Någonstans i Sverige

"Och jag älskar dig." han kysste försiktigt hans panna.
"Och på något sätt klarar vi detta, en dag i taget." mumlade Karl-Fredrik och satte sig halvt upp för att nå sitt vattenglas och tabletter. Det var dags att sova, timmen var sen och han kände att han behövde det, han kände sig ständigt trött.
Sedan la han sig åter vid Aaron och strök honom sakta över håret.
"Vi kommer klara det, på något sätt." mumlar han åter.

Aaron log smått utav de orden, de var så härliga att höra. Betydde också så otroligt mycket, särskilt nu när läget var som det var här och han inte hade en aning om hur länge han var kvar här.
"En dag i taget." höll han tyst med, det var så de måste försöka göra. Bara ta sig igenom det, försöka hålla uppe det hopp som fanns. Inte minst för Karl-Fredriks skull. Då han lade sig ner igen var han inte sen med att än en gång lägga sig intill och lägga armarna omkring honom, njöt av bara hans närhet.

Karl-Fredrik gav ifrån sig ett behagligt läte då han kände Aarons armar om sig. Det lugnade honom något enormt eftersom nätterna var de värsta för honom även med medicinen.
"Du jag...." började han, men hann inte mer innan hans ögon föll ihop och han somnade. Medicinen gjorde oftast att han föll i en djup sömn som det nästan var omöjligt att väcka honom ur. Men han behövde det så väl, fårorna och oron i hans panna som ständigt fanns där slätades ut och han verkade lugn.

Aaron kunde inte låta bli att le åt att han somnade så snabbt, det var riktigt fint att se hur han verkligen tycktes slappna av - han misstänkte att det verkligen kunde behövas. Samtidigt var han ju lite nyfiken på vad han skulle säga - men det fick väl vänta, det var mycket viktigare att han fick sova ut. Det dröjde inte heller länge förräns Aaron själv somnade, trots att det enda han i princip gjorde var att vila så var det ju välbehövligt - trots det så hade han ändå väldigt lätt att somna, men det var väl helt enkelt kroppens sätt att försöka hämta kraft. Vanligtvis sov han också rätt länge, men det hade väl också blivit en konsekvens av cancern.

Karl-Fredrik vaknade av att ett par solstrålar rörde sig in bakom gardinen rakt in i hans ögon. Han gäspade lätt och skulle precis somna om, då han ser en främmande kvinna sitta i fåtöljen läsandes en av hans böcker.
Karl-Fredrik stirrade på henne i stum förvåning och trodde fortfarande att han dömde, var skulle hon annars komma ifrån?
"God dag" sa hon då hon märkte att han vaknat.
"Ni får ursäkta, men dörren var öppen där nere. Så jag väntade på att ni skulle vakna." säger hon vänligt och nickar åt den sovande Aarons håll.
"Hur är det med han?" frågar hon med en oro i sin röst.
Karl-Fredrik svarar ännu inte, för en dröm kunde man inte svara. Istället sätter han sig upp och filten far ner från hans bara överkropp.

Aaron hade visserligen ganska lätt för att somna, men också lätt för att vakna till igen - men de vägde väl upp varandra lite då som tur var. Han började halvt vakna till av att han hörde någon prata, men nöjde sig med att först bara vrida lite på sig och mumla något ohörbart. Men då även Karl-Fredrik satte sig upp lyckades han inte fortsätta sova längre, utan vred på sig och slog upp ögonen med en stor gäspning. Det tog en kort stund innan han insett vad - eller rättare sagt vem - som orsakat både snacket och att Karl-Fredrik satt sig upp.
"Vem är du?" frågade han förvirrat, något sömndrucket.

"Och hur är det med dig? Jag har inte sett dig på länge Carl sa att du gått med i krigsmakten." fortsatte hon vidare och vände sig mot Aaron.
"Anna Sturesson." log hon och nickade.
"Mor" utbrast Karl-Fredrik efter en lång tystnad. Han verkade kommit till sans efter att ha hamnat som i trans som det blev ibland, att han tappade bort sig.
Han visste inte vad han skulle säga, de hade inte hörts av sedan han var 16 år. Men han visste också vem som styrde hemma och inte var det modern.
"Jag har begärt skilsmässa, kommer flytta in i en lägenhet en halvtimmes promenad härifrån." meddelade hon och log genuint åt det och det var första gången han sett sin mor genuint le.
"Det gläder mig." sa han fortfarande kluven i hans känslor.
"Jag har gått med i grupp 8, det var så jag lärde känna Maggan och hon berättade om er." fortsatte modern, hon verkade inte veta hur hon skulle fortsätta. Men modern var förändrad, utsläpp hår och i jeans, han hade aldrig sett modern i byxor.

Aaron var vid det här laget mycket förvirrad över vad i hela friden kvinnan gjorde i deras rum vid den här tiden på dagen, och vad hon kunde tänkas vilja. Strax trillade dock polletten ner då han insåg vem hon var - Karl-Fredriks mamma alltså? Han satte sig halvt om halvt upp, lutad på armbågarna. Han hade för en gångs skull sovit utan något på överkroppen - han brukade ha något linne på sig eller liknande då han rent skämdes över hur otroligt tunn han blivit. Visserligen kunde han inte rå för det eller göra något åt det - vilket egentligen inte läkarna heller kunnat - men det kunde ju knappast vara kul heller för andra att se hur revbenen verkligen stack ut. Och med hennes oväntade besök här var gårdagens val något han nu ångrade.
"Det är din mamma? Men vad gör du här?" frågade han och såg förvirrat mellan de båda, borde väl egentligen låta dem vara ifred men förstod heller ingenting av varför hon plötsligt dykt upp där.

Karl-Fredrik nickade, minst lika förvirrad som Aaron. Dels att han inte kände igen henne med en gång och dels att hon bara satt här, det var inte likt hans mor.
"Som sagt Maggan bjöd in mig och jag trodde någon i huset var vaken." sa hon muntert. Men hennes munterhet försvann då hon sett de bådas överkroppar. Den ene allt för sjukligt mager och den andre förvisso något mager men inte som den andre. Dessutom var hennes son full med ärr och fula märken och hon hade aldrig sett honom så muskulös som nu.
"Men jag ska inte störa, ville bara göra detta som kanske en försoning och att vi börjar om från början." sa hon mest vänd till Karl-Fredrik innan hon la tillbaka boken och gick sin väg, de kunde höra ytterdörren stängas bakom henne.
Karl-Fredrik satt orörlig ett långt tag efter hon gått och föll sedan ner bland kuddarna med en bekymrad suck.

Aaron såg visserligen länge efter henne innan han lade sig, men dröjde inte så länge som Karl-Fredrik på sig. Han förstod ingenting - han visste egentligen inte jättemycket om Karl-Fredriks och hans mors relation till varandra, med tanke på att han själv visste hur krångligt det kunde vara med familjen hade han heller inte velat tvinga honom till att prata om det så hade inte frågat jättemycket. Men nu var han alldeles för nyfiken - och förvirrad - för att låta bli det.
"Vad var det där om?" frågade han till sist, vände sig på sidan så att han låg mer emot honom istället.