prs yehet & kkaebsong

Den bleka sjuttonåringen verkar på något sätt bli ännu blekare, och Joshua kan inte undgå att nicka. Att vara sjuk och instängd i ett rum med över 200 elever är absolut inte optimalt.
"Visst," svarar han med lugn röst, hjälper Zihao att hålla sig uppe innan han säger adjö till sina kamrater längre bort på bänken. Han bestämmer sig dock för att ta med glaset med vatten ut ur stora salen, i hopp om att få Zihao att dricka lite när de kommit ut. "Går det bra?" frågar sextonåringen och ser oroligt på den äldre, försöker att komma på möjliga anledningar till varför den andre elevens välmående helt plötsligt kraschat.

När de banade väg ut från den stora salen kände Zihao sig otroligt fånig. Hade det möjligen kunnat varit så att han fått en lätt panikattack därinne? Det hade hänt förut, men då hade han åtminstone kunnat hantera situationen själv. Nu kände han sig dock betydligt värre än vad han gjort de få gångerna innan.
”Förlåt”, sade han ynkligt och drog händerna ut med ansiktet som blivit alldeles kallsvettigt. ”Jag känner mig så dum”, fortsatte han tyst. Han vinglade till lite och grep tag om Joshuas axel för att inte falla rakt på näsan.

Joshua lutar huvudet en aning åt sidan, för sina händer mot Zihaos ansikte och kupar kinderna med handflatorna. Han känner sig dum i huvudet som inte insett paniken som den äldre eleven känt, därav panikattacken.
"Ingenting att be om ursäkt för," försäkrar han med ett gentuint leende strykandes över läpparna. "Det är inte dumt alls.." Joshua använder sig av en låg stämma, tar fram glaset med vatten som han ställt undan. "Det kanske känns som att du ska spy, men du behöver vätska."

”Vet du vad jag egentligen behöver? En varm brasa, en soffa och dig”, sade Zihao, utan att riktigt bry sig om hur fånigt det lät. Men sanningen var den, att allt han egentligen ville faktiskt var att somna framför den öppna elden med Joshua i sin famn. Även om han tvivlade på att det faktiskt skulle hjälpa situationen. Därför tog han emot glaset från den yngre eleven och hällde i sig vattnet, trots att det tog emot. I samma sekund som han druckit upp den sista droppen dock, högg det till i sidan, ungefär på samma ställe där Jayden armbågat honom. Försiktigt lyfte han upp skjortan och blottade därmed blåmärket. Men någonting såg annorlunda ut, inte vid själva blåmärket utan snarare uppe vid ärret som börjat vidta en underlig färg. Okej, han var döende, det här var defintivt slutet.
”Okej, jag tror att jag kommer dö”, stammade han och ögonen rullade bakåt in i huvudet. För den femte gången i sitt liv, ja han höll mycket riktigt räkningen, hade Zihao lyckats svimma.

Joshua ler av förslaget, för när han tänker efter skulle han uppriktigt inte ha någonting emot det. Leendet försvinner snabbt när sextonåringen märker ögonens underliga förändring och Zihaos stammande röst. Han skyndar sig med att fånga upp den äldre eleven, och tankarna börjar dränka honom som ett vattenfall.

Händerna darrar när Joshua försöker se om pulsen fungerar, om Zihao andas eller inte. Han andas försiktigt ut, lossnar på den andres slips, är noga med att hålla dennes huvud uppe, innan han försöker få ut mat som kan ha fastnat i hans mun. Joshua kniper ihop, även om han alltid avskytt sådant så tvingar han sig, den andra eleven har trots allt svimmat. Kanske han borde bära upp Zihao till Madam Pomfrey, men då han vet att den andra nog skulle se det som en sista utväg, gör han också det.

Under loppet av några långsamma sekunder, låg världen alldeles svart framför Zihaos ögon. Sedan återvände synen, sakta men säkert, och han blinkade förvirrat några gånger innan ögonen slutligen fokuserade sig på Joshua. Det var först då som han insåg att han måste ha svimmat. Varför skulle han annars befinna sig på golvet?
"F-förlåt", stammade han och kände hur färgen började återvända till ansiktet, då det hettade till lätt i kinderna. Han försökte sätta sig upp, men armarna kändes som gelé då de tappat all styrka. "Det är ingen fara, jag har svimmat många gånger", försäkrade han sextonåringen med en grimas. Händerna letade sig upp mot ärret och han strök lätt med de smala fingrarna över det.

"Det är ingenting att be om ursäkt för," försäkrar Joshua i tyst ton, hjälper den äldre att sätta sig upp innan han finner sig själv krama om honom. Kanske inte det mest optimala tillfället att göra det på, men han ville försäkra sig om att Zihao var hyfsat okej. Försiktigt stryker sextonåringen sin hand över den andres huvud, innan han lutar sig tillbaka. "Brukar ärret bli sådär?" frågar han tillslut, osäker på varför Zihao svimmar så många gånger. Kanske det är något han borde ta upp med någon lärare, Pomfrey eller Dumbledore.

"Nej, det var därför jag svimmade", påpekade Zihao och kunde inte hålla sig ifrån att himla lite med ögonen. "Men jag överreagerar säkert", fortsatte han sedan, som för att övertyga sig själv. Han log tacksamt mot Joshua och lirkade in sina armar runt sextonåringens midja, där han sedan lutade sig mot den andre med en suck. Fastän han inte kunde styra över om han svimmade eller ej, skämdes han. Hela situationen kändes hundra gånger mer genant än när han börjat storgråta under gårdagen. Han kände sig ynklig, patetisk och framför allt extremt barnslig, där han satt, ännu en gång, fastklistrad runt Joshua. Men han hade inga planer på att släppa taget, då han trots allt fortfarande var halvt om halvt skräckslagen.

Joshua rodnar lätt, känner sig dum som påpekat något så självklart. Han själv är dock inte så övertygad om att den andre överreagerat, Zihao mådde trots allt riktigt illa. De sitter där en stund, med armarna om varandra, innan Joshua drar sig bort en aning.
"Orkar du ställa dig upp?" frågar han tillslut med ögonen fäst i den äldres. "Du borde nog ta det lite lugnt idag." Joshua ser hur Zihao får tillbaka lite färg i ansiktet, men att gå en lång dag i skolan efter att ha svimmat låter inte bra alls i sextonåringens öron.

Sjuttonåringen tvärt vägrade att släppa taget om Joshua. Han skakade på huvudet och gömde ansiktet i den andres axel.
"Du får släpa mig", mumlade Zihao och såg ynklig ut. Trots sin längd och sitt utseende, hade han talangen att kunna se ytterst eländig och ömklig ut. Precis som att ögonen kunde spärras upp till sin dubbla storlek om han verkligen försökte. Skillnaden var att han inte spelade jämmerlig, utan han kände sig verkligen bedrövlig.
"Nej men, det går säkert", sade han sedan och försökte samla sig själv. "Vi får väl försöka åtminstone. Däremot måste jag nog be dig att hjälpa mig..." Han lossade armarna från sextonåringens midja och tog ett djupt andetag. Svimmade han igen nu skulle han aldrig förlåta sig själv, han hade redan skämt ut sig tillräckligt för en dag. För en dag? Rättare sagt för hela året.