[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke märkte hur hon verkade bli allt säkrare allt eftersom. Nu låg han och funderade, återigen en del på det samtal de haft innan de rest iväg. Hans misstankar hade växt sig starkare, speciellt efter hur hon betett sig under kvällen - han hade umgåtts alltför mycket med Freja för att inte se likheterna mellan dem. Hans tankar avbröts av att hon talade. Han log litet mot henne, såg tillbaka mot henne.
"Ingen orsak", svarade han henne. Han funderade kort innan han fortsatte, han hade blivit så pass säker nu.
"Kommer du ihåg det där samtalet vi hade innan vi reste, om din mor?", frågade han henne

"Ja?" frågade Eira undrande och såg på honom, hur kom han att tänka på det nu?
"Det är inget du ska fästa dig vid." sa hon snabbt till honom.
"Det är väl bara ett sett för mig att vilja träffa min mor, veta vem hon var. Säkert var hon bara en vanlig kvinna, säkert död med." skyndade hon sig att förklara, han skulle inte tro att hon krävde mer. Men visst hade hon haft sina misstankar särskilt då hon och Joar var samman, då skedde det märkliga saker. Då kunde de göra märkliga saker samman.

"Jag är inte så säker på det jag", svarade Loke henne, funderade lite kort innan han fortsatte. Allt stämde, både enligt vad hon berättat och vad han själv hade sett så var de otroligt lika.
"Det kan såklart vara så från början, men du har trots allt rätt i dina misstankar. Jag var osäker i början, men eftersom har jag blivit allt säkrare. Jag skulle kunna satsa en hel del på att Freja är din mor", sade han sedan.

Eira stirrade på Loke och reste sig upp med och stötte huvudet mot handen för att kunna se ner på honom.
"Freja?" sa hon något förvånat, men det glimmade till i hennes ögon. Så hon var dotter till en gudinna? Vad skulle detta innebära? Skulle hon kunna göra saker utöver det vanliga? Det hade hänt tillsammans med Joar, men om de medvetet skulle börja göra saker? Om hon medvetet skulle börja göra saker?
Hon hade försvunnit i tankar och då hon kom tillbaka till nuet, märkte hon att hon fortfarande såg på Loke och att han troligen sett alla hennes tankar.
Trött lägger hon åter huvudet mot kudden för att låta allt sjunka in. Barn till en gudinna alltså?

Loke log till litet över reaktionen.
"Mhm", svarade han bara först, märkte hur hon försvann i tankar men förstod henne. Då hon lade tillbaka huvudet mot kudden gjorde han likaså innan han tog till orda igen.
"Vad är det förresten för saker som du och Joar kunde göra?", frågade han, mest av ren nyfikenhet. Det var svårt att säga vad Halvblod kunde och inte kunde göra innan - det var inte säkert att de ärvde något, eller så kunde det ärva en massa. Vare sig det var likt föräldern eller inte - den största saken var egentligen att de hade asablod i sig. Så han var nyfiken på vad Eira skulle vara kapabel till.

Eira rynkar pannan för att tänka efter.
"Mycket skedde nog då vi var riktigt arga, ledsna eller någon annan sinnesrörelse och inget uttänkt och kontrollerat." började hon och såg upp i taket för att minnas.
"En del saker var på bus så som barn gör. Som när vi släppte ut alla korna från hagen, fast grinden egentligen var alldeles för stor och tung för oss. Rätt som det var så var den öppen och korna flydde." hon skrattar lite år minnet, de ställde till med mycket sattyg de två.
"Efter den händelsen skulle vi båda få smaka riset. Far trodde trots allt att det var vi. Men när han skulle slå gick det inte, käppen sprack och vi slapp straff den gången." hon vänder sig om och ser på honom.
"Det är väl många sådana saker, men mycket försvann när min bror började ut och åka till havs och jag blev bortgift. Jag förlorade väl hoppet till att leva och min man slog ut allt vad han ansåg dåligt ur mig." hon möter Lokes blick.
"Jag är rädd för att möta min man, men samtidigt vill jag se honom död, jag vill ha hans blod på mina händer." sa hon lugnt, men det hördes att hon menade allvar.

Loke lyssnar uppmärksamt på henne, tyst. Han var litet förvånad över det - det var relativt sällsynt att dem hade den förmågan. Fast det förstås ganska sällsynt överlag med halvblod. Men det var såklart inte omöjligt, även om han inte hört att någon av Frejas halvblod haft den förmågan. Men sen hade hon inte särskilt många heller som han visste om, och det var ändå själva asablodet som de fick förmågor ifrån mer än föräldern i sig. Men han måste erkänna att han var nöjd att hon fått den förmågan. Han drog tillbaka tankarna till nuet och lyssnade på henne igen då hon började tala om sin man.
"Inte konstigt det", svarade han henne, förstod henne. Han hade alltid varit ganska hämndlysten av sig, så förstod det till fullo. Han var sedan tyst litet och funderade återigen. Om hon hade förmågan behövde hon tränas, det kunde lätt bli farligt att låta någon med den förmågan vara otränad. Han tog till orda igen.
"Jag kan träna dig i det", sade han sedan, inte formulerat som en fråga med frågade henne med tonfallet.

"Hur menar du?" frågar Eira och vänder sig mot honom.
"Träna mig i vad? Det är saker som bara sker?" hon förstod det inte riktigt. Det var inte som när han tränade henne i strid och svärdsteknik, eller som smed, detta var annorlunda. Detta var inget hon kunde kontrollera, eller ens förstod vad det var.
"Jag vet inte vad det är, det bara blir. Som när min farbror ramlade på isen och bröt benen. Han tänkte dränka min och Joars rävungar." blicken vändes åter mot Loke då den åter försvunnit i tankar.
"Menar du att det kan vara farligt?" frågar hon.

Loke såg på henne då hon talade.
"Det är farligt", svarade han henne, förstod hur hon tänkte. Innan man visste vad det var och lärde sig mer, så gick det inte att kontrollera det. Han ryckte på axlarna åt vad han menade.
"Förmågan, trolldom, magi, beror på vad man vill kalla det. Men du måste bli tränad. Någon som går otränad är som en tickande bomb, då man inte har någon kontroll över det. Starka känslor blir livsfarliga", svarade han henne, försökte förklara så gott han kunde även om det var svårt att riktigt sätta ord på det. Han var trots allt så gott som självlärd, så hade litet svårt att sätta ord på allt, han kom inte på några bra begrepp på det. Det gjorde också att han visste vad han talade om - jösses, han hade lyckats med det mesta innan han fick kontroll över det. En gång satte han oavsiktligt eld på vapenförrådet, som brann upp helt. Han hade fått det förklarat för sig som ung, men inte haft någon lärare.

Eira nickade, hon förstod honom.
"Det är som att ge en dolk till ett barn." mumlade hon. Visst förstod hon hur han menade, hur många gånger hade inte saker skett särskilt vid starka sinnesrörelser. Hur många gånger hade hon och Joar inte lyckats med saker. Någon kunde ha dött eller gjort sig mer illa än ett brutet ben. Dessutom hade hon starka känslor, blev hon arg blev hon det ordentligt även om det gick över snabbt som nu med Loke.
"Det känns nästan som ödet att vi träffat varandra. Nu är vi på väg efter Joar och jag vet vem som är vår moder och du kommer lära mig hantera det." sa hon och log mot honom. Dessutom hade han gett henne så mycket mer, vapenhantering, lärt henne ett yrke som smed och dessutom nu delat säng med henne och gett henne självförtroendet där tillbaka. Nu fattades bara Joar och att hon får döda sin make så var livet komplett.