Not what I wanted [PRS]

Vänta nu va? Hade Joshua plötsligt begravt ansiktet i bröstkorgen på Zihao? Och inte nog med det så grät han också. Vad var det egentligen som hände? Varför grät den yngre helt plötsligt? Inte för att sjuttonåringen kunde säga något om den saken, speciellt inte då han gjort precis samma sak själv under bilfärden. Men ändå, det kändes väldigt underligt.
”Tack? Vadå tack?” Frågade Zihao förvirrat och strök försiktigt med en av händerna över ryggen på sextonåringen. Den andra handen var ju upptagen, i full fart med att agera leksak åt den andre. Gång på gång böjdes de långa fingrarna, gled isär och pressades sedan ihop igen. Även om det inte direkt var någonting intimt, blev kinderna röda och hjärtslagen snabbare.
”Klart jag inte driver med dig, vad ska jag säga för att du ska banka in det i ditt lilla huvud?” Fortsatte han därefter och knäppte till Joshua på hjässan. Nej, sånt här drev man inte om. Inte i Zihaos värld och speciellt inte när det handlade om sådana känslor. ”Men alltså..även om du bet mig i tårna så tvivlar jag på att det skulle resultera i någon större typ av skada”, påpekade han och flinade brett. ”Dina tänder är typ små och raka, tvivlar på att du ens skulle kunna tränga igenom skinnet.” Han lirkade loss handen som Joshua kidnappat och kupade dem båda omkring de puffiga kinderna. Det där var någonting han fann att han inte kunde få nog av. De var så mjuka, varma och härliga att röra vid. Inte peta på och leka med, utan bara att beröra.
”Jag gillar dig”, försäkrade sjuttonåringen och nickade, såg sådär töntigt allvarlig ut. ”Fråga mig inte varför det tog så lång tid för mig att inse det, men antar att du startade en lavin efter igår. Du är genomsnäll, omtänksam och läskigt vacker såhär på nära håll. Smal, visst, men ändå vacker och söt”, mumlade han och kände hur rodnaden genast spred sig över kinderna. Åh, varför, Zihao, varför?
”Skulle du inte?” Undrade han sedan och försökte samla sig själv. ”Inte ens om du typ tyckte synd om mig för att jag ät sjuk och så? Känns liksom som någonting du skulle kunna göra.” Utan den minsta tvekan också.

Vadå tack? Jo, det är en riktigt bra fråga som Joshua själv inte riktigt kan svara på. Hur ska han förklara det här?
”Mina tårkanaler är bara dåliga,” det låter ju inte alls som en stor, dålig lögn. Nejdå. Fullkomligt resonabelt. En liten kort stund faller dock sextonåringen i fokus på något helt annorlunda, fingrarna igen. Det är inte direkt någonting speciellt, men av någon anledning har han blivit alldeles beroende av de långa fingrarna. Böja, böja, böja. Pilla, pilla, pilla. Han hade definitivt inte varit lika fascinerad av Yaosus fingrar som Zihaos, vilket är en underlig liten känsla. Kanske det är en barnslig tendens, men det tillåter tankarna glida undan en stund. Om någon kallade honom ett småbarn, eller barnslig nu, skulle det definitivt inte uppröra honom. Det är rättfärdigat. ”Tack, för att du vill lära känna mig menar jag. Men jag hoppas du förstår att jag inte kan lova att det kommer bli mer än det, Zihao.” Vänta nu lite.. fingrarna känner sig plötsligt väldigt ensamma, svala. Munnen förblir ett stort O medan blicken glider upp mot den äldre. Han ville ju fortsätta böja, gick han för långt? Ville sjuttonåringen börja leka med hans kinder nu som revansch? Under Joshuas barndom hade Samuel dragit i de kinderna så att de blivit blåa ett par gånger, lyckligtvis har de växt ifrån det nu. Pust. Om nu slytherineleven ska börja göra det, ja då blir det jobbigt. Aj, aj, aj.
”Du underskattar mig, jag kan faktiskt bita väldigt hårt.” Protesterar sextonåringen med ett glatt litet leende. Helt ärligt är det nog första gången han lett med tänder i Zihaos umgänge. Det har aldrig hänt under de tidigare åren. Aldrig. Det är definitivt ett steg åt rätt håll för att de ska bli bra vänner, om det är något som sjuttonåringen skulle vilja göra. Vacker och söt.. än en gång komplimanger som får blodet att bubbla upp i ansiktet på honom. Smal? Var det nödvändigt att säga? Det är uppenbart att Joshua inte håller med, och han behöver hålla sig från att protestera. Han låter det glida undan. Ingenting han vill gå in på, absolut inte.
”Jo.. jag antar att jag skulle göra det,” medger gryffindoraren och blickar upp mot krumeluren som sitter i grensle över honom. ”Men så är det verkligen inte nu.”

Jaha ja, det var alltså så det stod till? Sextonåringens tårkanaler var bristfälliga? För det trodde Zihao absolut på.
”Jag tänker inte starta någon dum diskussion om att de inte är det, men tvivlar av någon anledning på att det är den enda anledningen”, svarade han och frustade till, tillät sig själv att förloras i de där stora ögonen. Vid Joshuas nästkommande ord vek han däremot undan med blicken och fokuserade på väggen framför sig. Det kändes nästan skrattretande att den yngre kände sig tvungen att påpeka det där. Lite som om han trodde att slytherinaren skulle gå och svansa efter honom resten av livet om han inte klargjorde det där och då. Nej, han gav inte upp i det första taget, men helt jävla hopplös var han faktiskt inte. Eller jo, men inte på den punkten.
”Du”, började Zihao trevande och fingrad slätt nervöst över kinderna, vände återigen sina egna nattsvarta ögon mot gryffindoraren. ”Jag måste bara fråga..och eftersom du nyss ställde en konstig fråga får jag göra det också!” Fortsatte han och tog ett djupt andetag. Ut med fanskapet då. ”Vad är det egentligen som är så mycket bättre med Yaosu än med mig? Alltså om vi bortser från all mobbning och mitt lilla pälsproblem. Kinderna blev ännu rödare och hjärtat hoppade över ett slag lite här som var. Även ögonen blev betydligt större än de nyss varit. Det var en extremt fånig fråga, det insåg han mycket väl på egen hand, men ändå ville han hemskt gärna ha svar på den. För i hans ögon var Yaosu inte mycket bättre än en sten - en omtänksam och vacker sten, men på riktigt. Kom igen! Nittonåringen var sjukt tråkig när det kom till kritan.
Ögonbrynen sköt upp i pannan på Zihao. Bita hårt? Joshua? Ha. Ha. Ha. Det var ett riktigt roligt litet skämt, trots att det troligen inte alls var något skämt. För nej, han verkade mena det hela på största allvar.
”Vill du ha en tävling?” Undrade sjuttonåringen och lutade ansiktet närmare den yngre. Så pass nära att deras näsor nästan snuddade vid varandra där i slutändan. Shit, han doftade verkligen som en blandning av rent och sött, vilket kittlade ytterst behagligt i Zihaos näsborrar. Trevligt. Kanske Ethan hade rätt om det där med att slytherinaren planerade att äta på den ett år yngre? ”Du är alldeles för godtrogen egentligen. Förstår inte varför du ens låter mig sitta och hålla på som jag gör”, mumlade han och svajade till, råkade falla en gnutta framåt. Pannan klistrades plötsligt mot Joshuas och ögonen spärrades upp ytterligare. Fan. Varför skulle han alltid envisas med att sitta så förbaskat nära för? Det här var för nära. Alldeles för nära. Hjärtat skulle väl få för sig att stanna snart om inte annat.

Vad bra att Zihao tvivlar lite på den där ursäkten, om han inte gjort det hade Joshua blivit lite oroligt. Det hade varit en riktigt dålig ursäkt, och på det hade det även varit ett skämt. Verkar inte som att det gått hem, men men. Efter många års träning är tårkanalerna någonting han vanligtvis brukar kunna bestämma över hyfsat bra, däremot verkar det som att sjuttonåringen på något sätt förstört den förmågan. Åh, nu hade den andre missförstått honom igen. Ajdå. Det är väl klart att han själv förstår att den äldre inte kommer svansa efter honom i all evighet, än en gång, han är långt ifrån så självsäker. Nej, det fanns en mycket mer rimlig anledning till den där frågan. Om Zihao endast blir vän med honom av förhoppningarna att det kommer bli något mer, ja då blir det knappast en bra grund för en vänskap.
”Du missförstod mig..” Förklarar Joshua med en axelryckning, bara för att se bort från slytherineleven till Cissi istället. Det är inte värt att förklara vad han faktiskt menat, Zihao får väldigt gärna tro att han är så självsäker om han vill det. En ny fråga, en väldigt krävande fråga. Vad är så mycket nätter med Yaosu än med Zihao? Herregud, det är långt ifrån en fråga som Joshua känner sig mån att svara på. För att vinna lite tid sträcker sig sextonåringen efter sin kopp te och sipprar lite på den varma drycken i tystnaden. Ögonen har glidit tillbaka mot eleven som sitter precis över honom.
”Jag skulle inte ha något problem med vad du kallar ditt lilla pälsproblem. Visst tar det sin tid att vänja sig vid, och det är något som är väldigt jobbigt för dig. Men det är inte något som skulle hålla mig borta..” Mumlar gryffindoraren trevande, gnager på sin underläpp medan ögonen sjunker än längre ner i Zihaos mörka ögon. Så mörka, men ändå så väldigt varma. ”Helt ärligt Zihao, det är nog det där med mobbningen som väger tyngst. Jag har definitivt ingenting emot att ge dig en andra chans och lära känna dig, men Yaosu var snäll mot mig när inte många andra var det. Han var lätt att prata med, förstående.” Mycket annat är det kanske inte. Joshua var fjorton när de där känslorna började komma till ytan, väldigt skör och väldigt ensam. Han skulle nog ha fallit för vem som helst som fanns där för honom, som var snäll och tog hand om honom utan ett stort måste hängande över det hela. Plus såg Yaosu ut lite som en gud, det var inte svårt för honom att falla pladask för den nu nittonåriga Huaze brodern. Närgången, väldigt, förbaskat närgången. Varför hade det inte funkat att knäppa fingret mot Zihaos näsa? Ugh.
”Du skulle säkert vinna,” med tanke på ärren över Ethans arm är det väl uppenbart vem som skulle vinna och vem som skulle förlora. Ännu mer närgången. Ögonen blir dubbelt så stora när den andres panna kommer i kontakt med hans, precis som näsan gjort. Joshua vill flytta på sig, men ändå inte. Svåra val det här.
”Du flyttade inte på dig när jag knäppte dig med fingret, vad mer kan jag göra?”

Tja, det hade ju inte varit den första gången Zihao missförstått Joshua och det skulle förmodligen ske många fler gånger. Förmodligen? Alltså det var ingen frågan om saken, det skulle hända. Sjuttonåringen var ju nästan känd för att missförstå precis allt och alla, vilket brukade kunna leda till en hel del trubbel. Han hade inget bra system när det kom till att hantera saker och ting, minst ilska. Därför slutade många situationer, som för övrigt oftast var stora missförstånd, sluta i slagsmål. Och grejen var att han brukade ha förfärligt svårt att sluta när han väl börjat. Hur många gånger hade han inte råkat sända iväg någon till sjukhusflygeln? För att inte tala om St Mungos. Men trots detta hade rektorn envist hållit fast vid att Huaze Zihao skulle avsluta sina studier vid Hogwarts när alla andra i hans årskurs gjorde. Inte en dag tidigare eller senare.
”Du, jag missförstår precis allting, hela tiden..så det förvånar mig inte direkt”, erkände slytherinaren och gav sig själv en liten käftsmäll på köpet, inombords då. Var den informationen verkligen nödvändig att föra in i ljuset? Gjorde det honom inte ännu mindre åtråvärd än han redan var? Jo, jo det gjorde den. Smart drag där, pappskalle. Sedan släppte han det där ganska snabbt när den yngre öppnade munnen igen för att tala. På riktigt, vem hade inte problem med pälsproblemet? Till och med Zihao själv hade det, och det var fan en massiv underdrift. Han avskydde den delen av sig själv, skämdes över den.
”Nej vet du vad”, började sjuttonåringen och drog ihop ögonbrynen. ”Det om något är någonting som borde hålla dig på miltals avstånd. Vem vill associeras med någon som inte ens är mänsklig och tassar omkring som ett stort jävla fluffmoln varje månad? Ingen, Joshua, ingen”, knorrade han därefter och såg extremt butter ut. På något underligt sätt hade han lyckats glömma bort att deras pannor fortfarande var klistrade mot varandra. Och det skulle dröja ytterligare någon minut innanhav insåg detta. För stunden var konversationen alldeles för krävande för att han skulle förmå sig fokusera på något annat. Det fick helt enkelt vänta, trots att kinderna fortfarande brände och ögonen var halvt massiva.
”Tycker du helt ärligt att min bror är lätt att tala med? I mina ögon beter han sig som en sten dag ut och dag in, utan känslor. Han går ju typ på autopilot”, sade Zihao och kunde inte låta bli att himla med ögonen. Dock förstod han vad det var den andre menade. Mobbingen var nog svår att bortse från, till och med omöjlig. Den hade definitivt förstört det mesta.
Knäppte med fingret? Det där sista fick den äldre att slutligen återvända till verkligheten. Ah, pannorna var fortfarande i kontakt med varandra. Närgången. Men han kunde inte slita sig, det var farligt mysigt att sitta så nära den där ljuvliga doften och glo på Joshua. Ugh, han var så jävla patetisk.
”Uh..du kan typ slå till mig antar jag?” Föreslog Zihao och log blekt, däremot fortfarande utan att göra något försök till att dra sig undan. Nope, helt omöjligt.

Än en sak som de två ihopsatta ungdomarna verkar ha gemensamt, missförstånd. Det om något är väl lite av ett varningstecken, om de bägge två nästintill konstant missförstår varandra kan det väl hela ändå inte leda till någonting bra? Eller? Rent personlighet- och utseendemässigt är de väldigt olika varandra, med självklara olikheter, men det finns en del saker hos Zihao som påminner sextonåringen om sig själv. Dessa saker ser han ofta som negativt när det kommer det kommer till just honom, men han har ett helt annat synsätt när dessa aspekter speglas över Zihao. Nästan lite komiskt. Vem villl associeras med någon som inte ens är mänsklig varje månad? Det är tragiskt att den äldre har det synsättet.
”Dina vänner har stannat med dig, eller hur?” Påpekar Joshua. Jo, Zihao har haft lite tur när det kommer till vänner. Han har träffat människor som hjälper honom med det så kallade pälsproblemet och inte lämnar hans sida även om det sätter en del börda på dem. Joshua är avundsjuk, och han undrar innerligt om Aeron och Hayley skulle ha gjort detsamma. Nu har de bara blivit vänner det senaste året, och de känner och vet om alla hans skavanker, men det är svårt att tro. Ögonen glider ner mot sina fingrar igen, som nu börjat pilla med varandra efter Zihao dragit bort sin hand. ”Sen bryr jag mig inte riktigt om vem jag associeras med, bara jag tycker om personen, och personen tycker om mig. Det brukar räcka.” Jo, efter alla år på Hogwarts har Joshua slutat bry sig om vad folk har att säga om både honom och de människor som han umgås med. Det är verkligen inte många som vill associeras med Joshua själv, och det ger honom ett helt annat perspektiv. Han vet hur det kan kännas för folk som inte riktigt känner sig lite för annorlunda och som inte hittar några att umgås med, av det simpla faktumet att folk inte vågar ta chansen att prata med dem.. vad skulle resten av skolan säga då? Det är en del som försökt bli vän med Joshua, men sedan backat ur när de förstått hur det kan påpeka ens skolliv väldigt negativt. Joshua vill att Zihao ska slippa känna det. När det kommer till nästa samtalsämne kan Joshua inte undgå att skratta till. Beter sig Yaosu som en sten? Jo, kanske det.
”Kanske.. han har ju inte direkt visat något intresse i mig, men ibland är det bara lätt att prata med någon som är helt opartisk. Jag vet att det aldrig kommer hända något mellan mig och honom, även om jag skulle vilja det. Han verkar fullkomligt ointresserad, och det är okej.” Joshua tar ett försiktigt tag om Zihaos hand igen, och låter de falla ner i hans knä. Han vill leka och böja igen. Vick, vick, vick. ”Han är mer allvarlig, lite som en sten.. och du, ja, du är mer rolig.” Det är liksom helt två olika typer av människor, även om de är bröder och släkt. Det är lätt att prata med Yaosu förvisso, men det senaste dygnet har det varit rätt lätt med slytherineleven också.
Slå honom? Att putta bort Zihao är väl ett alternativ, men är det något Joshua ens tänkt på? Nej, han har av någon anledning varit alldeles för upptagen. Även om sjuttonåringen gått långt över gränsen, och det är obehagligt på ett vis, så verkar kroppen inte förmå sig att göra det. Det är väl precis som när det kommer till de våldsamma slagen, att Joshua inte gjort någonting åt det för att det är vad han förtjänar. Slagen i ansiktet? Han förtjänade det. Brutet revben? Han förtjänade det. Kanske det är samma princip som snurrar runt i skallen på honom nu, Zihao får göra vad han vill för Joshua förtjänar det trots om det känns konstigt. Är det något han tar upp? Definitivt inte.
”Men jag suger på att slåss.”

Även om nu det där faktiskt var sant, så kändes det ändå inte som om de borde gjort det. Nej, i sjuttonåringens lilla hjärna borde de ha lagt benen på ryggen och sprungit därifrån för längesen. Han kom tydligt ihåg hur de reagerat över det hela, hur de konfronterat honom om deras fjärde år. De hade ju så gott som redan listat ut det hela själva, men de fick plötsligt sina teorier verifierade. Ethan reagerade inte direkt på något storslaget sätt, utan accepterade det hela utan att ge ifrån sig ens så mycket som ett knyst. Kamraten hade alltid misstänkt att det var någonting med Zihao som inte stod riktigt rätt till och efter tillräckligt många lektioner i försvar mot svartkonster var det inte någon fråga om saken. Däremot hade den jämnårige självfallet förnekat det där till en början, i största möjliga mån. De andra tre korkskallarna - Isaac, Bradley och Theodor, hade haft lite starkare reaktioner på det hela. Först hade de mycket riktigt undvikit Zihao, fryst honom ute och vägrat ens möta dennes blick. Det var främst tack vare Ethan som de insett att sjuttonåringen fortfarande var precis samma person. Mr Watts hade nämligen vägrat pälsproblemet faktiskt ses som ett problem och för det mesta hade han totalt ignorerat det, vilket Mr Huaze starkt uppskattade.
”Jo, men det var inte direkt någon dans på rosor ska du veta! Alla förutom Ethan ignorerade mig i typ ett halvår innan de kom på att jag fortfarande är samma gamla idiot som jag alltid varit”, förklarade Zihao och ryckte lätt på axlarna. Huvudet gled vidare ner mot den yngres axel istället för pannan, där han vilade en av kinderna. Helt plötsligt var det inte alls lika bekvämt längre och han bestämde sig slutligen för att klättra ner från den andres knä. Istället satte han sig bredvid Joshua och kröp ihop, vilade huvudet mot de smala låren. Det var i alla fall en betydligt bekvämare position, plus att det måste blivit väldigt jobbigt att ha en så stor kluns i knät. ”Well, jag tycker om dig och även om du inte tycker om mig tillbaka, så gör det inte ett skvatt”, muttrade han och placerade händerna så att sextonåringen kunde fortsätta leka med de långa, smala fingrarna. De var tydligen väldigt intressanta. Positivt? Han hoppades att det var det. ”Gillar du mina fingrar eller?” Frågade han och blickade sömnigt upp mot de bruna ögonen. Hjärtat slog fortfarande på lik förbannat, men han hade ändå blivit alldeles utmattad. Och han hade ju faktiskt sagt att han ville ha Joshua som huvudkudde innan, så det så!
”Du har rätt, Yaosu är allvarlig på många olika plan. Han kommer troligen bli en alldeles utmärkt auror medan jag aldrig kommer lyckas få ett jobb”, mumlade han och slöt ögonlocken. Nope, det var förvisso en dröm, men samtidigt någonting han visste aldrig skulle slå in. Varulvar blev inte anställda, förutom av Albus Dumbledore då. ”Tro mig, jag förstår varför han är bättre, även om jag samtidigt inte alls gör det.” Förvirrande var det, väldigt förvirrande. Det var nog mest att han ville höra vad den andre tyckte och hur han uppfattade saker och ting.
Zihao frustade till. Dålig på att slåss? Nähä? Var Joshua Lewis dålig på att slåss? Det hade han ingen aning om!
”Nej nu skämtar du med mig! Du är superbra på att slåss”, skämtade sjuttonåringen innan han tystnade, petade till Joshua på näsan. ”Bara för att du suger på att slåss betyder det inte att du inte kan slå till mig riktigt, jävla hårt”, fortsatte han och flinade, höll ögonlocken öppna bara en smula. ”Samuel har säkert ingenting emot att slåss åt dig, han har gjort det förr.”

Det är inte direkt förvånade att tre av Zihaos vänner vänt honom ryggen, det är många som gör det i sådana situationer. Bara mänskligt. Man önskar att folk inte är så ytliga, men många är det. Däremot finner Joshua det hela väldigt imponerande, att de tre vännerna kommit tillbaka i vilket fall som helst, vare Ethan eller inte. Det är beundransvärt oavsett. Det verkar även som att Ethan är rena guldvaran, att han funnits där för Zihao hela tiden. Sextonåringen vet inte hur han ska svara på den där historien. Han har aldrig riktigt haft någon konversation med någon av Zihaos vänner, och anledningen till det är väl uppenbart. De var inte så elaka mot honom, däremot lät de den där mobbningen gå ostört, vilket är okej. Som sagt, han förtjänade det. Joshua önskar bara att han kan hitta en vänskara som är lika lojala, snälla och godtrogna som den andres vänner varit. Kanske han måste komma ut ur Hogwarts, hitta människor mer som honom, mugglare. Om ens de skulle vilja ha honom, så att säga. Blicken glider ner mot de långa fingrarna under tystnad, tankarna är för många, för avundsjuka. Han hade verkligen hoppats på att han vant sig och inte längre bryr sig om umgänge eller att folk ska tycka om honom, men det gör han. Han bryr sig så mycket och han känner sig lika ensam som han gjort sen han var elva. Ögonen blir återigen lite vattniga. Herrejösses, tårkanalerna har verkligen svikit honom mer under dagen än de har på flera år. Kanske det är jämförelserna som skapar dem, han brukar alltid hålla sig borta från att jämföra sig med alla andra.. men nu är det nästan omöjligt, det är allt hjärnan kan göra och det är så jobbigt. Hjärtat värker av tankarna, av honom själv och inte av någon annan. Så patetiskt.
”Jag gillar nästan allas fingrar.. men dina är väldigt långa och fina.” Viskar han som svar, jodå, väldigt normalt det där. Att Joshua böjt och pillat med Yaosus fingrar likadant känns inte som något nödvändigt att berätta, framförallt inte under omständigheterna. Ibland pillar han med Aerons fingrar också, och Samuels. Bara för att ha något att göra. Aeron har tagit till vana att hålla fram sin hand till honom varje gång de sätter sig ner, och ibland får Joshua hålla honom i handen när de går i korridorerna. Hayley är nästan lika handberoende hon också, så det är en perfect match.
”Du kommer få ett jobb, Lupin fick ju ett. Varför skulle inte du få ett?” Att lida av det där pälsproblemet ställer säkert till det en hel del, man blir nog inte välkommen med öppna armar direkt. Men kanske ett arbete i mugglarvärlden skulle fungera för Zihao? Eller lärare på Hogwarts? Man vet ju aldrig.. Ögonen stirrar ner mot den äldre som nu lagt huvudet i hans knä, Samuel. Jaha ja. Med ett magert leende skakar han på huvudet och drar åt sig sin tekopp igen. Joshua har tränat likt förbannat ett tag, och om han verkligen tagit hand om sig själv skulle han kanske vara en muskelknutte nu, men kroppen orkar inte med det längre. Om han varit det däremot, då hade han gett Zihao en hård knäpp med fingret i hans panna.
”Tro det eller ej, jag har aldrig bett honom att slåss åt mig. Jag kan hantera sånt själv, på mitt egna sätt.” Riktigt så patetisk är han faktiskt inte. Samuel har hoppat in i slagsmål, men sällan när Joshua varit med eller haft något att säga om det. Nej, han vill inte bli beskylld med det.

Långa och fina? En av de två aspekterna var ju sanna, och det var att fingrarna mycket riktigt var långa. Däremot kunde han inte själv hålla med om att de var fina, för i hans ögon var de bokstavligen allt annat. Naglarna var långa, en smula vassa i spetsarna och tjocka. När det kom till självaste fingrarna var till och med dem fulla till bredden med ärr och händerna lika så. Däremot orkade han inte protestera, då det var alldeles för skönt att ha huvudet där i den andres knä. Han fick väl bara acceptera att Joshua ansåg hans fingrar vara fina. Så jävla förfärligt var det ju inte precis och egentligen borde han inte klaga, även om han absolut kände att det var mer än nödvändigt.
”Vad är det egentligen som är så fascinerande med dem? Personligen tycker jag inte alls om mina händer, trots att jag faktiskt försöker ta hand om dem. Tyvärr förstör naglarna och ärren precis allt, eller vad tycker du?” Frågade Zihao och borrade ner huvudet ytterligare i sextonåringens knä. Det var verkligen den perfekta platsen, bortsett från att underlaget var ganska så hårt. Utöver det var det den bästa kudden någonsin. Den doftade ju gott också! Precis som handkrämerna han smetade på då och då hade en tendens att göra. Juste, brukade inte den yngre också använda sig av en massa sådana saker? Fast i större utsträckning då, eftersom sjuttonåringen var urusel på att ta hand om sig själv kontinuerligt. På den punkten vad Joshua mer lik Yaosu, som envisades med att kleta på en massa underliga krämer dag ut och dag in. Den äldre brukade till och med gå omkring med såna där skumma ansiktsmasker hemma. De fick honom att bli alldeles grön i ansiktet tills han sköljde av dem efter någon halvtimme eller så. Efter den lilla proceduren brukade han vara lite sådär lagom nöjd med sig själv och påpekade alltid hur len huden i ansiktet blivit.
Ett av ögonlocken gled upp och det mörka ögat därunder fokuserade på gryffindoraren. Det var sant, Lupin hade lyckats få ett jobb i slutändan. Men då var det också värt att nämna en del småsaker - till exempel att Lupin var ordningssam och inte attackerade folk. Plus att anställningen främst berodde på Dumbledore. Ministeriet verkade tyvärr inte ha någon kärlek till varulvar, det hade Umbridge bevisat. Lyckligt nog hade rektorn än så länge lyckats undanhålla Zihaos lilla situation från den gamla haggan, men snart skulle hon väl också lista ut fanskapet. Vad skulle ens hända då? Skulle han bli relegerad. Sorry, men pågrund av en biologisk faktor du inte själv kan styra över måste vi tyvärr relegera dig. Ha det bra i livet och kom aldrig tillbaka. Tack och hej! Det där hade ju suttit mer än fint, absolut.
”Jo, men vi får också tänka på att det var Dumbledore som gav honom det där jobbet. Det är inte alls säkert att jag får samma chans, de flesta får ju tyvärr inte det”, påpekade sjuttonåringen och sträckte upp en av de fria händerna mot den andre. Istället för att glida mot en av kinderna började de långs fingrarna pilla med några mörka hårstrån. De var också mjuka och fina, alldeles perfekta helt enkelt. Var allting hos Joshua Lewis felfritt? Det verkade ju nästan som det vid det laget. Överdrift? Absolut, men i den stunden var det precis vad som rörde sig genom Zihaos lilla sörja till hjärna.
Nu hade de dock missförstått varandra igen. Surprise, surprise. Handen fortsatte att röra sig genom de mörka lockarna samtidigt som han skakade en smula på huvudet. Nej, nej det var verkligen inte så han menat. Förmodligen var det väl hans sätt att fråga som gett det intrycket. Åh, engelska var svåra grejer det. I alla fall när man började tänka på det, med grammatik och sådär. Usch och fy, ren tortyr.
”Tro mig, jag inser nog ändå att du aldrig bett honom att slåss för din skull. Du är inte en sån person, eller det verkar i alla fall inte som om du är det”, började Zihao och bet sig själv löst i underläppen. ”Men han slåss för din skull på eget befäl, har liksom varit med om det innan. Däremot har jag aldrig fått för mig att det var du som bett honom göra det. Nej, absolut inte”, förtydligade han. Kanske det blev en aning lättare att förstå vad han menat? Men bara kanske, såklart.

Vad är fascinerande med fingrar? Helt uppriktigt sagt har Joshua ingen som helst aning, han har många gånger under sin barndom förknippat lugn med pillande med fingrar. Det brukade fungera. När fadern hade varit elak och våldsam mot sönerna brukade de sova hos varandra, mest i Joshuas rum med den öppna brasan. Under de stunderna brukade han alltid pilla med Samuels fingrar tills han faktiskt kunde somna. Det är väl så det hela börjat, och även om det gått flera år så har de där små vanorna inte direkt gått bort. Nej, de är fortfarande kvar och lika starka som förr i tiden.
”Jag gillar att ha något att göra med fingrarna. Ibland kanske jag stickar eller målar, men att pilla med något levande, som en varm hand är mycket mysigare..” Förklarar sextonåringen med rynkade ögonbryn. Låter det alldeles för skumt? Kanske, men det är ju sanningen. Det verkar som att de bägge två har några aningens skumma tendenser. Och det är fullkomligt okej. När det sedan kommer till ärren, då är det lite annorlunda. Ärr är nog inte något fenomen som särskilt många finner vackra, eller uppskattar på hög nivå. Joshua tycker inte det heller, men han har egna ärr på överkroppen, han har liksom vant sig vid dem. Naglarna är något annorlunda dock. Ögonen är fastfrusna på Zihaos ansikte i sitt knä, den lediga handen stryker sig försiktigt upp mot han panna och petar bort några små hårstrån.Det kommer lite som per automatik, om han ska pilla med hans hår ska Joshua pilla med hans egna. Konstig princip, men han klagar inte. ”Naglarna kan du ju klippa, om det är något du vill. Ärr är jag lite mer van vid, så jag tycker fortfarande att dina fingrar är väldigt fina.”
Det var förvisso Dumbledore som gett Lupin jobbet, och kanske rektorn inte kommer vara vid liv när det är deras tur.. men visst måste det gå att hitta något, något där arbetsgivarna inte är helt förskräckta över tanken att ha en varulv hos sig? Ja, det borde definitivt att gå.
”Kanske, men vad tycker du om ett mugglarjobb då?” Frågar Joshua med höjda ögonbryn. Han själv har tankarna främst på att bli auror, men i bakhuvudet finns det en önskan att bli advokat. Den tanken har liksom alltid funnits där, och kanske det är den väg han kommer att gå senare. Åh.. han hade missförstått det. Det är väl något som Joshua måste träna på innan han börjar studera till advokat i såna fall, sluta missförstå allt och alla. Det skulle nog vara ett stort plus i kanten.
”Jo.. Samuel har försökt läxa upp en hel del även om jag bett honom att inte göra det. Han har ett hett temperament.”