prs yehet & kkaebsong

Joshua ser hur det självbelåtna leendet försvinner, hur ögonen blir oroliga, sakta börjar skuldkänslorna börja bubbla upp. Han vill inte att Zihao ska oroa sig, han vill inte att någon ska oroa sig, för han har kontroll över det. Det hela ger honom kontroll, vilket ingen annan ska oroa sig över. Samuel har alltid varit väldigt försiktig när det kommer till sin lillebror, överbeskyddande. Det hela får Joshua att känna sig som en liten porslindocka som ska gå sönder, och han orkar inte med den oron.

Orden får Joshua att sänka blicken mot tekoppen i sina kupande händer. Han känner Julians korta blick i nacken, känslan avv oron, innan han återgår till konversationen med de andra kamraterna. Sextonåringen tar försiktigt tag i Zihaos hand under bordet, ler mot honom.
"Du är verkligen inte lättlurad du," skämtar han.

Zihao log blekt och slöt ögonen när Joshuas hand letade sig fram till hans egen.
”Nej, det är jag faktiskt inte”, svarade han och skrattade till. Sedan föll han i tystnad, en kort stund, innan han åter slog upp ögonlocken för att fästa de kolsvarta pupillerna i sextonåringens.
”Du gör mig galen”, mumlade han, glad att han satt ner för annars hade han nog blivit knäsvag och fallit omkull i en trasslig hög. Känslorna från igår hade tydligen vuxit sig starkare under nattens gång, eller så kanske det var det faktum att Joshua luktade så gott som fick honom att delvis tappa förståndet. Vad det nu än var, så gjorde det honom alldeles vansinnig.

”Har du duschat eller någonting?” Fick Zihao slutligen fram och försökte komma på vettigare tankar. Hur höll han egentligen på? Det var komplett bisarrt att sitta och glo på någon på det sättet han gjort, ännu värre att göra det samtidigt som han luktade på denne. Något förstånd måtte ju finnas kvar någonstans djupt där inne, övertygade han sig själv om i ett försök att komma på andra tankar.

"Än en gång, det är ingenting att oroa sig över." försäkrar Joshua med ett genuint leende över läpparna, gillar inte hur det bleka leendet speglas över Zihaos ansikte. Joshua kanske inte äter optimalt, men ibland äter han mer än andra gånger. En djup rodnad stiger över Joshuas kinder, känner sig illröd och yr av dennes ord. Du gör mig galen, det känns som att meningen får sextonåringen att tappa förståndet helt och hållet, ekar gång på gång i hans huvud. Fingrarna är ihop flätade, och det förvånar Joshua att han ens vågat göra det. "Gör jag?"

Ett leende spricker upp över ansiktet, Joshua skakar roat på huvudet även om han är generad som i helskotta. Att Zihao sitter och glor på honom gör det inte mycket bättre.
"Faktiskt, ja" svarar han roat, stryker försiktigt sin tumme över Zihaos handrygg.

”Ja”, svarade Zihao helt sanningsenligt och bet sig löst i läppen. ”Rent jävla vanvettig, för att vara exakt”, fortsatte han och insåg med ens att han aldrig skulle kunna komma på andra tankar. Det var på tok för sent för det vid det här laget, så han fick helt enkelt gilla läget. Han lade sin lediga hand på Joshuas huvud och drog fingrarna genom det mörka håret, mest för att han inte kunde hålla sig borta. Hans eget hår var strävt till skillnad från sextonåringens. Bra, nu hade han gått och förälskat sig i den andres hår också.

Det var nästan pinsamt att sitta och hålla på som de gjorde, så öppet. Den stora salen var inte precis ett avskilt hörn utomhus, som stället de hållit till vid igår. Men han kunde verkligen inte hålla tassarna borta.
”Du luktar gott”, mumlade Zihao och kände sig plötsligt lätt dåsig, från ingenstans.

Rodnaden stiger något förjävligt mycket över kinderna, Joshua vet inte riktigt vad han ska svara på den andres ord. Han sväljer hårt, det är nästan som att talförmågan följer med ner i magen och knyter sig fast där. För även när han öppnar munnen kan han inte få ut någonting, kanske han helt enkelt är i någon sort av chocktillstånd. Vilken löjlig anledning.
"Varför då, om jag får fråga?" undrar han tillslut, rösten hakar till sig i mitten, men ingenting mycket.

Joshua känner sig nästintill utstirrad där de sitter, blir alldeles varm om ansiktet när Zihao lägger sin hand vid sextonåringens huvud. Det är antagligen främst Samuels fel, som nyfiket kollat till sin bror. De andra i stora salen är upptagna med sitt ätande och diskuterande, men Joshua blir ändå ängslig. I mugglarvärlden händer det mer ofta att man ser några hålla på som dem, men på Hogwarts? Inte i stora salen i alla fall, det är han säker på.
"Tack.." viskar han tyst.

Lätt generad över sitt beteende, drog Zihao sig slutligen undan.
”Tja, för att du är du antar jag”, mumlade han och drog en hand igenom sitt eget hår istället. Salen hade sakta men säkert fyllts på allt som tiden gick och nu var den nästan helt full. Han sneglade lite mot Slytherin bordet där Anthony och Jayden tydligen hamnat i gräl med varandra. De drog i varandras kläder och en av dem fick till slut en skål med youghurt rakt i ansiktet. Lätt road skakade han på huvudet och vände sedan tillbaka de svarta ögonen mot Joshua.

”Är det bara jag eller börjar det bli för mycket folk härinne?” Undrade han och slängde ett ben över bänken. ”Hur som helst så tycker i alla fall jag det.”

Joshua ler åt komplimangen, hjärtat börjar försiktigt lugna ner sig när Zihao drar sig undan. Än en gång begraver sextonåringen ner sina röda kinder i tekoppen, känner den varma drycken virvla ner i magsäcken. Lämnar hjärtat varmt och bekvämt. Helt ärligt hade den äldre eleven gjort honom minst sagt galen också, tyvärr hittade han inte orden till att säga det. Kanske det bara inte är rätt tidpunkt. Joshua följer Zihaos blick mot Slytherin bordet, märker hur den vilar på vännerna. "Du vet, du behöver inte hålla mig sällskap."

Instämmande nickar Joshua och låter blicken glida långsamt över salen. Redan med bara Hogwarts elever brukade det bli lite för trångt, men nu med folk från två andra skolor samlats för frukost i samma sal, blir det lite för trångt.
"Jo, jag antar det. Trekampens fel skulle jag tro," svarar han.

Zihao började skruva otåligt på sig. Det var inte det att han hellre ville sitta med fåntrttarna på andra sidan salen, utan snarare det faktum att han började känna sig underlig. Fingrarna stack det i som om de somnat och han kände pulsen långsamt öka, utan någon direkt anledning.
”Det är inte det”, sade han och knep ihop ögonen när en våg av yrsel sköljde över honom. ”Jag känner mig bara konstigt...troligen för att jag åt alldeles för mycket på tok för snabbt”, fortsatte han och lutade pannan mot en hand.

Den underliga, aningen obehagliga, känslan hade kommit från ingenstans. För endast några sekunder sedan hade han känt sig alldeles utmärkt, men nu hade han helt plötsligt världens list att spy. Zihao tog ett djupt andetag och försökte desperat att lugna pulsen som rusade iväg. Kanske hade Joshua faktiskt gjort honom galen, och att det här var konsekvensen? Dock var den teorin inte speciellt trolig.

Det ser lite ut som att Zihao faktiskt håller på att bli sjuk, av någon sorts, och Joshua kan inte undgå att bli orolig. Försiktigt lägger han en hand på den äldres arm i hopp om att hålla honom stadig.
"Ska vi gå här ifrån?" frågar sextonåringen, kramar försäkrande om Zihaos hand. Joshua undrar vad det kan vara, kanske det har något med månen att göra, kanske han ätit något dåligt. Han häller upp lite vatten i ett glas åt den andra eleven. "Drick bara det här först," kanske Zihao helt enkelt ätit för mycket, men druckit för lite.

Om Zihao varit fem år, hade det varit förståeligt om han skakade på huvudet när Joshua bad honom dricka vattnet. Men han var tyvärr tolv år äldre, vilket gjorde honom till en extremt barnslig individ.
”Det kommer bara komma tillbaka upp”, sade han och hasade sig längre bak på bänken, med lätt uppspärrade ögon, som om vattnet på något sätt var farligt. Tankarna snurrade värre än någonsin i huvudet på honom. De flesta handlade om sextonåringen bredvid honom medan ett fåtal var en blandning av saker han verkligen inte hade någon större list att tänka på för tillfället.
”Kan...kan vi bara gå ut härifrån, det är alldeles för trångt hör inne...” jämrade han sig och klängde sig fast vid den yngres arm.