ÖPPET fantasy-roll

får man vara med

Absolut! Skicka bara in en mall så kan du börja rolla!
hermionedoctorwho

"Hemskt. Att bli av med sina föräldrar på det viset..." sa Rozzo med låg volym. Det lät som att det inte fanns något bra med att vara en varulv. Han kände ju igen sig men han kunde byta djur när han ville men Endromeda var... fast. Han tyckte synd om henne. Han ville att hon skulle vara lycklig och inte dö under 40. Han flög ner bredvid henne och blev människa. Han tittade på grenen och såg att den skulle braka när som helst. Han såg det komma. Snabbt som blixten blev han en fågel och flög ner. I samma sekund som grenen brast blev han en björn, stor och lufsig beredd att ta emot henne, han kände sig skyldig att grenen brast (det var han också, grenen var stabil innan han kom).

Endromeda hörde ett knakande och grenen brast. Det gick fort och hon hann inte reagera innan hon föll. Hon förberedde sig på fallet och väntade på stöten som skulle spridas över ryggen, men den kom inte utan istället hade hon landat mjukt i något hårigt. Hon öppnade ögonen som hon av reflex hade slutit hårt. Hon låg i famnen av en Björn. En björn? Det tog några sekunder innan hon började fatta. Det var ingen vanlig Björn, utan Rozzo. Rozzo måste ha förvandlat sig för att ta emot henne när hon föll till marken. Endromeda visste att hon borde vara tacksam. Han hade räddat henne. Men samtidigt var det något i henne som inte ville bli räddat. Hon ville inte behöva bli räddad av någon. Hon klarade ju sig själv. Och varför skulle han ens ta emot henne? Endromeda slängde över benen över hans armar och drog sig ur hans famn för att sedan börja gå mot lägret. När hon hade gått en liten bit vände hon sig om mot Rozzo. "Kommer du eller?" Hon sa det barskt och började gå innan hon fått något svar.

Rozzo tittade på henne. Han trodde faktiskt att hon skulle säga tack eller något men hon sa bara "kommer du eller?". Tja, han började tro att Endromeda inte vågade säga tack eller ville bara inte. Han blev lite arg, han hade panikflygit ner och sedan tagit imot henne så får man inte ens ett tack. Han blev en gepard och sprang långt bort från lägret. Han visste vilket håll det var åt men han ville bara vara lite för sig själv. När han hade lugnat sig så började han gå tillbaka. Han tyckte det blev lite längre än när han sprang iväg. Han kom på att han kanske gick åt fel håll och vände åt höger, sedan sprang han lite till. Han tvärstannade och han fick lite panik ett tag då han inte kunde hitta till lägret. Det hade nu tagit en kvart för honom att gå i en cirkel. Bara ingen kommer efter och letar, då kanske dem också tappar bort sig, tänkte Rozzo. Han blev en fågel och flög runt lite för att hitta lägret men allt han såg var skog. Han blev då istället en giraff och började sakta gå genom skogen. Han hörde någonting. Han blev en räv. Han hoppade fram morrandes men det var ingen fara. Det var från lägret han hade hört någonting. Han tittade upp och såg Endromeda och blev människa.
"Jag visste att du var där... Och vart jag var..." sa han allvarligt men sedan skrattade han till, gick tillbaka till lägret och blev den klassiska vargen och somnade.

Namn: Maya Cendrill
Art: Människa men kan kontrollera vädret (regn, blåst, åska och sånt...)
Kön: Tjej
Ålder: 16
Utseende: Som en blond Emma Watson
Personlighet: En väldigt snäll tjej som inte har något självförtroende, vågar inte säga emot om någon säger åt henne om någonting.

Välkommen JustAPerson

Endromeda kunde inte hålla sig. Hon skrattade till lite. "Säkert..." mumlade hon innan hon gick bort till sin lövhög och la sig. Denhär gången var det lätt att falla till sömns. Endromeda sista tanke innan hon somnade var på Rozzos bakgrund. Det fanns inte mycket att säga om den förutom att Den var tragisk och nästan en kopia av hennes egen.

Han log. Han gillade sitt lilla "team". Han hade aldrig haft någon som kunde lita på honom, utom hans vargmamma. Han var lik Endromeda. Det störde honom inte utan han var lättad att det fanns någon som han. Han blev en hök och satte sig i närmsta träd för att övervaka sin nya flock.

Maya joggade sin vanliga tur klockan fyra på morgonen. Träningskläderna satt bra på henne och hennes höga hästsvans höll håret borta från ansiktet. Att jogga i skogen var härligt. Det fanns lite hinder och luften kändes ren och klar. Djuren hade hon inte något speciellt band med hon älskade dem ändå. Hon stannade tvärt när hon såg en hök i ett träd. Eller tja, det var ju inte så ljust ute s hon var inte säker men hon chansade på en hök. Hon stod från ett rimligt avstånd, bakifrån. Den kanske sov? Hon ville se om det var en hök.. Hon blundade. Molnen åkte undan för solen och det blev genast lite ljusare.