[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae skakar lite på huvudet åt den andra mannen, medan hans fingrar försiktigt börjar leka med den andres fingrar. Han kommer ihåg hur han alltid brukar göra det med sin mammas slanka fingrar, och av någon anledning känner han sig bekväm nog att göra det.
"Jag grundar det inte bara på ditt minne," förklarar han med ett litet leende över ansiktet. Jae vet inte vad han ska tänka om sin far, det fanns mycket han inte visste. Att försöka hitta svar på allt känns omöjligt vid det här laget, det finns inte mycket han kan göra åt det. Kanske han borde försöka sluta leta svar på allting. Även det är en underlig tanke, hur han för tre dagar sedan velat hitta faderns handlingar mer än någonting annat, men nu, när han är med den andra, känner han inte lika stort behov för det. När den äldre viskar att han överraskat honom också, så känner han sig alldeles varm. "Har jag?" viskar han tillbaka.

"Äsch, jag skulle säkert klara det hur lätt som helst," protesterar Jae och ser ner på deras fingrar. Försiktigt fortsätter han att pilla med de dekorerade fingrarna i hans hand. "Jag kanske finner ett viss intresse i konserverad frukt, kursen kanske är jätte lärorik?"

"Jo, jag antar det," säger han och nickar instämmande till det den andra sagt. Jae börjar undra vad den andra ledaren drömt om att bli när han var liten. Det är dumt att fråga, då han är rätt säker på att det inte är något den äldre kommer ihåg.

Uta känner hur den andra mannen börjar leka med hans fingrar, och han känner en lätt kittling, en behaglig sådan. Uta var förvånad över mannens handlande, men han uppskattade det, det kändes väldigt lättsamt, och han var tacksam över att den andra mannen var varsam. Förvisso höll han i den friska handen, och han hade inte skadat vänsterhanden, men att ha någon som var varsam med honom, var behagligt. Förvisso var långt ifrån alla hans kunder våldsamma, men mannen som satt bredvid honom hade en annan nivå av försiktighet. Uta var oförberedd på hur mycket den försiktiga beröringen kunde påverka honom, hur det fick honom att känna någon värme inombords.
"Då behöver jag inte känna någon oro över att ha förvridit din syn, på din far" sa Uta enkelt. Han visste inte varför det var avgörande för honom, kanske var det för att han inte önskade vara som sin far. Han kanske inte ville sprida något som kan vara osant om de andra fadern. Eller så fanns det en möjlighet att Uta inte ville förstöra de minnen den andra mannen hade med sin far. Uta nickar långsamt emot den andra mannen.
"Förvånar det dig?" frågade Uta i en låg viskning. "Tror du inte att den här stunden och hur vänlig du är gentemot mig, överraskade mig?"

"Jag skulle kunna kalla ditt uttalande barnsligt, men envishet kanske låter bättre" sa Uta i en skämtsam ton, samtidigt som han blåste undan en hårslinga, ifrån sitt ansikte. Han ville egentligen sätta upp håret i en tofs igen, men det betydde att han skulle vara tvungen att släppa den andra mannens hand, något han inte var villig att göra.
"Förvisso var det en lärorik kurs, och om du finner det intressant har jag möjligen ett par anteckningar liggandes någonstans"

"Fanns det något mer du önskade bli som liten?" frågade Uta nyfiket. Den andra mannen intresserade honom på plan ingen annan gjorde, och Uta ville veta så mycket han kunde om den andra mannen. Eller rättare sagt, så mycket den andra var villig att dela med sig av.

Jae kollar upp på den äldre mannen, för att se om han ogillar beröringen, eller om han kan fortsätta. Då han inte finner något obehag i den andres ögon, börjar han försiktigt massera fingrarna en efter en, enda upp till fingertopparna. Hans mor älskade att ge folk massage, och Jae kommer ihåg hur mycket han älskade att få det, därför var han som ung bestämt över att han skulle lära sig. Tack vare modern kan han stolt säga att han blivit duktig på det, att behandla varje del av kroppen på rätt sätt. De olika benen behöver bli behandlade på olika sätt för att få bäst resultat.
"Nej, det behöver du inte," säger han tillslut. Ja, den andra ledarens ord hade fått honom att börja tänka till lite extra, men det var bara bra. Tanken att hans far inte varit som han trott har alltid funnits djupt inne i hans huvud. Jae låter huvudet falla på sned, medan blicken vilar på händerna. "Lite," svarar han i en lugn viskning och låter blicken återvända till de nu bekanta ögonen. "Trodde du att jag inte skulle vara vänlig mot dig?"

Jae ler lite svagt för sig själv när den andra mannen nämner att han låtit lite barnslig. Det är inte någonting han brukar bli kallad, hans ord brukar inte bli kallade barnsliga, men nu kan han inte undgå att hålla med den andra ledaren. Det han sagt hade låtit både barnsligt och envist, vilket är nytt för Jae.
"Du får kalla det vad du vill," berättar han, och ser på den andra när han blåser upp håret från ögonen. "Vill du att jag ska hjälpa dig?"

Tjugofemåringen funderar en kort stund.
"Det jag helst ville bli var doktor eller konstnär," berättar Jae och ger sina bilder en snabb blick, innan han sätter blicken i de mörka ögonen.

Uta slöt ögonen, och njöt av beröringen, och behandlingen handen fick. Den andra mannen var duktig, inte för att det förvånade honom. Uta började känna att den yngre ledaren hade talang i de saker han besatt. Som om han valt att lära sig dem tills han behärskade dem. Uta beundrade det. Han själv behärskade få saker till fullo, en av dem var sex, vilket var oundvikligt, men utöver de få sakerna han lärt sig, hade han snarare studerat många ämnen. Han kunde lite av varje, och huruvida det var till någon nytta eller ej, visste inte Uta. Han kunde ta sig fram i många kretsar, men om det blev djupare diskussioner eller avancerande händelser, kunde han inte vara delaktig. Så vilket av de sätt som ver med behändigt, kunde diskuteras. Tillslut öppnar Uta ögonen och ser på den andra mannen, nästan förvånad över hans fråga.
"Du har ingen skyldighet till det. Precis som du inte hade någon skyldighet att inbjuda till ett samtal igår. Du hade kunnat låtsas att inte se mig, och jag hade aldrig vetat. Sen tog du med mig hit, utan att du var tvungen. Och detta är bara några exempel på saker jag inte trodde du skulle göra" sa Uta uppriktigt. Många av de saker som den andra gjorde förvånade och överraskade honom. Där av vänligheten hos honom.

"Det är inte en frihet du bör ge mig, men jag uppskattar att jag är fri att använda vilka ord jag än behagar" sa Uta skämtsamt och såg sedan på mannen mellan håret som hängde framför ögonen.
"Eftersom du har min ena hand" Uta slängde en blick på handen som den andra höll i, innan han log emot mannen. "Tror jag att jag kan behöva lite assistans"

"Hm doktor?" säger han och försöker föreställa sig den andra mannen som läkare. Uta insåg att han inte hade några svårigheter att se den yngre porträtterad i en vit rock, med ett stetoskop runt halsen. "Du hade nog passat som det, även om jag anser att konstnär är något som du passat bättre som"
Uta hade lättare att se den yngre mannen som en fri konstnär, inte bunden av något annat än tavlans budskap.

När den äldre börjar berätta att han bettet sig med vänlighet, kan Jae inte undgå att tänka efter. Om han inte hade börjat konversera med den andra ledaren igår, då skulle de definitivt inte sitta här. Jae är väldigt glad över att han börjat prata med den andra, konversionerna de haft har varit nyttiga för honom, minst sagt.
"Nu när du säger det, blir jag själv lite överraskad," påpekar han med ett leende. Allt som hänt de senaste två dagarna känns främmande, underliga som mycket annat. För bara fyra dagar sedan hade de ingenting med varandra att göra, men nu sitter de här. Jae har talat om saker han aldrig trott att han skulle prata med någon om, och de har suttit tätt intill varandra ett tag nu. Det känns nästan lite läskigt, att tänka på hur de kommer behöver skiljas åt senare. Kanske de aldrig kommer att stöta på varandra igen, kanske detta är deras sista konversation. Självklart skulle de kunna kontakta varandra, men det känns också som en främmande tanke.

Jae skrattar lätt och höjer lite på de bruna, nyligen plockade ögonbrynen.
"Det var inte så jag mena," berättar han, även om han är rätt säker på att den äldre bara skämtat med honom. Att de skämtar med varandra på det sätt de gör är också något nytt för Jae. Han brukar inte skämta runt med andra, det händer mycket, mycket sällan, men när det kommer till den äldre ledaren så kommer det nästan naturligt. Han låter blicken glida ner till händerna, och ler roat. "Jag kan släppa om du vill det," påpekar han, innan han räcker fram sin andra hand. "Kan jag låna en snodd?"

Jae nickar, läkare var nog det första jobbet han blivit fascinerad ut av.
"Jag studerade rätt mycket medicin när jag var yngre, medicin övergick till gifter," berättar han och börjar massera den andres hårbotten lätt med fingrarna, innan han börjar sätta upp det mörka, silkeslena håret. "Att måla är nog det jag är bäst på, utav de jobb jag tänkt mig."

"Om du blir överraskad av ditt egna agerande, känner jag att jag har all rätt att bli överraskad" sa Uta med ett litet leende. Att den andra mannen inte verkade agera på samma sätt runt andra, och därav överaska sig själv, gladde Uta. Det fick honom åter att känna sig speciell. Det var kanske en löjlig tanke, att det lilla faktumet kunde påverka honom till den grad, och få honom att känna sådan glädje.
"Jag har förvisso agerat på sätt som gjort mig själv överraskad" sa Uta till den andra mannen. Han var inte medveten ifall hans agerande var överraskande för den andra mannen eller ej. Kanske var det. Förvisso hade den andra mannen sagt att han överraskade honom, men vad det var som gjorde den andra mannen överraskad visste inte Uta.

"Människan har en tendens att tolka ordet som hon vill" sa Uta retsamt. Han hade vetat att mannen inte menat på det sättet. Men Uta kunde inte undgå att reta den andra mannen, inte när han kunde. Uta fann det roande, och lugnande på något sätt. När den andra mannen säger att han kan släppa hans hand, är Uta osäker på vad han skall svara. Mannen kunde släppa hans hand, men Uta visste inte riktigt om han var villig att göra det. Han ville inte framstå som klängig, något han verkligen inte var. Men att hålla den andra mannens hand, var på något sätt behagligt, och han ville göra det så länge han kunde.
"Det kan du förvisso göra" sa Uta lågt innan han lyfter sin sårade hand till munnen, och drar försiktigt av en snodd han haft runt handleden och räcker över den till den andra mannen.

För en sekund inser Uta vem han faktiskt sitter med, och att den andra mannen studerat gifter gjorde honom en aning oroad. Gifter var något som han inte behärskade, och att veta att den andra mannen studerat det, fick Uta att inse att den yngre kunde vara en fara för honom. Han kunde förgifta vad som runt honom, och han hade med största sannolikhet inte vetat. Men han tränger undan oron, och fick ha någon form av tillit till den andra mannen, då han inte var död än.
"Hade jag studerat till läkare had jag antagligen valt att förbättra mina kunskaper om människokroppen, särskilt i form av tortyr, men det hade gått emot läkareden" sa Uta och känner sedan den andra mannens fingrar emot sin hårbotten. Uta sluter åter igen ögonen, och njuter av den andra mannens beröring. Uta hade alltid uppskattat när någon lekte med hans hår. Han fann det dock roande att det hade tagit Jorah månader innan han fick massera honom, medan den andra ledaren fick hans tillåtelse på någon sekund. "Du har talang för det"

Jae nickar instämmande, mannen bredvid honom har all rätt att vara överraskad, han har aldrig tagit med folk hit innan. Och som den andra sa, det finns många saker han blivit överraskad av.
"Du har agerat på många sätt som gjort mig överraskad," börjar han. Nu när han tänker på det så överraskar mannen honom fortfarande. "Du hade ingen skyldighet att sätta dig med mig igår, och när du sett mig idag kunde du ha, precis som du sa det, låtsas att inte se mig. Du är även överraskande lätt att prata med," Jae funderar lite, det här är bara tre av många orsaker till förvåningen Jae har. Den äldre har överraskat honom så väldans mycket de senaste två dagarna, och har visat en helt annan personlighet än vad han såg de två första mötena.

Ett leende sprider sig över Jaes läppar när den andra ytterligare retas med honom. Istället för att bli irriterad, finner han det roande på något sätt. Lugnande till och med. Tjugofemåringen puttar lätt till den äldre och skakar på huvudet.
"Betyder inte att det är rätt," svarar han, och låter sin blick glida till den sårade handen. Jae kramar om den friska handen, som han börjat massera innan han tar emot snodden med sin lediga hand. "När den där läkt, kanske jag kan massera den också," säger han, vilket än en gång överraskar honom, dock skulle han absolut inte ha någonting emot det. Han gillar att massera folk, inte för att han brukar göra det dock. Försiktigt låter han den lediga handen fortsätta att massera hårbotten, innan han noggrant sätter upp håret som är alldeles lent mot hans fingrar.

Jae ler när han ser hur den andra sluter sina ögonlock, det måste tyda på att han iallafall tycker om det.
"Jo, att inte tortera sina kunder som läkare är nog bra," säger han med ett litet skratt. När den andra säger att han har talang för att måla, känner han sig återigen varm inombords. "Tack."

Uta förstod att han hade överraskat den andra mannen, det var inte hur han normalt agerade. Men han hade kommit underfund med att den andra mannen fick honom att agera annorlunda, på mer än ett sätt.
"Om jag skall vara uppriktigt så satte jag mig bredvid dig, för att få ett svar över vad som hände dagen innan. Jag var en aning förvirrad efter att du plötsligt gav dig av" sa Uta, och irriterad tänkte han, men det var inget han var villig att medge inför den andra handen. Nu så här i efterhand var det ett beteende han ångrade. Det hade varit omoget, och det hade straffat sig själv, som handen bevisade.
"Och jag har år av övning, från att samtala med folk. Du är dock en av de personer som jag finner mest intressant att samtala med" Uta's kunder ville ofta samtala, men då var det vanligare att de önskade tala om sig själv, eller sådant de fann intressant. Med den andra mannen kunde han ha ett genuint samtal, där det fick flyta fritt, utan några regler.

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att himla med ögonen, när den andra mannen puttar till honom. Men det är en vänlig gest och Uta finner den roande, och puttar lätt på den andra mannen, varsamt för att inte skada honom.
"Det är korrekt, men många vill ofta tro att deras tolkning är korrekt" sa Uta och känner sedan hur den yngre mannen kramar om hans hand, och Uta vänder sig sedan emot den andra mannen.
"Erbjudande om att se din målning ifrån när vi var unga och massage, hur skulle jag kunna motstå det?" frågade Uta med en skämtsam ton, även om Uta mer än gärna träffar den andra mannen igen, var han inte säker på ifall den yngre var seriös med sina erbjudande. Uta känner hur den yngre samlar hans hår och sätter upp det.
"Oh är det så här världen ser ut?" säger Uta skämtsamt när håret försvunnit ifrån ögonen. Han var förvånad över den lätta och roade tonen han kunde ha i den andres närhet. Det var sällan han skämtade på det sättet med någon annan.

"Jag tror att det hade blivit en kortlivad karriär, så det är kanske bäst att jag avstår ifrån läkar yrket" säger han. Uta visste att han aldrig hade passat som läkare, han bryr sig för lite om människor, och att hjälpa dem för den goda sakens skull, var inte ett intresse han hade. När den andra tackar honom, nickar Uta bara.

"Då är den delen inte lika överraskande," säger Jae med ett svagt leende. Det spelar ingen roll om varför han satt sig bredvid honom på gungorna, den andra ledaren har överraskat honom en hel del fler gånger än då. "Var svaret tillräcklig?" frågar han, Jae kommer ihåg hur han berättat att han själv inte riktigt visste. Att han hade mycket annat att tänka på. Det är inte en lögn, men det är inte hela sanningen. Jae hade tagit åt sig det den andra sagt alldeles för mycket, varför vet han inte. "Jag har stött på flera människor med år av träning när det kommer till att samtala. Du är dock den första jag pratat om personliga saker med förutom Brian." Det är sant, han har aldrig riktigt pratat om sitt privatliv med vakterna, även om man kanske kan kalla dem vänner. Brian har försökt att prata om flera ut av de dagliga problemen, och när Jae inte har orken att slingra sig bort, kan några ord slingra ut honom.

Jae låter sin blick glida från den lena håret, till den andres ögon när han ser på honom. Han uppfattar den skämtsamma tonen i den äldres röst, och ler enkelt mot honom. Den andra kanske inte är intresserad av det i vilket fall som helst, och det kanske är bäst.
"Erbjudandet står kvar," svarar han, och sjunker ner på bordet igen när tofsen blir klar. Jae skrattar och skakar roat på huvudet. "Du är inne i ett museum, du ser inte så mycket av världen här," skämtar han, och återgår till att massera fingrarna på den äldres friska hand.

"Kanske, kanske inte," svarar han, han börjar undra hur mycket klockan är. Genom fönstret är det nästintill becksvart, dock kan det vara pågrund av vintervädret. "Du vill inte ge det en chans?"

"Du har nog rätt, och om något får sin förklaring är det inte lika överraskande" sa Uta sakligt, något han var bra på. Han visste att det kunde driva Jake till vansinne, men det var bara sådan som Uta var. För det mesta var han saklig, oavsett vad det kom till. Ett av undantagen var möjligen mannen bredvid honom, då Uta själv inte hade några svar, kunde han inte vara saklig, rörande honom. Om han fann det befriande eller irriterande, kunde han inte svara på.
"Jag skulle inte kalla det jag fick, ett riktigt svar. Men jag kan inte kräva ett svar av dig heller" sa Uta enkelt. Om mannen nu inte ville dela med sig av den verkliga anledningen, hade Uta inga för avsikt att tvinga honom. Uta själv delade nämligen inte med sig om allt, så som till exempel handen.
"Jag skulle säga att deras träning är skiljer sig en aning ifrån min" sa Uta leende. Han hade fått lära sig under sina år på gatan, hur man samtalade med människor. Allt han lärt sig innan hade han inte haft någon nytta av. Uta känner en värme inom sig när den andra mannen säger att han är den första, som han pratar om personliga saker med. Förutom en annan man. Uta funderade en kort sekund på vem mannen kunde vara, men bestämde sig för att inte fråga. "Då känner jag mig hedrar. Och nöjd över att du är villig att delge mig privata saker"
Uta log emot den andra mannen, han var uppriktigt nöjd över det. "Och för din information, är det lätt att samtala med dig också, även om saker som knappast någon annan vet"

"Jag skall komma ihåg det, särskilt om jag möter dina mannar, då skall jag tala om för dem att jag är på väg att hämta en tavla, och få en massage" sa Uta med en road ton. Han kunde föreställa sig vakternas förvirring, sekunden innan de antagligen hade skjutit honom.
"Museet är en del av världen, därav att jag ser världen igen" sa Uta sakligt, men det ett leende emot mannen. Uta känner snart hur den andra mannen fattar tag om hans hand igen, och han ler nöjt emot honom.

"Att bli läkare? Nej!" sa Uta bestämt "Jag trivs utmärkt med mitt jobb. Även om andra ifrågasätter det, så är det vad jag vill göra"