rollspelare & tippest prs

”Ja och jag är en bonde.” Svarade Sophia och blängde på honom. Hon skakade lite på huvudet och gick in, fortsatte raka vägen till sin kammare. Hon satte sig på sängen och suckade högt, visste inte alls vad hon skulle göra. Hon var visserligen inte lika emot ett giftermål med Henri lika mycket efter att ha spenderat dagen med honom.

Henri suckade besvärat. Hans åsikt om bröllopet hade ändrats så snabbt: han såg det inte bara som en plikt nu, han ville faktiskt gifta sig med henne. Självfallet kunde han aldrig erkänna det. Det vill säga om inte hon gjorde det själv, vilket hon förmodligen aldrig skulle göra för att... Hon hade Giovanni. Han själv hade ju Juliette... Eller hade haft, rättare sagt. Men han kunde ta tillbaka henne till hovet när han blev kung. Inte för att han egentligen ville det - såklart älskade han henne, men han kunde inte tänka sig att gifta sig med henne av någon anledning. Han satt kvar på bänken och lät tankarna rusa igenom huvudet.

Sophia la sig ner och stirrade upp i taket, visste inte riktigt vad hon tyckte eller kände över det hela. Hon hade ju misstankar om att Henri blev så upprörd över allt för att han kände något för henne, hon förstod honom helt då även hon kände för honom men på ett sätt som hon inte riktigt själv förstod. Hon suckade högt och drog frustrerat händerna genom håret, önskade att allt kunde vara lätt sedan början. Hon övervägde nästan att gå till prinsen och erkänna allt, att hon faktiskt gillade honom mer än vad hon förväntat sig att göra.

Henri satt kvar och fortsatte låta tankarna vandra, fram tills hans far dök upp. Hans relation till sin far hade aldrig varit den bästa eller väldigt stark, men han hyste stor respekt till honom. Han var trots allt Frankrikes kung; en väldigt stark och bestämd man, precis som Henri själv ville bli någon dag. Hans far fick syn på honom och slog sig ner på bänken, bara några centimeter ifrån Henri.
”Vad flög i dig?” frågade hans far med en högst bestämd och arg ton i sin röst. ”Slå diplomaten? Är du helt från vettet?” Helvete. Han hade inte tänkt så långt. Hur skulle han förklara detta för sin far?

Sophia bestämde sig för att göra det, hon ville göra något impulsivt och galet. Hon skulle aldrig behöva undra vad som hade hänt annars och hon hade verkligen varit försiktig hela livet. Hon tog ett djupt andetag innan hon började gå mot trädgården igen, hoppades innerligt på att han skulle vara där. Hon funderade på hur hon ens skulle få ur sig att hon tyckte om honom utan att på något sätt göra något värre.

Henri var inte sugen på att prata om sina känslor för sin far. Det kändes... stelt. Så han lät bli. Han skulle vara den arroganta skitungen som han alltid var.
”Han behandlade inte mig med respekt”, svarade Henri nonchalant och kunde se ilskan, så lik hans egen, blossa upp i sin fars ögon.
”Du är blott en prins! Du har ingen makt överhuvudtaget!” morrade hans far och höjde sin hand för att örfila Henri. Henrik kind sved till och blev rosa, hans ögon tårades av den plötsliga smärtan.

Sophia gick ut till trädgården och rynkade på pannan då kungen var där, det var sällan hon såg honom. Hon tvekade en stund, visste inte alls ifall hon vågade säga något till Henri eller ifall hon skulle avbryta. Hon skakade av sig alla tvivel och gick ner till dem, märkte snabbt ilskan som stod skriven i kungens panna. Hon förstod ganska snabbt vad det handlade om, Giovanni.
”Henri... har du en kort stund? Jag vill bara tacka dig för innan, med diplomaten och allt.” Sade hon. Sophia tänkte ta på sig skulden, antog att hennes oskyldiga akt hur kungaparet gav henne en fördel så att hennes ord skulle väga tyngre än Giovannis.

När han såg Sophia så förde han snabbt sin egen hand till kinden, för att täcka det rosa märket. Han svalde hårt och tittade på henne med stora ögon; bönföll henne med blicken om att inte säga något som kunde göra hans far ännu mer upprörd. Som tur var så gjorde hon inte det. I alla fall inte mer upprörd på Henri, men förmodligen på Giovanni.
"Henri, vi kan pratas vid på middagen", sa hans far när kopplade ihop Sophias ord med situationen. Han hade aldrig varit en höjdare på ursäkter, så han bara lämnade de två tonåringarna ensamma i trädgården. Henri följde honom med blicken då han gick innan han tittade tillbaks på Sophia.
"Varför gjorde du så?" frågade han, med en hesare röst än vad han hade räknat med.

Sophia såg efter kungen och satte sig ner bredvid Henri istället. Hon tvekade en stund, han hade gett henne ett bra läge att säga som det var och hon tänkte ta det då hon inte visste när det skulle ske igen.
”För att jag har börjat tycka om dig mer än vad jag trodde att jag skulle och när Giovanni frågade om jag ville gifta mig med dig, så var det ett ärligt ja.” Sade hon och granskade honom.

Orden verkade bara välla ur henne. Det hon sa var precis vad Henri ville att hon skulle säga - men allt blev för mycket. Han var fortfarande skakad över sin ömmande kind (hans far var sträng men brukade aldrig slå sina barn) och Sophias erkännande blev toppen av ett isberg. Man skulle kunna tänka sig att hennes erkännande om sina känslor för honom skulle smälta bort isberget men nej - det byggdes på. Kunde han vara mer förvirrad än så? Han hade omedvetet börjat gapa konfunderat medan hon pratat. Vad skulle han säga? Han hade tillfälle att erkänna sina känslor också - men han hittade inte orden. De fanns inte där. Men han ville så gärna säga orden.