rollspelare & wolfy prs

Nej, hennes beteende hade väl inte varit det vackraste heller men han förstod varför hon reagerat som hon gjort. Och han var heller ingen som skulle döma någon annan: han lät själv också drottningen trycka på knappar ibland som resulterade i att han fick nog och sa ifrån.
”Låt oss inte prata mer om henne, inte direkt en stämningshöjare.”

”Du hade kunnat ta med flickan som du var med i trädgården. Hon kanske är ett bättre sällskap ibland.” Log hon sedan och kollade på honom. Hon var nyfiken på flickan, tänkte att om han ville ha henne som en del av sitt liv så kunde hon lika gärna lära känna flickan.

Fundersamt såg han på henne en stund innan det gick upp för honom vem hon pratade om.
”Adele? Nej då.” Det var fint av henne att föreslå det men han behövde inte henne med sig på en resa. Hans huvudsakliga uppgift skulle vara att försöka bekanta sig närmare med prinsessan. Ju bättre relation de hade till varandra desto trevligare skulle deras äktenskap vara då de inte avskydde varandra utan kunde prata och komma överens om viktiga beslut tillsammans.

Estelle nickade lite och log mot honom, det var snällt av honom men hon hoppades att han visste att hon verkligen inte skulle stå i vägen för honom och någon annan. Hon bet sig löst på läppen och såg sig omkring.
”Så... har du varit i Skottland innan?” Undrade hon nyfiket och kollade på honom.

Han skakade på huvudet. Han hade faktiskt aldrig besökt Skottland förut men det hade aldrig riktigt varit aktuellt. Förrän nu då förstås. Och bättre sent än aldrig.
”Vad kan du berätta?” frågade han nyfiket. Det skulle ju dröja några dagar förrän de var framme men han ville höra om landet så att han skulle känna sig mer bekant och mer som.. hemma då han anlände.

Estelle sken upp i ett leende och började berätta allt hon kom ihåg från när hon var liten innan hon kom av sig och rodnade lite, hade nästan babblat.
”Förlåt, jag blir bara så ivrig.” Skrattade hon och rodnade svagt. Hon tittade ner på sina lår och bet sig hårt på läppen.

Nico vilade blicken på hennes ansikte, hon blev om möjligt ännu vackrare då hon lös upp av iver av att få berätta om sitt hemland. Han skrattade smått till då hon kom av sig och bad om ursäkt.
”Det var bara roligt att lyssna på,” log han, ”du har många goda minnen därifrån och jag antar att du på ett sätt eller annat saknar att bo där?” Han skulle inte tycka om att flytta från Frankrike.

Estelle nickade lite, saknade det otroligt mycket. Hon tvekade lite innan hon tittade upp på honom.
”Jag trivdes i Spanien och trivs här också men det är svårt att inte veta vilka man kan lita på. Där kunde jag röra mig fritt, göra allt jag ville och veta att inget skulle hända. Det är mitt hem men jag är kvinna, jag bör inte gifta mig neråt och jag är kunglig så jag kan inte gifta mig uppåt. Jag är inte i position att begära en annan kung flytta till mitt land när han har ett eget,” sade hon försiktigt och kollade på honom. Hon började dra ut alla nålar från sitt hår, de skulle åka en bit och hon kunde lika gärna vara bekväm.

Ja, det fanns inte mycket att kommentera på det som hon sagt. Det var inte lätt att vara kvinna och det fanns mycket hon skulle behöva ge upp då hon gifte sig med honom, eller någon annan prins eller kung. Hon skulle aldrig ha samma makt som en manlig regent hade. Det var synd men så var det.
”Det är bara en båtresa mellan våra länder,” log han svagt. Det var en klen tröst men hon skulle ju alltid kunna ta sig till hem till Skottland. Inte minst för att hon nog inom en mycket snar framtid skulle bli drottning.

"Det är snällt av dig, allt du gjort. Du behövde inte övertala din far, jag hade suttit på en båt härifrån innan midnatt ändå." sade hon sedan ärligt och kollade på honom. "Det var det som stod i brevet. Min mor hade ordnat ett skepp ifall att det inte skulle gå bra." Hon kände någon slags tillit för honom, han kändes genuin på ett sätt som hon aldrig uppfattat Carlos.