Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace lade sig ner och slöt ögonen. Hon somnade och låg och vände på sig i sömnen. Hon slog upp ögonen och stod i ett rum, mer specifikt balrummet på slottet. Hon gick runt och tittade närmare, men allt såg ut som det brukade. Hon var ensam, så hon var osäker på om det var hennes egen dröm eller någon annans.

Calvin gick till sin mamma och satte sig ner på en stol igen medan hon satt och granskade näsduken med en rynka mellan ögonen. Han valde att inte störa så han tog upp sin mobil och knappade med den istället.

Grace gick runt i balsalen och försökte leta efter någonting, men hon visste inte riktigt vad. Hon stod på platsen där hon hade hittat näsduken, men allt var tomt. Hon gick bort till tavlan av hennes familj, som fortfarande stod kvar på samma plats, och tittade på den. Ingenting. Hon suckade irriterat och rycktes ur drömmen, och vaknade. Hon stirrade upp i taket. Hon visste att näsduken var viktig, och var väldigt irriterad på att Calvin viftade bort det som om det var skräp.

Efter en liten stund så harklade sig hans mamma, vilket naturligtvis fick hans uppmärksamhet. Han tittade upp och höjde ena ögonbrynet.
"Det är din pappas." sade hon bara och la ner näsduken på bordet. Hon svalde hårt och såg på honom lite snabbt. "Varför undrade du?" undrade hon sedan. Calvin stelnade till och rynkade lite på pannan, han skakade på huvudet och reste sig irriterat upp. Visst gillade han inte mannen men att hans egna far skulle ha något med Strigoi att göra hade han svårt att tro på.
"Den första Strigoi jag dödade på slottet hade näsduken i fickan." mumlade Calvin tyst och kollade på sin mamma som såg lika chockad ut som han kände sig.

Grace satte sig upp i sängen, irriterad. Hon hade ju helt klart drömt om balsalen av en anledning, men varför? Hon bet sig i läppen och reste sig. Hon behövde äta. Jane och David hade ringt henne och sagt att de var i lägenheten mittemot Lauras, och att de hade stenkoll på vilka som gick in och ut från hennes lägenhet. Hur de hade kommit in till grannen visste Grace inte, men de var där i alla fall. Hon ställde sig upp och gick ut i köket. Hon harklade sig för att meddela att hon var där.
"Jag behöver äta. Jane och David är i grannlägenheten, med en donator" sa hon och rörde sig bort mot ytterdörren. Hon reflekterade inte över Calvin och Lauras chockade ansiktsuttryck förrän hon kom till dörren, men hon ville inte lägga sig i deras privata samtal.

Calvin tittade på Grace och nickade lite. Han gick efter henne och tryckte upp hissen, enda grannlägenheten i byggnaden var våningen under då Laura hade takvåningen. Han svalde hårt och drog handen över ansiktet.
"Ehm hur mår du?" undrade han sedan och skakade av sig förvåningen. Han ville inte riktigt berätta för henne vad hans mamma sagt.

"Jag mår okej, är bara lite hungrig. Jag hade en konstig dröm precis. Jag tror att den där näsduken har något att göra med hur Striogin kom in i slottet. Men jag vill inte att du ska pressa din mamma, så du kan ju fråga henne när du känner för det" sa hon och gick in i hissen. Hon knackade på dörren, och Jane öppnade. Grace gick in och träffade donatorn, en mörkhårig kille som satt på en stol. Hon tog hans hand och sänkte ner tänderna i hans handled. Den här gången fick hon inga konstiga tankar. När hon var klar gick hon till Calvin igen.
"Ska vi tillbaka upp eller?"

Calvin stod kvar vid hissen när de hade åkt ner och la armarna i kors. Han såg sig omkring och log smått när han såg Grace igen.
"Vi skulle kunna gå ut. Det är mörkt nog för dig men för ljust för strigoi." log han och höjde ena ögonbrynet, ett tecken på att han undrade vad hon ville göra.

Grace nickade,
"Gärna! Lite solljus klarar jag ju" sa hon och log. Hon gick in i hissen igen. Hon var exalterad, hon hade aldrig varit i människovärlden innan. Hon var glad att hon äntligen skulle få se den, hon hade hört mycket om just New York.

Calvin log smått och kollade på henne.
"Ska du ha med jacka eller något?" undrade han och granskade henne lite snabbt. Han sneglade ner på sina egna kläder och ryckte lätt på axlarna, han orkade inte riktigt bry sig.