[PRS] LadyGhoost & yehet

"Ja, det skulle det nog vara. Men nu är inga andra här, så." svarar Jae och låter sin blick vila på den andres ansikte. Av någon anledning känns det väldigt fel att sitta såhär nära den andra ledaren, med deras fingrar ihop flätade. Han undrar hur fadern skulle reagera om han fick reda på det levandes. Kanske är dumt att tänka så, då det inte finns en chans att han kommer få reda på det. Men Jae har alltid försökt att göra fadern stolt, detta skulle göra honom allt annat än stolt. Dock vill inte Jae släppa taget om handen bredvid sig, han kommer känna en saknad, det vet han mycket väl. Han förstår att de inte kommer kunna sitta såhär särskilt ofta. Tänka sig att det är hans faders, 'fiendes' son, han sitter med. Underligt, tycker Jae. Hur han för fyra dagar sedan inte skulle ha någonting emot att få ner Yakamoti familjen, det som stoppade honom var faktumet att de inte hade någonting med varandra att göra. De följde inte sina fadrars spår när det kommer till det där.

"Undrar fortfarande hur du klarade av det," Jae själv skulle nog dö av tråkighet. Konservering av frukt har han inte ens tänkt tanken på att han vill gå en kurs om. Det låter inte intressant över huvud taget, och han undrar hur den andres kund funnit det som en bra dejt.

Jae möter den andres blick, och låter sig själv försvinna i de mörka ögonens djup.
"Så du försöker inte lura mig?" skämtar han. Innan hade det varit en tanke djupt inne i hans huvud, att den äldre kanske bara försöker psyka honom, men nu tror han inte det längre. Det kanske inte är så smart egentligen, att börja lite på honom. Men Jae har redan sagt så många personliga saker, och den andra verkar inte klaga på honom. Det är fortfarande en möjlighet, att den andra ledaren försöker lura honom, men det är inte vad han får när han kollar i den andres ögon. Den andra ledaren känns uppriktig, ärlig. Och den andra ledaren kanske tror att Jae själv försöker göra samma sak.

"Hade det varit fallet, hade vi inte kunnat sitta så här. Ja så länge vi inte hade velat se vem av oss som dör först" sa Uta, nästan med en sorgsen ton. Det var något som fick honom sorgsen, när han tänkte på att han möjligheten att sitta med den andra mannen på det här sättet igen, var liten. Uta visste inte varför tanken gjorde honom sorgsen, men det var som om det skulle finnas någon form av saknad. En egentligen absurd tanke, då han knappt kände den andra mannen. Men det var för honom som om han fått någon form av band med mannen, något han inte ville skulle försvinna. Men han visste att han skulle få svårt att förklara varför de ens mött, och möjligheten att han skulle råka springa på den andra mannen, som han gjort de senaste två dagarna, var små. Och eftersom de hade specialiserat sig inom olika områden, var det inte så att de hade något med varandra att göra. En aning nerstämd över insikten lutade han försiktigt sir huvud emot den yngre mannens axel. Uta var något längre än den andra, och det var ingen bekväm vinkel, men han brydde sig inte i den stunden. Trotts att kroppen protesterade av smärta. Men något gjorde att Uta ville vara nära den andra mannen, han hoppades bara att den unga ledaren inte skulle misstycka.

"Jag fick bra betalt" sa Uta en aning skämtsamt. En stund med honom var dyr, och än mer om du ville ha honom för en hel dag, vilket mannen haft. Normalt var pengar sällan en motivering men i det fallet hade det varit det. De hade fått honom igenom dagen. Men sedan dess hade Uta försökt undvika mannen, åtminstone när han ville ha med honom på en kurs. Det var inte affärsmässigt en bra idé, men sen var det inte så att Uta behövde pengarna, så han kunde avstå en kund.

Uta lyfter på huvudet en aning för att möta mannens blick. Han ser in i de mörka ögonen, som om de drar in honom. Uta försvinner nästan helt i ögonen, som om allt runtomkring honom försvinner, han glömmer nästan vart han befinner sig, allt som existerar är mannen framför honom, och blicken han ger honom. Det tog ett tag för honom att inse att den andra mannen talat med honom, Uta skakar på huvudet och nu faller resten av håret ur tofsen, och ner i ansiktet på honom. Det sträcker sig precis till halsens slut och han ler emot mannen.
"Nej, jag har ingen avsikt att lura dig" sa han lågt utan att bryta ögonkontakten.

Jae kramar om den andres hand återigen, det han säger är så rätt även om han inte vill tro på det. Det får honom att känna någon sorts nedstämdhet, och han vet inte vad han kan göra åt det. Om hans trogna män fick syn på positionen de nu är i, så skulle de utan tvekan försöka få död på den andra ledaren bredvid honom. Och den äldres män skulle antagligen göra detsamma. Även om Jae då skulle försöka att få bort dem, så skulle troligen inte lyssna, Brian möjligtvis, men de andra livvakterna är han inte lika säker på.
"Det är lite sorgligt faktiskt," håller Jae med, håller sin förvåning när den äldre lutar sitt huvud mot hans axel för sig själv. Då den andra är något längre än honom, kan han inte tänka sig att position är jätte bekväm för honom. Jae sträcker lite på ryggen, så att den andra ledaren lättare kan nå till hans axel.

"Var det värt det?" frågar han och låter blicken glida över deras händer. Jae kan inte undgå att tycka att de passar bra tillsammans, på något sätt tycker han att hans egna fingrar passar perfekt mellan den äldres. Ögonen glider upp över den andres tatuerade fingrar, de svarta dekorationerna passar så bra till den ljusa hyn. Försiktigt låter han sitt huvud luta sig mot den andres huvud mot hans axel.

När den äldre inte viker undan med sin blick, känner han en viss tillfredsställande känsla i magen, att den andra inte vill avbryta ögonkontakten heller, känns bra.
"Och jag har ingen avsikt att lura dig," berättar han i låg stämma, och ser den äldres hår faller ner över halsen. Jae tycker att de svarta lockarna ser ut som silke utsläppt från tofsen. Han kommer ihåg hur ögonkontakten de haft deras första möte nästan varit lite tävlingsinriktat, men nu.. Den är lugn, han har inte hjärtat att slita bort ögonen från den andres pupiller.

"Sorgligt är kanske rätt ordval" sa han lågt "eller möjligen irriterande. Det känns som i den här stunden att hatet kommer ifrån personer som var lojala emot våra fäder, eller de som frodas av hatet mellan oss"
Uta kunde verkligen inte känna något hat gentemot den andra mannen. Förvisso trodde han inte att han gjort det innan heller, då hade det snarare varit irritation eller kanske ilska. Men han kunde inte dra sig till minnes att han hatat den andra mannen, och efter deras möte den senaste tiden, kunde han verkligen inte förmå sig själv att vara honom. Uta undrade vad han gett sig in på, om han inte kunde förmå sig själv att känna ens irritation gentemot den andra mannen, vad skulle då hända. Hur lång tid skulle gå innan hans mannar förstod att något var fel? Uta visste förvisso inte vad den andra mannen tänker, men Uta trodde sig inse att han skulle få svårt att upprätthålla en fasad emot sina män. Förvisso var det inte ofta han behövde samtala med eller om den andra mannen, men det skulle kännas fel att säga saker som skulle kunna såra honom. Uta var förvisso en bra skådespelare, men det skulle snarare kännas fel, kanske skulle hans män inte se det, men ändå. Uta förstod inte hur allt kunna förändras så snabbt, att hans tankar ändrats så mycket. Vad gjorde den andra mannen med honom? Uta sneglade på den andra mannen, vad var det som gjorde honom så speciell? Uta visste inte och han insåg att han inte skulle bli klokare av att försöka lista ut det.

Uta skrattar sedan mjukt.
"Knappast" sa han roat. "Hade det varit pengar jag behövde, kanske. Men då det inte är något jag saknar så finns det en anledning att jag sällan möter den mannen"
Uta kände sedan hur den andras huvud lutades emot hans eget. Han kände den andra mannens mjuka hår emot hans hud, och Uta kunde inte låta bli att tänka att det luktade gott. Uta slöt ögonen för en sekund, för en stund så ville han skälla på sig själv för att ens tänka det. Varför var det som hans tankar hade eget liv?

Att höra den andra mannen säga det, gjorde honom lättad. Det var som om han var orolig för det, men att göra mannen säga att han inte hade några planer på att lura honom heller, gav honom ett lugn. Ett lugn han verkligen inte borde känna. Men att sitta så nära den andra mannen, mötandes hans blick. Uta kan av någon anledning inte vända bort blicken, som om något hemskt skulle hända ifall han gjorde.

"Både och kanske," Än en gång börjar Jae undra vad det var som skapade den brinnande fejden mellan familjerna. Ingen av hans män vet, eller, det kan de göra utan att vilja berätta det för sin ledare. Även om de är skyldiga honom det. Brian blir alltid lite spänd när den yngre försöker prata om det, kanske han vill, men lovat att inte göra det. Jae har alltid varit tacksam för männens lojalitet, men faktumet att de kan veta någonting han inte vet om sin far, vilket kan vara en hel del, får honom att bli nervös inombords. Kanske han inte känner sin pappa så väl som han trott. Han skakar lätt på huvudet för sig själv, varför börjar han tvivla på sin far nu? Det vill han inte göra. "Om mina män har en orsak att hata din familj, då håller de det borta det från mig väl. Uppenbarligen gillar de er inte, antagligen för att de blivit tränade till det. Men de håller anledningen borta från mig." Jae vet inte om det var en så bra ide att delge informationen med den äldre, men nu gjorde han det.

Jae låter sig sluta ögonlocken, för att ta in det lugna ögonblicket. Inom en snar framtid kommer de inte sitta såhär längre, med händerna samman flätade, huvudena så nära varandra. Han vill vara säker på att han kommer komma ihåg momentet.
"Så du saknar du honom inte?" skämtar han och öppnar efter en kort stund ögonlocken. Kanske han trott att det varit en dröm, och att att han skulle vakna upp vid kontorsstolen som vanligt.. men nej. Den lugna mannen är forfarande bredvid honom, och han känner sig underlig, att veta att den andra faktiskt vill sitta här med honom. Försiktigt tar hans lediga hand tag i bildmappen, för att försiktigt bläddra genom de olika bilderna.

Uta funderade över mannens ord, han visste inte varför fejden uppstått, så det var inte bara han. Förvisso hade Uta inte gjort några större efterforskningar. Han trodde sig minnas fråga sin mor en gång, men vad hon svarat visste han inte. Och hans far sa aldrig anledningen. Han sa bara åt honom att aldrig lite på Elliott's, att de var lögnaktiga kräk. Uta hade inte frågat mer, delvis för att han själv egentligen aldrig hade räknat att få ta i tur med den andra familjen. Det var en naiv tanke, men han hade varit runt femton vid den tiden, och redan börjat sälja sig själv, han hade annat att tänka på. Men han mindes att hans far kommit hem arg efter ett möte, enda gången han sagt något om den andra familjen rakt ut.
"Jag är själv inte medveten om anledningen" började Uta långsamt, att tala om sin far med den andra kändes fel, inte av samma anledning som hans mor. Hans mor var för att det var privat, något heligt för honom. Men när det kom till hans far kändes det som han svek hans förtroende, på något sätt. En underlig känsla, då han inte stått fadern nära, men kanske var det någon form av lojalitet. Han visste inte, men han slöt ögonen för en sekund, innan han öppnade dem.
"Det här är det enda minnet jag har av min far, ifrån tiden då min mor levde, jag skulle chansa på att jag var runt nio, tio år. Kanske minns jag det för att hans beteende inte var likt honom" började Uta lågt. "Jag minns bara fragment av det, så kontexten kan vara fel. Men jag minns att vi var på hans kontor och han skällde ut mig med noter. För vad kan jag inte minnas, men jag minns att han höll ett långt tal om hur din familj inte var något att ha. För ung för att greppa vad han egentligen sa, så minns jag inte hans ordval. Men jag minns att han påstod att han hade försökt lösa fejden, men att din far inte varit intresserad och allt hade blossat upp igen. Han sa att din far hade svikit hans förtroende, ljugit för honom och att deras plan hade gått åt stöpen. Jag vet inte huruvida hans ord är sanna, då han var upprörd över något din far gjort, eller han själv gjort. Det kanske inte hjälper dig nämnvärt, men det verkade som det fanns en tid när de försökte lösa fejden, men något gjorde det värre än innan"
Kanske kunde mannen ge honom mer information, eller åtminstone dra nytta av den han delgivit honom. Det var inte information som kunde användas emot honom, så Uta fann inga problem med att ge mannen den. Förutom att det kändes som han svek sin far, en löjlig tanke. Det fanns inget att svika, mannen var sedan länge död.

Uta granskar den yngre när han sluter ögonen, tar tillfället i akt att studera honom nära. Hur han ser lung och fridfull ut, hur hans läppar är något särade och hur hans hår hänger lätt framför ögonen. Uta tar in bilden, som om han visste att han antagligen aldrig skulle få se den andra mannen så här igen. När mannen öppnar ögonen igen så ler Uta emot honom, innan han skrattar.
"Något fruktansvärt. Han lämnade ett stort hål i mitt liv" sa Uta skämtsamt, och när den yngre vänder sig bort för att studera bilderna, känner Uta att magin är bruten. Han känner en saknad, trotts att mannen fortfarande sitter bredvid honom. Men han slår undan tanken och väljer att studera bilderna, som konstnären bläddrar mellan.

När den äldre börjar berätta om det svaga minnet han har av sin far, håller sig Jae tyst. Det känns konstigt att höra någon annan prata om hans far. Hur fadern svikit den andras tillit, hur han ljugit för honom. Kanske han inte haft en bra bild av sin far egentligen, kanske hela personen han satte upp för Jae, var en lögn, en fasad. Jae känner sig bitter inombords när tankarna börjar dränka honom. Han har aldrig haft en nära relation med sin far, det var något han dröm om som ung. Julen spenderade han alltid med sin mor, födelsedagarna också. Men han skyddade sin son, han lät ingen veta hans riktiga identitet, ingen av sina män, han dödade alla som rörde ett finger på Jae. Ibland undrade Jae om fadern genuint brydde sig om honom, men nu i efterhand vet han att han gjorde. Mannen var bara aldrig duktig på att visa känslor.
"Det låter lite som honom.." försöker han och ler försiktigt mot den äldre. Kanske han iallafall kan låtsas att han kände sin far, låtsas att personen som tagit hand om honom under juletiden efter modern dött, och personen som kommit med de gudomliga tofflorna när han sett sin sons skador.

Jae finner sig själv tänka på mannen som mördat fadern. En nära vän, som både fadern och Jae själv litat på. En ut av de få människorna som vetat sonens riktiga identitet. Den unga mannen som länge suktat efter sin väns son, försökt få honom att börja studera i USA för att få ett litet mer normalt liv. Mr Ogawa höll sina tankar om sonen inne hos sig själv, men redan som liten var Jae duktig på att se vem som tänkte på honom. När han var fjorton, tog han med sig några ut av faderns män som var uppe efter hämnd till Mr Ogawas lägenhet. Männen fick stanna utanför, medan den unga gick in. Vid det tillfället var han sjukt nöjd med sig själv, då han länge studerat gifter, hur mycket som är en dödlig mängd och hur man kunde försvara sig mot det. Självklart är det olika mellan de flesta gifterna, men då hade han använt sig ut av dödslig ormgift. Tagit en tablett för att hålla sig själv vid liv, för att sedan stoppa i sig det och sedan kyssa mannen på munnen, överföra giftet. Visst hade han bara kunnat hälla det i någon drink om han fått tillfälle till det, men det skulle inte vara hälften så rolig, eller så lätt. Att se gift i en dryck kan vara lätt om man vet vad man ska leta efter.
Jae börjar dock undra om Mr Ogawa haft en orsak till att döda fadern. Kanske han svikit den unga mannens förtroende också.

"Verkligen? Vi kanske kan leta upp en kurs om konservering nu om du vill?" skämtar Jae och känner hur han själv ler mot den äldre. Han har svårt att tro att den andra skulle vilja det, och Jae själv har inte direkt någon lust heller. Tjugofemåringens blick stannar upp på en ut av bilderna och granskar det detaljerade, färgade porträttet. Skjortornas små vikningar, hudens åldrande rynkor och hårslingorna var något han jobbat mycket på. "Den här ska föreställa mannen som var chef av museet när vi först började komma hi," berättar han och granskar de snirkliga bokstäverna på pappret, som är ett litet citat som trettonåriga Jae fastnat för.

Uta kände förändringen hos den yngre, när han delgav honom minnet. Att den andre blev så nerstämd, gav Uta någon form av dåligt samvete, det hade verkligen inte varit hans avsikt. Uta misstänkte att hans ord gick emot bilden den andra hade av sin far. Uta kunde inte säga huruvida det var sant eller ej, sen han inte kunde minnas att han mött den andra mannen. Men han gillade inte att se den andra mannen så. Uta satte sig något så när upp, så han kunde se den andra mannen, innan han försiktigt åter rörde hans kind, och fick honom att se på honom.
"Allt kan vara en lögn. Min fars agerande kan ha varit ett sätt att få mig att avsky din familj mer. Om det inte låter som din far, tro inte på orden." sa Uta vänligt, innan han kramade om den andra mannens hand. "Om du känner att det inte är möjligt, har du nog haft en närmare kontakt med din far, än vad jag har haft med min. Eftersom min kontakt med min far var begränsad, så kan jag inte tala om för dig ifall det var en lögn eller ej. Men jag kan meddela dig att möjligheten finns"

Uta såg sedan hur den andra mannen försvann in i tankar. Uta säger inget, utan låter mannen ta sin tid. Han misstänkte att det inte var något han ville delge honom, och om det mot all förmodan var så skulle Uta lyssna. Medan mannen funderade la Uta åter sitt huvud på hans axel, och lyssnade på hans andetag.

"För att se dig genomlida den kursen, hade jag varit villig att gå den en gång till" sa Uta skadeglatt. Att ta om kursen en gång till, var inget han var intresserad av. Men han hade funnit det roande att se den andra mannen ta sig igenom den, och se hur han skulle mot ta den.

Uta vänder blicken emot bilden framför sig. Han kunde se de välmålade detaljerna, som om mannens rynkor fanns på riktigt, eller hårstrånas placering. Uta rörde försiktigt bilden, han ville känna färgen under fingrarna.
"Jag kan inte säga huruvida det är likt eller ej, men jag kan säga att det är en bra bild" sa Uta vänligt och log. "Du hade kunnat sälja dessa ifall du ville leva som konstnär"
Uta försökte föreställa sig den andra mannen, stående framför ett staffli, pensel i handen och färg över fingrarna. Uta log åt bilden, det var något tillfredställande med den, något sött. Uta skakade på huvudet och håret föll ner över huvudet. Tankarna på den andra mannen började bli väldigt förvirrande för Uta.

När den äldre försiktigt lägger sin hand vid Jaes kind, kan han inte undgå att tänka på stunden vid gungorna. Hur den andra ledaren lagt sina händer vid hans kinder förr att kunna hålla en stadig ögonkontakt. Jae känner hur värmen stiger över kinderna, men ändå känner han hur han ryser till, när de återigen finner ögonkontakt. När den andra ledaren berättar att det hans far sagt, kan ha varit en lögn, skakar han lätt på huvudet.
"Nej, det är mycket väl möjligt," ler han, och känner hur den äldre kramar om hans hand. På något sätt känns det tröstande, med den andra så nära sig. "Folk kan överraska en, både positivt och negativt.." mannen bredvid har överraskat honom en hel del, och en så länge har det bara varit positivt. Den stadiga ögonkontakten får Jae att återigen försvinna bort i den andres mörka ögon. "Du tillexempel.." får han tillslut fram.

Jae, när han känner hur den andra lägger huvudet på hans axel, lutar tillbaka sitt huvud där han tidigare haft det.
"Tror du inte att jag skulle klara det?" frågar han med ett litet leende vilande över läpparna.

Jae ler glatt av komplimangen, av någon anledning värmer det mer än han tänkt sig, och mer än vad han vill medge.
"Det var en tanke när jag var liten, men jag fattade visst inte tillräckligt med tycke för den tanken," säger han. Det fanns mycket olika saker han ville bli som liten, doktor och konstnär var två ut av dem. Antagligen hans två favoriter också. Kanske han skulle ha tagit någon ut av de vägarna om hans far fortfarande var vid livet. Då skulle mycket vara annorlunda, och han skulle aldrig, med störst sannolikhet, ha stött på mannen bredvid honom.

Uta känner hur den andra mannen ryser till vid hans beröring, och han vet inte hur han skall tolka det. Uta vill inte göra den andra obekväm, få honom att tro något annat. Uta var inte säker på vad som kunde få mannen att minnas eller tänka på obehagliga saker. Att röra honom var en chansning i sig, och Uta försökte vara varsam när han gjorde det. Han var medveten om hur många reagerade efter händelser, som den mannen varit med om, men alla fungerade olika. Uta var en aning överraskad att den andra lät honom vara så nära honom, men Uta var också glad över det, något gjorde att han ville vara nära den andra mannen. Uta ser hur den andra mannens kinder ändrar färg en aning, och han ler svagt emot honom. Uta brukade sällan rodna själv, men den andra mannen hade lyckats med denna bedrift under deras två senaste möten. Uta undrade hur mannen kunde lyckats med sådant, som för andra var en omöjlighet.
"Det kan vara möjligt, du kände din far bättre än jag gjorde. Så jag skulle gå med vad du anser troligast. Det är bra att vara opartisk, men basera inte fundera inte för mycket över minnet jag talade om. Jag var ett barn, mycket av det kan jag ha uppfattat felaktigt" sa Uta enkelt. "Det är sant, människor kan alltid överraska än"
Uta möter den andra mannens blick, nästan känner hur den andra mannen sjunker in hans ögon. Uta känner hur han själv försvinner bort i den andre mannens ögon. Uppfattar hur han säger något långt borta och nickar svagt.
"Du har överraskat mig likaså" viskade Uta.

"Möjligen av envishet, för att bevisa att du kan. Men jag tvivlar att du hade stannat om du inte haft ett mål" sa Uta retsamt åt den andra. Kursen hade haft ett fåtal deltagare, vilket inte förvånat Uta, han hade varit förvånad över att någon kom, att människor valde att gå av fri vilja.

"Alla har vi drömmar när vi är små, men det är få av dem vi agerar på" sa Uta enkelt. Han undrade om vad han velat bli som ung. Vad hade han drömt om? Han misstänkte att det var något han aldrig skulle få reda på, och kanske var det bättre, då besvikelsen över förlorade barndomsdrömmar aldrig kommer finnas.