Jag som aldrig blir kär

hejhej igen har haft mycket och göra plus att min farmor och farfar har gått bort så man har tappat skrivarkänslan lite men nu kommer det lite


Jag startade motorn och Luna lyfte upp fötterna på plats och jag började köra iväg. Lunas grepp om mig blev lite hårdare och jag njöt av det, det känns bra att jag har blivit ihop med henne. Fast det känns ändå konstigt, jag som aldrig blir kär i vanliga fall har blivit kär i en av skolans snyggaste tjejer. Jag trodde aldrig att det skulle hända, inte nu iallafall. Det var sådana tankar som flög igenom mitt huvud hela vägen till skolan där Maria och Oliver stod och väntade vid ’’cykel och moppe’’ parkeringen. Jag saktade in och körde in och parkerade moppen, Luna hoppade av precis innan jag stängde av motorn. Jag klev av och drog av
hjälmen, Luna hade redan gjort det.

-Men hejsan, sa Maria. Vad trevligt att ni kom.

-Ja, vi skulle nästan efterlysa dig när du inte kom till bussen Luna, det var så tomt, sa Oliver.

-Så tomt kan det inte ha varit, sa Luna.

-Jo, fruktansvärt tomt var det, sa Oliver.

-Men hallå, sa jag. Lugna ner dig, hon är här eller hur? Du behöver inte känna dig ensam.

-Jag kände mig inte ensam, jag sa att det var tomt, sa Oliver. Men nu när du säger det så är det tråkigt att vara ensam med sin syster som man alltid är i vanliga fall.

Vi bara skrattade åt honom. Jag hade gett Luna hennes väska och satt min på marken medans vi pratade, jag hade tagit upp mina nycklar och min mobil från jackan och lagt i byxfickorna, jackan hamnade under sätet på moppen. När jag läste moppen så låste jag fast min och Lunas hjälm i låset, det kändes enklast. När jag var färdig och hade tagit min väska från marken började vi röra på oss så vi kom in i skolan. Vi fortsatte att skämta om det som Oliver sagt och han började bli lite irriterad men det gjorde det ännu roligare. Så fort vi kom innanför dörrarna så kollade folk mot oss, vi stannade till i typ 2 minuter och fortsatte sedan att gå mot våra skåp. Det gällde bara att ignorera blickarna, det var svårt, nyfikna blickar, blickar som vill veta vad som hänt mellan Daniel, Luna och mig. Alla hade säkert sett på nyheterna och vill nu veta alla detaljer.

Jag sneglade över på Luna och såg hur obekväm hon var när alla stirrade. Jag ökade takten lite och de andra följde efter, när vi kom till skåpen så kunde vi pusta ut, det fanns bara en annan person i den korridoren.

-Jag gillar inte att alla stirrar på oss, sa Luna surt.

-Bara ignorera dem Luna, sa Maria.

-De vill veta alla detaljer, sa Oliver. Ni kommer väl inte berätta något va?

-Jag tänker inte göra det, sa Luna.

Jag tog mina böcker och tog tag i dörren till skåpet och smällde igen det, Luna och de andra hoppade till av smällen.

-Mark, sa Luna.

Jag vände mig om och lutade mig mot skåpen.

-De behöver inte veta något, sa jag surt. De kan hålla sig utanför, det har inget med dem att göra.

Luna ställde sig framför mig efter hon stängt sitt skåp och jag tittade upp på henne.

-Du har rätt, de behöver inte veta något. Vi har varandra och inget ska ändra på det, sa hon.

Jättebra kapitel! Men jag beklagar det med dina farföräldrar...

tack men tyvärr kan man inte öra så mycket åt det förutom att tänka possitivt

Ja... Jag vet... Förlorade min mormor för ett par år sedan och i början av detta året dog två av mina grannar och en nära och kär släkting till mig... Så vet hur det är... Går inget att göra, men man saknar dom men måste tänka positivt...!

precis fast man önskar att en familj och kompisar var odödliga

Haha, ja! Faktiskt, typ! xD

FINALLY!!

Åh vad Awesome!!

nu har jag skärpt mig lite och skrivit ett någorlunda långt kapitel

tack för era underbara kommentarer


-Ingen ska förstöra det heller, sa jag.

Luna log mot mig och sedan gick vi ifrån korridoren med alla nyfikna blickar. När vi väl kom in i klassrummet så tystnade alla som redan var därinne och stirrade på oss, jag kunde inte hålla tyst längre.

-Vad glor ni på? Har ni verkligen inget bättre för er än att stirra och försöka lista ut allt som hänt? Skaffa er ett liv, röt jag.

Luna, Maria och Oliver tittade förvånat på mig, jag ignorerade det och gick ut ur klassrummet igen, gick genom hela korridoren som var full med elever som precis hade hört mitt ’’tal’’. Jag hörde vagt att någon kallade på mig men jag fortsatte att gå och gick ut genom dörrarna. Jag slutade inte gå förrän jag hade kommit till buskarna vid fotbollsplanen där jag slängde mina böcker på marken och satte mig på gräset. Jag drog upp mina ben och höll armarna om dem och lutade huvudet mot dem, jag kunde höra hur någon kom mot mig i gräset men jag hade inte orken att lyfta på huvudet för att se vem det var. Personen som kom satte sig bredvid mig och lade sina armar runt mina axlar och lutade sitt huvud på mig, jag skulle nog gissa på, nej förresten, jag är säker på att det var Luna som sitter bredvid mig. Jag fick till slut orken att lyfta huvudet och vände det för att titta mot henne.

-Är du okey? Frågade hon.

-Jag vet inte, sa jag.

-Mark, sa hon.

-Jag vet att jag inte skulle ha sagt det där till dem i klassrummet men jag kunde inte hålla tyst längre, jag ser hur obekväm du blir och jag tycker att det är irriterande och jobbigt att de stirrar ut oss hela tiden, sa jag. Jag var tvungen att säga något.

-Mark, jag vet, sa Luna. Jag skulle säkert ha sagt samma sak om jag hade vågat, jag håller med dig fullständigt, de borde kunna hålla deras nyfikenhet i schack och inte tro att vi ska berätta allt.

Jag tittade på henne när hon sa det, hon såg så, ja vad heter det, allvarlig och sorgens ut så jag kunde inte se om hon var ledsen eller arg. Jag gav ut en djup suck och lutade mig bakåt och precis när jag gjorde det kom jag på att jag inte hade något att luta mig på så jag åker bakåt och rullar ner för en liten kulle och stannar nedanför buskarna. Luna kom efter mig.

-Mark, är du okey? Frågade hon.

-Öhm, ja jag tror det, sa jag.

Jag satte mig upp men kände att jag skulle lägga mig ner igen för jag hade fått ont någonstans.

-Jag tror att jag kanske slog mig, sa jag.

Luna tittade på mig och sedan började hon skratta, jag tittade förvirrat på henne.

-Förlåt, sa hon mellan fnissandet. Jag kunde inte hålla det inne längre, det såg så roligt ut nnär du rullade ner.

När hon sa det så tänkte jag för mig själv hur det hade sett ut och började skratta jag med, jag förstår det roliga i det. Jag tog tag i hennes axlar och drog ner henne till mig så jag kunde kyssa henne, hon besvarade kyssen ganska ivrigt. Jag vet inte hur länge vi var där men när jag kände min mobil vibrera i byxfickan så antog jag att Oliver och Maria undrade vart vi hade tagit vägen så Luna och jag fick resa oss och gå tillbaka till lektionerna som var kvar denna dagen, det skulle inte förvåna mig om vi hade missat minst två redan. När Luna och jag gick tillbaka hand i hand så blev jag helt säker på att vi aldrig kommer att lämna varandra.

Luna

Jag trodde inte mina öron när Mark sa så till våra klasskamrater men samtidigt förstår jag honom, jag hade också velat säga det. Jag är glad att vi fick vara ensamma vid fotbollsplanen ett tag även om vi skulle få trubbel efter att ha missat lektioner men det var det värt. Mark mår lika dåligt som jag om inte värre eftersom att Daniel var hans bästa vän. Vi får väl se om vi kan muntra upp honom på något sätt.

-Där är de, sa Mark.

Han pekade bort mot Maria och Oliver som stod och väntade på oss. De såg inte så glada ut måste jag erkänna.

-Vart tog ni vägen egentligen? Frågade Oliver lite
surt när vi kom fram.

-Ja, ni bara stack innan lektionen började, sa Maria.

-Vi vet, vi skulle nog inte ha gjort det men vi gjorde det ändå. Lite lugnt och ro behövdes, sa jag.

-Precis, sa Mark. Jag skulle uppskatta om ni tar det lugnt, jag vet inte om jag har lust med fler utbrott idag.

-Okey, sa Oliver. Men ändå, ni kunde ju faktiskt ha skickat ett sms eller något.

Maria och jag blängde på honom.

-Vaddå? Sa han. Jag bara sa det.

-Hur mycket har vi missat? Frågade Mark.

-Inte mycket, engelskan är inställd så vi kan gå och käka lunch, sa Maria.

Vi gick till matsalen men precis utanför dörren stannade Mark och jag. Jag tittade på honom.

-Hur känns det? frågade jag. Ska vi skippa lunchen?

-Nej, sa han. Vi går in, jag får försöka ignorera dem.

Jag nickade och sedan gick vi in. Inne i matsalen satt alla och pratade tills vi kom in, då tystnade de. Jag kunde se hur irritationen ’’flög’’ upp i Marks ansikte samtidigt som han försökte att ignorera det, vi fortsatte in och tog mat sedan gick vi till bordet som vi brukade sitta vid, ingen hade satt sig där som vanligt.

-Jag kan inte fatta att de inte fatta vad Mark sa till dem innan, sa Oliver. De är verkligen tröga.

-Oliver, strunta i dem och prata inte om det, sa Maria.

-Okey,okey, jag ska inte prata om det, sa han.

Vi åt i tystnad och alla runt om oss började snacka lite smått igen men det var inte mycket men det var ändå skönt att höra att de kan snacka och inte bara stirra.

Åh, vad bra!!

Kunde först nu läsa kapitlet, men det var jättebra du