Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

Jag började överväga att fortsätta som de andra kasta igen, men sen, kanske undermedvetet, eller bara så fort att hjärnan inte han reagera, kastade jag. Jag kände hur kniven lämnade mina fingrar, såg hur den susade genom luften som i slowmotion, mot Four.

Kniven jag kastat träffade väggen i samma stund som en flämtning hördes. Alla stod som i trans. Jag med.
Four stod vid väggen, mitt emot den vi kastat mot. Han var blossande röd i ansiktet. Och jag tvivlade på att det var rodnad. Snarare tvärtom. På väggen bakom honom, var en kniv inborrad.
Så gick det upp för mig.
Daniella hade kastat på Four.

För andra gången idag stod jag blixtstilla utan att andas.Men den här gången var det inte av rädsla. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle beskriva känslan som susade genom mig. Hämndlysten, ilsken, galen... Fours blick fann min och om blickar faktiskt kunde döda hade det inte varit mycket kvar av mig. Jag mötte stadigt hans blick och utan att behöva se själv visste jag hur känslokallt mitt ansikte måste se ut. Men jag visste inte hur jag skulle sluta få det att vara så. jag borde väl vara rädd, jag hade kastat en kniv mot vår ledare. men...

Han gjorde inget. Bara glodde. Hatiskt. Daniella stod med ryggen vänd åt mig så jag såg inte hennes ansiktsuttryck. Men hon stod blickstilla. Med höjt huvud. Jag kunde svurit att det var en av sakerna Four störde sig på. Hon vek sig inte för honom. Inte längre.

Evigheten passerade. Four stod bara där, likt mig. Hans blick skulle ha bränt hål i mig, men det var nåot som försvunnit i mig, jag brydde mig inte. Alls blickar var fästa på mig. Tillslut gick jag med långsamma, stadigasteg fram till Four, hämtade tillbaka kniven och fortsatte kasta mot väggen med demonstrerande rörelser. Ingen rörde sig fortfarande och ljudet när mina knivar träffade väggen ekade mellan väggarna.

Jag betraktade Daniella när hon hämtade en kniv, och började kasta på samma slitna vägg. Four styrde stegen mot dörren, och ansiktet var förvridet i ilska.

I ögonvrån såg jag hur Four lämnade rummet. Tanken på att han kanske täkte försöka få mig utslängd härifrån fög genom huvudet för ett kort ögonblick.

Jag började bli uttråkad. Att göra samma sak om och om igen hade aldrig vart någon höjdare.
Trotts att jag fått höra att 'repetition är bra'' så känner jag knappast samma. Dessutom så var det här slöseri med tid. Nu fattar jag; Jag låter fortfarande som en av Dem Lärda.

Jag hade tappat lusten för knivarna för längesedan. Eller snarare, väggen var tråkig. Den fanns där hela tiden, den rörde aldrig på sig, hade ingen hjärna. Jag hade inga problem med att träffa den blanka ytan längre. Det var roligare... att, kasta på Four, typ. jag kunde inte låta bli att le åt tanken, trots att det var skrämmande att jag gjorde det.

''Äsch'' muttrade jag när min sista kniv stödde emot väggen och sedan ned på golvet. ''Jag struntar i det här''
Och det tänkte jag. Istället för att hämta knivarna satte jag mig på marken, lutade mig mot bordsbenet.