På andra sidan

Naw, du är underbar! ♥

Grattis till vad? o-o

Din ettårsdag, dummer xD

JAHA! XD

HAHAH x'D ♥

Well, thanks. x3 ♥

Your welcome ♥ Du ska få ett kapitel bara för det :3


EVERYONE, SÄG GRATTIS TILL ALEX ♥ för några dagar sen var det hennes 1-årsdag på mugglis så ja, säg grattis x3



Kapitel 21




Gareth och jag hade gått tillbaka efter en stund. Mor väntade men jag tänkte inte prata med henne den här gången. Jag hann inte ändå, eftersom Tristan kom just då.
”God dag”, hälsade jag och lyckades gömma undan en äcklad min. Det verkade som om hans ögon avslöjade allt dåligt han någonsin gjort i sitt liv.
”God dag, Isabella”, log han tillbaka.
Min mor och Gareth hälsade också. Jag kunde nästan förutsäga vad som skulle hända sen.
”Gareth, kan du gå och se vad mannen därute vill?” frågade mor. ”Han har stått där i en stund.”
Det syntes att Gareth inte ville och att han visste att hon bara ville att han skulle hålla sig borta. Men som jag visste, kunde han inte göra något åt det. Alla i rummet, även Tristan, visste att om det hade stått någon därute hade Tristan sett det när han kom. Och troligen fått honom att gå också.
”Ja, mor”, sa Gareth och gick. Jag log mot honom, men han gav mig bara ett sorgset leende tillbaka.
”Jag ska gå och se vart din far är, jag kommer strax”, sa mor och gick och lämnade mig och Tristan kvar i samma rum.
Det var det jag trodde skulle hända. På något sätt skulle Tristan och jag bli ensamma i ett rum.
”Så, hur är det?” frågade Tristan.
Jag tittade frågande på honom. ”Vad menar du?” frågade jag tillbaka.
”Det var ju trots allt bara lite mer än en vecka sedan dina föräldrar nästan blev… dödade”, sa han.
Det högg till i mitt hjärta. Jag hade knappt tänkt på det de senaste dagarna. Jag hade varit alltför upptagen med mina egna problem med Hector, som inte är några problem alls jämfört med mina föräldrars. ”Jo, det är fortfarande svårt att förstå”, sa jag långsamt och mötte inte Tristans blick.
”Jag förstår det”, sa han och log. ”Ni är starka.”
Jag log ett litet leende. ”Vet ni något mer nu? Om… mördaren?” frågade jag sen allvarligt.
Tristan suckade. ”Nej, tyvärr inte. Men vi gör vad vi kan”, sa han.
”Det tror jag säkert”, log jag. Det var otroligt svårt att låtsas att inte hata honom. ”Säg mig, vad innebär din arbetsuppgift?”
Han såg glad ut att samtalet fortsatte. Jag gjorde det endast för att det inte skulle bli en pinsam tystnad.
”Jag ser till att allt går rätt till i byn. Att alla skatter lämnas in och att ingen bryter mot någon lag. Det är också mitt jobb att ta hand om de som begår brott”, berättade Tristan.
Jag nickade till svar och visste inte vad jag skulle säga sedan. Tack och lov så kom mor in i rummet. ”Ursäkta att det tog lite tid”, sa hon med ett leende. Jag störde mig över hur uppenbart det var att hon bara ville lämna mig och Tristan ensamma. Hon kunde lika gärna sluta låtsas.
”Ingen fara”, sa lord Tristan. ”Jag borde ge mig av.”
”Är det säkert?” frågade mor.
”Ja”, svarade Tristan. ”Jag borde återgå till min plikt.”
Mor nickade.
”Det var trevligt”, sa Tristan och log mot mig. Jag svarade med ett litet leende.
”Det var trevligt att du ville komma”, svarade mor och log stort.
”Adjö”, sa Tristan och lämnade huset.

Bäst som vanligt

AlexZz Grattis!

Tack så mycket! ^^

Så bra!!

Grattis i efterskott AlexZz