rollspelare & tippest prs

Sophia suckade lågt och tog hans hand som han slagit med, orkade inte ta den konversationen riktigt än utan masserade lätt hans knogar istället.
”Har du jätteont?” Frågade hon istället och tittade upp på honom. Hon släppte hans hand och drog handen genom håret, var för rastlös för att bara låta sina händer vara.

Han stönade till när hon tog hans hand. Det gjorde extremt ont - men det var han inte villig att erkänna. Han skakade på huvude som svar.
”Förmodligen inte lika ont som Giovannis ansikte”, sa han och tvingade fram ett flin. Han andades lättat ut när hon släppte hans hand. Giovanni. Bara att föreställla hans ansikte i huvudet gjorde Henri arg igen, men han tog ett djupt andetag så att det inte skulle gå så långt igen.

Sophia försökte att inte le, trots att hans kvicka kommentar var rolig. Hon skakade lite på huvudet och tittade mot blommorna istället.
”Varför slog du honom? Och varför får han inte göra något så oskyldigt som att ge mig mitt armband som jag klumpigt nog tappade? Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du var avundsjuk.” Sade hon tillslut, ville bara få det sagt så att den elefanten i rummet kunde passera men med Henris humör visste hon inte alls.

Han skakade på huvudet som för att avfärda allt hon sa.
”Med tanke på er bakgrund så vill jag hålla er ifrån varandra”, började han och tittade bort från henne. Det var svårt att ljuga för någon när man hade ögonkontakt. ”Jag vill inte att någon skulle kunna misstänka något. Det skulle förstöra alliansen mellan våra länder.” När han hade ljugit klart så vände han tillbaka blicken mot henne.

”Henri, kolla på mig.” Suckade hon och tittade på honom. Hon trodde inte alls att det berodde på alliansen, trodde inte att han brydde sig alls. ”Du vill väl inte ens gifta dig, så det är väl bra om det finns misstankar?” Suckade hon och höjde ena ögonbrynet.

Genomskådad. Som in i helvete.
"Min far vill ha en allians, så jag vill också ha det", svarade han uttryckslöst och diplomatiskt. Han tittade bort från henne igen och tittade istället på en buske full med rosor. Han suckade och ryckte lite på axlarna innan snabbt vände tillbaka blicken och tittade kort på henne.
"Dessutom kan du bli hängd", fortsatte han. "Om det väcks några misstankar."

”Henri.” Suckade hon och vände försiktigt hans ansikte mot sitt. Hon granskade honom och bet sig försiktigt på läppen. ”Du vill väl bli av med mig? Om jag blir hängd eller inte påverkar knappast dig, inte sant?” Sade hon och höll fortfarande i hans ansikte. Hon tänkte inte ge sig förrän han gav henne ett uppriktigt svar.

Hennes beröring förvånade honom. Han hade inte överhuvudtaget förväntat sig att hon skulle röra hans ansikte. På något vis kändes det intimt när hon gjorde det. Det gjorde honom osäker.
"Hur självisk tror du att jag är?" frågade han och tog bort hennes hand. "Jag vill inte att du ska bli hängd bara för att det skulle gynna mig!"

”Kan du vara ärlig med mig då? För du förvirrar mig så mycket. Du vill inte ha med mig att göra men jag får inte vara vänlig mot Giovanni?” Sade hon och kollade på honom. Hon skakade på huvudet och reste sig upp. ”Du får gärna söka upp mig när du tänkt vara ärlig.” Lade hon till innan hon började gå mot porten igen.

"Men jag är ärlig!" utbrast han när hon började gå iväg. Jisses, han borde snart förvandlas till en padda så mycket som han ljög. Men han kunde inte erkänna det som han verkligen kände. Mestadels för att han inte riktigt förstod det själv - han var förmodligen bara förvirrad, han ville inte överlämna den förvirringen till Sophia också.