PRS Aphrodite & wolfy

"Hm," nickade hon åt Lucys försök att översläta den spända stämningen som uppstått. Hon var inte särskilt imponerad av inkvisitorn och var övertygad om att hon själv skulle ha skött jobbet mycket bättre. Men det var inkvisitionen i Oregons problem och inte hennes. Hon gjorde en gest mot korridoren till höger då Lucy behövde använda toaletten.
"Andra dörren till höger." Innan hon visste ordet av hade den mörkhåriga kvinnan tappat balansen och ramlat omkull. I samma veva hade hon ryckt av Elise halsbandet. Så konstigt att hon sträckt sig efter just det i fallet. "Hur gick det?" frågade hon samtidgit som hon sträckte ut handen för att lyfta upp halsbandet från golvet. Till all tur hade kedjan inte gått sönder.

Tara låg på golvet och såg halsbandet på golvet. Hon såg hur Elise sträckte sig efter det. Tara var dock snabbare, och tog ett tag om halsbandet medan hon reste sig upp.
"Förlåt, det var inte meningen" sa hon, fortfarande med ett fast grepp om halsbandet. När hon stod upp tittade hon Elise rakt in i ögonen.
"Jag behöver veta vart hårstrået är, berätta för mig. Sen ska du glömma att jag frågade" sa hon och kände hur hon kunde se in i Elises själ. Den känslan fick vampyrer alltid när de använde tankekontroll på människor, som om de slukades av människans blick. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att de bokstavligt talat trängde sig in i deras hjärnor.

Elises ögon vidgades en aning tack vare tankekontrollen. Det dröjde några sekunder förrän hon reagerade på Lucys begäran.
”Givetvis,” nickade hon en aning frånvarande och vände sig för att gå ut till vardagsrummet. Hon återvände en kort stund därefter med ett skrin som hon la ner på köksbordet, öppnade det för att visa hårstrået som hon förvarade på en bit papper. Hon tänkte inte ens tanken på att fråga Lucy vad hon skulle med hårstrået till, det verkade inte som någonting viktigt eller något som angick henne.

Tara tog pappret och hårstrået från Elise och tittade henne i ögonen igen.
"Glöm bort att jag har varit här, och glöm min existens" sa hon och vände på klacken och försvann ut från huset det snabbaste hon kunde, fortfarande med både hårstrå och halsband i handen.

Hon stannade utanför hennes och Killians hus och öppnade dörren. Hon såg sig omkring och möttes av Killian i hallen, som tecknade åt henne att gå upp för trappan. Killian hade lämnat Meila ensam för att vila, även om han helst hade stannat kvar i rummet. Han sköt bort alla sådana tankar, eftersom han hade erfarenhet av att falla för människor - något han inte ville göra igen. De två syskonen gick upp för trappan och Tara knackade försiktigt på dörren.
"Är du vaken?" frågade hon genom dörren och öppnade den lite på glänt.

Meila hade legat vaken ända sedan Killian hade lämnat henne ensam i rummet. Till en början hade hon känt sig besviken över att inte ha varit modig nog att be Killian stanna kvar hos henne, men till hennes försvar ville hon inte vara besvärlig och hon hade ingen aning om vad han egentligen tyckte om henne. Så småningom hade hennes tankar glidit över till hennes första möte med en demon. Huruvida hon skulle ta Kyles hot på allvar eller inte kunde diskuteras, hon var mer nyfiken på varför han hade tilltalat Killian som 'Angel'. Om det vore en lämplig fråga att ställa var oklart för Meila. Alla dessa funderingar tröttade ut henne och precis då hon var på gränsen till att somna knackade det på dörren. Hon ryckte lätt till innan hon halvt satte sig upp i sängen, rättade till sitt hår i hopp om att inte se alldeles för tokig ut.
"Kom in." Hon vinkade in Tara och Killian. "Hur gick det?"

De båda syskonen gick in i rummet och Tara log.
"Visst är den skön?" frågade hon och nickade mot sängen och skrattade. Hon gestikulerade med handen där pappret med hårstrået satt.
"Det var ganska lätt, om jag får skryta lite" sa hon och flinade. Hon satte sig ner i fåtöljen som stod inne i sovrummet. Hon hade fortfarande halsbandet i andra handen.
"Mår du bättre?" frågade hon och tittade mot Meilas hals där Kyle hade skurit henne.
Killian satte sig i den andra fåtöljen och tog hårstrået från Tara.
"Elise lär väl vara lite konfunderad till vad som har hänt, men om jag får gissa så lär hon väl gissa sig till vad som har hänt även om hon har glömt mötet med Tara" sa han och suckade.

"Jag skulle kunna vänja mig vid den här," skrattade Meila och sträckte lätt på sig, sträckte sig efter halsbandet efter att ha tagit en snabb titt på pappret där hårstrået satt. Tara hade utfört ett fantastiskt jobb och klarat sig bra på egen hand. Hon hade alltså oroat sig helt i onödan. Hon stirrade på halsbandet en stund trots att det i sig inte var särskilt intressant, hon kände sig bara en aning frånvarande. Det var därför hon nästan missade Taras fråga. Hon kunde inte gärna erkänna vilka tankar som snurrat runt i hennes huvud då meningen hade varit att hon skulle vila, så hon nickade bara lite.
"Huvudsaken är i alla fall att hon inte har några bevis längre. Misstankar lär vi inte kunna trolla bort men hon kan inte göra mycket för tillfället." Meila kastade en blick på klockan. Trots att hon inte hade någon större lust att skynda sig hem så kunde hon inte bosätta sig hemma hos syskonen heller, så det vore läge att tacka för sig.
"Tack för hjälpen." Hon vände blicken till Tara och sträckte ut handen för att krama om hennes. "Men nu ska jag gå hem och lämna er ifred." Hon hävde sig upp från sängen.

Tara nickade och log.
"Hon har ändå glömt bort min existens så en av oss är i alla fall inte på hennes radar" sa hon med ett skratt. Hon kramade Meilas hand och nickade, men såg lite fundersam ut.
"Du får stanna här om du vill" sa hon med ett leende,
"Jag vet att du såklart har familj och sånt, men, no offense, men dina föräldrar verkar lite.... jobbiga" sa hon och lutade sig bakåt i fåtöljen.
"Vårt hus är alltid öppet om du vill, och vi får en anledning att införskaffa människomat" la hon till och skrattade. Killian lyssnade på vad hon sa, och visste inte riktigt hur han skulle känna. Han ville gärna att Meila skulle stanna en natt eller två, men han kunde inte erkänna det för sig själv.

Meila såg förvånat på Tara och kom helt av sig. Drömde hon eller var det här verkligheten som bara kändes lite för bra? Att komma bort från sina föräldrar en tid var en chans hon alltid nappade på, och det här var ett erbjudande hon skulle ha väldigt svårt att tacka nej till. Trots att det nog bara handlade om ett par dagar på sin höjd så skulle det ändå vara otroligt omtänksamt av syskonen att låta henne stanna där.
”Ge mig lillfingret och jag kanske tar hela handen,” varnade hon Tara skämtsamt och log förtjust, ”om ni är säkra på saken och jag inte är till besvär så..”

Tara skrattade och skakade på huvudet.
"Det är bara roligt med folk här. Du skulle sett vårt hus under tidigt 1900, tror det aldrig var tomt under flera år" sa hon och skrattade igen. Killian reste sig och nickade åt Meila att följa med honom. Han gick till dörren som var bredvid Taras rum. Han öppnade dörren och gick in i ett mindre, men ändå vackert möblerat sovrum. Han plockade upp en nyckel som låg på nattduksbordet och höll den mot Meila.
"Lova att du låser om dig när du ska sova, mest för att inte riskera att Tara får ett anfall och tar sig in hit. Jag tvivlar på att hon kommer göra det, men mest för säkerhetsskull" sa han och tittade allvarligt på Meila innan hans ansiktsuttryck gick över i glädje.
"Du får hjälpa oss bara, jag tror inte vi har handlat riktig mat på alldeles för många år" sa han med ett skratt.