrof, tro mig”, mumlade han därefter och gjorde en grimas. Jo, kaos skulle det definitivt bli, om inte ännu värre. Fadern blev orolig bara sjuttonåringen gick utanför lägenheten i London. Vem visste vad för illdåd han kunde hitta på? Att oroa sig var bara naturligt med tanke på sonens humörsvängningar och dåliga temperament. Men men, det kanske var ett alternativ att fundera över, trots riskerna.
”Samuel och jag är ganska lika på den punkten, båda har ett hemskt temperament.” Hemska temperament och en tendens att flyga på varandra utan förvarning. En dag i framtiden skulle de väl ha ihjäl varandra.

Jo, när det kommer till nivån av mys och gos så tar ju Cissi, resten av katterna och Haru kakan, ingen tveka om saken. Deras lurv och gnagande är däremot någonting helt annorlunda från fingrar, det påpekar Joshua på ett helt annat sätt, och det har väl helt enkelt med det förflutna att göra.
”Vi hade inte katterna eller Haru när jag först började hålla på med fingrar och sådär.. jag var kanske åtta då, det var lite lugnande och den känslan sitter fortfarande kvar. Lurviga djur är mysiga på ett annat sätt, och ger mig ett annat sort lugn, men jag tror att eftersom att Samuels fingrar vara en stor tröst för mig när jag var liten, så går det inte bort.” Gud så knasigt det låter, att han varit så beroende av Samuels fingrar. Visserligen skulle han ha klarat sig utan dem, men vanan har fastnat och han har ingen tanke på att försöka bryta den. Nope. Joshuas lediga hand stryker sig försiktigt över Zihaos varma panna. Uppenbarligen börjar han bli alldeles sömnig, det verkar nästan som att han behöver kämpa för att hålla ögonlocken öppna och lyssna på sextonåringen. Gulligt ändå.
”Jag har en nagelsax om du vill att jag ska prova.. den är faktiskt riktigt bra.” Påpekar han och lutar huvudet mot fönsterbrädan och tillåter sig själv ta en liten klunk av sitt fortfarande varma te. Hans necessär ligger hoppackad i kofferten, se, det kan dyka upp stunder då vad som helst kan behövas. Renblodig. Jomen det är väl klart att gryffindoreleven vet om det, det fick han liksom klart för sig i början av första året. Men mugglarfödda kan ha jobb inom ministeriet eller Hogwarts skola, så varför skulle inte renblodiga kunna arbeta med ett mugglararbete? Joshua tycker inte det låter särskilt konstigt, inte alls.
”Du kan lära dig en massa saker Zihao, du kanske skulle älska något arbete där ute. Annars tror jag kanske att du kan ljuga om att inte vara en varulv, det är inte heller omöjligt direkt.” Hur som helst är Joshua väldigt säker på att det borde finnas något jobb som skulle passa den andre, hur man ska hitta det.. ja, det är ett helt annat bekymmer. Det där med hett temperament är inte något annat än sant, däremot finns det en anledning till att Samuel ibland förlorar fattningen. Dock är det säkert någonting som han inte kan dela med sig av, speciellt inte till Zihao. Adhd är komplext, och även om Samuel funnit sätt som funkar på honom, och varit otroligt angelägen i att koncentrera sig på skolan och inte så mycket på andra, så är det rätt svårt för honom att vara på topp hela tiden. Det här rättfärdigar definitivt inte att den äldre brodern hoppat på slytherineleven ett par gånger, men det gör det hela mer förståeligt.
”Han.. jobbar på det, våra föräldrar är ju tillsammans nu så.. ni borde ju bli sams.”

Nej, det hade ju varit lite underligt om familjen Lewis haft Haru i närmare åtta år. Det hade ju betytt att den lilla valpen skulle varit en åtta år gammal valp vid det laget, och det var definitivt inte så världen faktiskt fungerade. Så på någon sånär nivå kunde han ändå förstå sig på sextonåringens lilla vana, varför han hela tiden ville pilla på någon annans fingrar. Zihao hade ju också en hel hög med udda saker han gjorde för att bring sig själv ro. Eller udda var de inte direkt, i alla fall inte för en vanlig mugglare. Däremot var det inte jättevanligt med pianon i den magiska världen, så det var ändå någonting han kunde kalla för halvt underligt. Kanske inte enligt Joshua och andra magiker med påbrå från mugglare, men för någon som sjuttonåringen, som inte hade det, var det absolut det.
"Du behöver inte försöka rättfärdiga det hela, tro mig, jag förstår precis vad du menar", försäkrade Zihao, som inte längre kunde hålla gäspningarna på avstånd. Gäspa, gäspa, gäspa. Egentligen borde han försöka sova under nattens gång, däremot verkade det redan vara kört vid den tidpunkten.
"Den kommer ändå bara gå av, svär på mitt liv", mumlade han sömnigt och kämpade vidare med att hålla åtminstone ett av ögonlocken öppna. "Och jag är registrerad, Joshua. När pappa fick jobbet på ministeriet och vi flyttade hit från Kina var alla tvugna att gå igenom en massa underliga kontroller, så det är redan kört. Försöker jag söka jobb i vår värld kommer de kolla upp sådant, hur fjantigt det än låter", fortsatte han bittert med ytterligare en gäspning. "Vi är ju rankade som XXXXX varelser och det är därför alla hatar oss sådär extra mycket." Bitterheten i rösten blev mer och mer framgående för varje ord som lämnade Zihaos läppar. Han var väldigt bitter över det där dock och tyckte att det var extremt orättvist. Alla var ju olika, eller hur? Plus att alla inte hette Fenrir Greyback och var ett totalt psykfall.
Det där om att Samuel och Zihao någonsin skulle bli samns fick den äldre att frusta till. Kanske om typ..låt säga tusen år. Då kasnek, men bara kanske, de skulle lyckas se förbi allt som hänt i det förflutna och bli vänner. För just i den stunden visste de båda två att sjuttonåringarna avskydde varandra och precis som Joshua inte kunde bli av med sitt fingerpillande, kunde de troligen inte bli av med det där hatet som byggts upp under snart sju år.
"J-jag och..och Samuel.." Rösten dog långsamt bort och ögonlocken small igen. Jodå, nu hade han somnat igen, i gryffindorarens knä.

Det är rätt skönt att det är den inställningen som Zihao har, och att han inte försöker klämma ut varje liten hemlighet ur sextonåringen. Det är förvisso inte särskilt många som vågar att göra det, det brukar finnas en gräns på vad som är okej att fråga och vad som inte är det.. men ja, han är tacksam att den äldre inte pressat på ännu mer. Däremot känns det helt okej att prata med honom om alt mellan himmel och jord. Lite som det var med Yaosu och Hayley, men det skiljer sig på något sätt. Vad som skiljer sig är oklart, men det skiljer sig. Han vill dela med sig, öppna upp om alla sina tankar och berättelser, förklara. Kanske det är för att han är rädd att om Zihao inte får reda på alla hemligheter nu så kanske han kommer lämna honom när han väl får det. Inte någon vidare tillit direkt, men det är något som uppriktigt oroar Joshua.
”Jag vet, jag vet.. men du är så lätt att prata med.” Mumlar han med lätt rynkade ögonbryn. Uppenbarligen är det helt fel tillfälle. Sjuttonåringen verkar kunna somna vilken sekund som helst, och allt Joshua skulle berätta i sådana fall skulle åka in i ena örat och ut genom det andra. Det vill han inte, han vill inte ta på krafterna alldeles i onödan. Plus behöver Zihao vila lite, han ser alldeles blek och sliten ut. XXXXX varelser. Jo. Det där påståendet fastnar i den hettade hjärnan och snurrar runt ett par varv. Runt, runt, runt.
”Registrerad jo.. men man kanske kan ändra på det?” Det var lite mer som en viskning för sig själv än ett svar för Zihao. Samtalet verkar dock inte bekymra den andre lika mycket som Joshua, och faller därför ner i sömn. Det borde väl ändå inte vara så svårt att ändra på det? Förvisso krävs det att göra inbrott på ministeriet och hitta rätt person med rätt filer, men mycket mer än det kan det inte vara. Herrejösses vilka knasiga tankar, men så är det. Lilla Joshua behöver hitta lösningar till allt, och om det är något kriminellt brukar han oftast avstå. Förutom om det gäller folk han bryr sig om, då kan hjärnan hitta på en hel mängd med olika, både lagliga och icke lagliga, lösningar.

De där orden Joshua nyss yttrat, de där om att sjuttonåringen var lätt att prata med och så, fastnade genast i hjärnan på Zihao. Och detta trots det att han praktiskt taget redan somnat när de sagts. Men något sätt hade de ändå präntats in och nu satt de där de satt, väl inmurade i sörjan bakom pannbenet. Det var något positivt, right? Att han var lätt att prata med? Jo, vad skulle det annars vara? En negativ faktor? Knappast.
Ansiktet var begravt i den yngres lår och snarkandet började så sakteliga låta mer och mer. Charmig? Inte direkt. Sedan så dreglade han också, någonting han faktiskt inte kunde kontrollera - speciellt inte eftersom han redan var förlorad i drömmarnas värld. Alla som passerade utanför kupén måste dock ha funnit synen väldigt underlig. För det första brukade Zihao inte kunna befinna sig i samma rum som Joshua, det ville säga utan att börja trakassera honom på ett eller ett annat sätt. Men nu var det inte bara det som var konstigt längre, då den längre av de två låg och sussade sött med ansiktet begravt hos sextonåringen. Det såg bara lite underligt ut. Lite. Host.
Regnet smattrade kraftigt mot fönsterrutan, trots att tåget hunnit åka en ganska bra stund. Inte så att de var framme snart eller så, men en liten bit på vägen. De skulle komma fram någon gång på eftermiddagen och därmed skulle Zihao bli tvungen att skutta iväg till professor Snape med detsamma. En dag utan elixiret under samma vecka som fullmånen betydde ingenting annat än trubbel. Trubbel och livsfara för alla andra stackars elever som gick på skolan. Nej, ingen ville ha en mordisk varulv springandes i korridorerna, det var ett som var säkert.
Med en liten, förnöjd suck klamrade han sig fast ytterligare vid Joshua. Armarna klängde sig fast och tänderna gnagde försiktigt i byxorna. Helt ärligt var han lite som en hundvalp, troligen mer lik Haru än han själv ville erkänna. De betedde sig bokstavligen på samma sätt och den enda skillnaden låg i att Zihao var en nästan fullvuxen man. Det lät ju inte alls sinnesrubbat. Att en fullvuxen, och dessutom extremt lång, man låg och tuggade på någon annans byxor. Fullkomligt normalt. Nu var det bara att böna och be om att ingen kom och kikade in genom fönstret i dörren. Dags att omedvetet hålla tummarna.

Okej, äntligen. Det hade tagit nästan två timmar för Joshua att få det han ville, lite tystnad och ensamhet. Sjuttonåringen må fortfarande vara i samma kupé, men med tanke på allt snarkande och dreglande är han i djup sömn. Vilket leder till att han kan fokusera lite mer på sig själv, på alla tankar som snurrar runt och behöver sin uppmärksamhet. Cissi verkar däremot inte lika glad över faktumet att Zihao somnat innan henne, snarkandet kommer förstöra det för hennes känsliga små öron. Den lilla lurvbollen vänder på sig så att hennes nos möter sätets rygg och höjer tassarna mot öronen. Väldigt gulligt. Först hade han snott hennes plats i det bekväma knäet, och sedan hennes ljuva sömn. Oacceptabelt.
”Det är inte som att du är bättre själv Cissi,” påpekar den lilla gryffindoraren och skakar på huvudet. När hon brukar lägga sig tätt intill hans ansikte brukar han definitivt höra ett och ett annat snarkande, men det är mysigt. Det är ett gulligt snarkande, och spinnande som katterna fått. Orättvist. Ögonen vilar en kort stund på Zihao, fingrarna stryker sig försiktigt över pannan, ner över näsryggen bara för att stanna upp en kort stund vid kinden. För engångsskull ser han bekymmerslös ut, han verkar inte behöva oroa sig över någonting, vilket får Joshua att vilja somna på direkten och förflyttas till en dröm där absolut ingenting händer. Där han bara kan sova, utan att hjärnan ska vara igång och överanalysera. Det får han nämligen nästan aldrig göra, hjärnan är alltid på högvarv.

Juste, sortera tankar. Berätta eller inte berätta? Lita eller inte lita? Vem som helst skulle kunna kika in i Joshuas liv och påstå att han är en av de mest naiva människor de stött på, eller den mest godtrogna. Att börja lita på någon som i flera år inte gjort annat än att vara elak, och inte visat några känslor för ånger förrän bara ett dygn bakåt i tiden. Att berätta så mycket som han redan gjort är för mycket, och att fundera över att berätta ännu mer är bara tragiskt. Behöver han verkligen att någon ska lyssna på honom så mycket? Är han inte mer självständig än så? Visserligen är han fast besluten i att ge ZIhao en andra chans, de kanske kan bli vänner i slutändan, men att lita på någon så snabbt som man inte ens vågat prata med för en vecka sedan? Det är väl ändå rätt korkat? Det är uppenbart att Joshua går för snabbt fram, att han glömmer allt ont som Zihao gjort under alla år, och även om han förlåtit mycket ut av det.. är det värt att dela med sig av så mycket för att sedan bli lämnad? Nej, han borde vara försiktig. I grund och botten är det däremot inte slytherinelevens fel, inte det minsta. Joshua har bara litat på fel människor och det är därför han har svårt med att lita på den sussande killen i hans knä. När det sedan kommer till Yaosu och Zihao.. det spelar egentligen ingen roll vad Joshua känner. Spelar ingen roll om han känner hjärtat skava när han är med någon av dem, eller känner att en av dem är den enda person han kan lita på. Ingenting kan hända om han vill att modern ska vara lycklig. Hon har ju aldrig sett så glad ut, hon har inte nynnat eller litat på någon förrän Mr Huaze kommit in i bilden. Att ens tänka tanken får Joshua att hata sig själv. Även om Yaosu tyckt om honom tillbaka hade det inte gått. Och om Joshua börjar få nya, starkare känslor för Zihao, skulle inte det heller gå. Han bör vänja sig vid att se dem som styvbröder, och ingenting annat. Varken mer eller mindre, definitivt inte mer.

Resan fortsatte lugnt och stillsamt framåt, hjulen förde dem längre och längre ut på landsbygden. Snart hade de nog kommit halvvägs, om inte ännu mer. Zihao hade ju inte direkt någon tidsuppfattning eftersom han låg och sussade så sött där i Joshuas knä. Benen var uppdragna mot överkroppen och luggen hängde ner över de slutna ögonlocken. Han såg ofta väldigt bekymmerfri ut när han sov och ansiktet blev på något sätt slätare än det brukade vara. De vanligtvis skarpa dragen mjuknade liksom och munnen var lätt öppen. Sedan var dreglet inte det vackraste på jorden direkt, men han såg ändå lite extra gullig ut när han var förlorad i drömmarnas värld. Yaosu brukade se ungefär likadan ut när han spelade fiol, medan Weimin alltid verkade vara uppe i varv. Den lilla råttan kunde verkligen inte ta det lugnt, precis som det verkade vara för Joshua.

För en gångs skull var allting helt enkelt väldigt fridfullt och lugnt. Regnet som börjat att riktigt slå mot rutorna, Joshuas doft och de lugna andetagen. Precis alla pusselbitar föll på plats, vilket de sällan brukade göra under dagar som dessa. Allting hade i alla fall varit perfekt i ett ganska bra tag innan stormen kom och förstörde lugnet, gav de lugna vågorna vita gäss och vinden ett öronbedövande ylande.
”Den här synen får mig på riktigt att vilja kräkas.” Rösten var dryg och släpig, sådär äckligt långdragen att hårstråna reste sig över hela kroppen. Mason Addington, renblodig sextonåring som gick i Slytherin, precis som Zihao själv. Idioten var ett år yngre, lite kortare än sjuttonåringen med bruna lockar och gråa ögon.
Den äldre elevens ögonbryn rynkades ihop och han var tvungen att samla sig riktigt ordentligt innan han förmådde sig själv slå upp ögonlocken. Jodå, det var allt Mason som stod och tryckte i dörröppningen intill kupén. Naturligtvis hade han varit tvungen att skjuta upp dörren och sticka sin stora näsa i blöt.
”Mason, dra..dra åt helvete”, gäspade Zihao och satte sig yrvaket upp, vilket resulterade i att hela världen började snurra lik förbaskat framför de mörka ögonen. Helskotta också.
”Oj, är någon lite trött?” Frågade den yngre och lutade sig mot dörrkarmen, med två av sina kamrater tätt bakom sig. Modig som alltid, precis som den där vesslan även kallad Draco Malfoy. Skulle inte förvånat honom om de var besläktade på något sätt.
”Oj, är någon lite modig helt plötsligt?” Bet sjuttonåringen tillbaka och fock slutligen allting att sluta snurra. Dock verkade svaret inte göra någon större nytta, främst då Mason helt ignorerade det.
”Joshua Lewis och Huaze Zihao i samma kupé..gosandes med varandra också! Snacka om vidrig syn.”

Under sina drygt fem år på Hogwarts har Joshua lärt känna en hel del elever. Kanske inte på djupet, kanske inte på någon personlig nivå, men han vet på ett ungefär i vilket fack Joshua behöver sätta folk. Farliga, och inte farliga. Mason Addington är en av många elever som blivit satta i den där farliga kategorin. Än en gång, han känner honom inte personligen, han vet inte hur hans barndom sett ut, men utifrån allt skrot han slängt mot gryffindoraren i den lilla kupén så är det tillräckligt för att bli satt där. Zihao var också i det facket, nu är han någonstans mittemellan.. saken med Mason är att han kan vara en riktig pappskalle. Inte bara elak, men absolut, fullständigt korkad. Från det Joshua sett, det vill säga. Jodå, han är väldigt noggrann även inuti sin egna skalle att påpeka att han inte riktigt kan döma Mason personligt. Agerandet däremot, jo med det i åtanke är han ett äckel. Så fort Joshua sett speglingen av den andre i glaset på dörren visste han att någonting skulle ske. Eller att Mason skulle se till att något skulle ske. Spelar ingen roll hur mycket han avskyr Joshua, han är ändå väldigt angelägen i att spendera flera minuter i samma rum med honom och konversera med Zihao. Det är liksom.. ja, det är verkligen inte förståeligt. Han förstår om han vill slänga iväg ett slag i korridoren, visa sig tuff inför sina vänner och få ut lite ilska, men nu? Nej, det är knasigt och han förstår verkligen inte hur dessa människor tänker. Om de bara gått förbi hade de sluppit se på dem, men uppenbarligen bryr de sig mer om att få driva med folk än att slippa se på något äckligt som Joshua och Zihao. Logiskt, absolut. När det kommer till att bli slagen eller sparkad brukar Joshua inte protestera, men snäsiga ord brukar få honom att haja till och slänga något tillbaka. Vilket är korkat från hans sida, för det är i princip att be om att få ännu fler slag. Joshua vet inte ens själv hur hans hjärna och principer fungerar, stackarn.
”Om det nu är en så vidrig syn behöver du inte stanna och kolla.” Påpekar den jämnårige och stänger igen sin bok som han fångat upp efter han tömt sin hjärna lite. Ja, det är väl fullkomligt ologiskt att fortsätta stirra på något som får en att vilja kräkas, eller hur? ”Tåget är långt, det finns massvis med tomt utrymme. Du kan säkert hitta någonstans att stå där du inte behöver se på oss.”

Joshuas fråga var faktiskt väldigt bra och det var mycket roande att få bevittna Masons snopna ansiktsuttryck. Hakan hade nästan fallit ner i golvet av förvånad och det tog många sekunder innan han lyckades repa sig själv. Så jävla krokad, precis som alltid.
”Du förstår väl att jag måste se till så att inga fler måste lida av att se er två sitta och mysa”, sköt han tillbaka och stack ut hakan, vilket bara resulterade i att han såg ännu mer korkad ut. ”Och du har ingen rätt att tala sådär till mig, din lilla smutsskalle”, fortsatte han, med en sådan kraft att spottet riktigt flög ur munnen på honom. Fy fan, Zihao kanske hade sina flaws men det där var ju bara äckligt.
”Smutsskalle?” Frågade sjuttonåringen och reste sig ostadigt upp från sätet. Nej, nu gick set inte att hålla sig i skinnet längre. Där gick droppen. Ingen, absolut ingen, ska någonsin få gå på någon när det gäller sådana saker. Inte en enda människa kunde välja var denne kom från, om föräldrarna var mugglare och så vidare.
”Precis”, svarade Mason, som tydligen verkade stå på sig. I vanliga fall brukade han smita iväg när han fått Zihaos humör på ända, men tydligen inte den här gångne. Kanske för att det bara var han och Joshua i kupén? De andra satt någon annanstans. Förmodligen var det just därför den yngre vågade vara lite extra kaxig.
”Vill du dö eller?” Kontrade Zihao och vacklade till när tåget gjorde en sväng av det kraftigare slaget. Duns. Där hade han fallit tillbaka mot sätet, med en fin liten grimas strykandes över ansiktet. Huvudet tog kål på honom. Och sömn som brukade hjälpa? Ha! Inte idag mister, inte idag.
”Nej och helt ärligt tror jag inte att någon av er skulle kunna göra någon större skada”, frustade Mason och gav den äldre av de två en ytterst road blick. Han stod där ett slag till, betraktade de två ungdomarna med hatiska ögon. Sedan vände han på klacken och marscherade ut genom dörren. Innan hann han däremot dra ner gardinen för fönstret, lagom till dess att den smällde igen efter honom.
”Åh..jag önskar att mord var lagligt i vissa fall”, morrade Zihao och blängde mot den stängda dörren. ”Kanske jag kan göra ett undantag den här gången däremot. Lagen måste inte alltid gälla.”

Mason verkar bara vilja ha en massa kommentarer slängda tillbaka mot honom. Varför bara inte dra ner gardinerna och sticka därifrån? Svårare än så är det verkligen inte. Nej, uppenbarligen vill han bara driva och trycka ner, egentligen blir han inte det minsta äcklad. Dumbom. Mason hade lika gärna kunnat bett dem att försöka hitta på comebacks för allt han säger. Det skulle bli en hel drös med dem. Däremot verkar det inte riktigt som att det är det Zihao tänker på, för honom fastnade ordet smutskalle. Vidrigt ord det där. I vanliga fall skulle han bli upprörd om Mason sagt det till någon annan oskyldig mugglarfödd, men det har blivit ett av hans favoritsmeknamn för Joshua. Det har blivit som en vana. Sedan har Masons vän tagit det till en ny nivå. Eleverna som han hatar mest av alla kan han rispa in ordet i huden på. Jo, Caspiar är en psykopat, och ordet som är inristat vid sextonåringens axel är ett litet exempel på det. Först hade ordet varit solklart, man hade kunnat läsa vad det stått på långt avstånd, nu har ärren tjocknat lite och hjälper honom att gömma det. Fortfarande ett fett ärr, men ordet går åtminstone inte att tyda. 
”Bara stäng dörren så drar vi ner gardinerna Mason, ingenting mer än det.” Muttrar gryffindoreleven och lägger ifrån sig boken. Efter en stunds tystnad verkar han ha fått nog, och stampar ut ur kupéen. Joshua ställer sig upp från sätet och låser kupédörren efter den jämnåriga slytherineleven innan blicken glider tillbaka mot Zihao.
”Du skulle bara bli irriterad om du lät honom bli anledningen till att du hamnar i Azkaban.” Jo, Joshua själv skulle definitivt ha blivit det. Bättre att mörda Voldemort om någon. Definitivt. Handen griper tag i sin lilla väska som ha n lagt en utvidgande besvärjelse över innan han fiskar upp en iskall vattenflaska. Det verkade som att den ett år äldre var påväg att svimma igen, och det är nog bäst att vara snabb till hjälp för att åtminstone försöka förhindra det. ”Du ställde dig upp alldeles för snabbt, brukar du få yrsel?”