Divergent roll [PRS WeasleyHufflepuff och Piggelino]

Varför var jag så feg? Jag ballade ur efter att ha fått en kniv kastad mot mig, okej, inte så skumt ändå, men det var så det var här bland de tappra, jag bettede mig som en från de lärda. Nu var jag bland de tappra, där var jag tvungen att vänja mig vid att få knivar i ansiktet. jag rätade på mig och när Four frågade med hög röst vem som tänkte sluta glo och vara den som började kastas i stället tog jag så belsutsamt jag kunde ett steg framåt.

Nyfiket tittade jag på min vän som steg fram och drog upp en kniv från bordet strax intill Four. Hon höll ett grepp om dolkens handtag som fick knogarna att vitna. Sedan, utan att ens titta på Four, slängde hon iväg kniven.
Jag måste erkänna att jag inte hade trott att någon kunnat fixa det på första kastet.
Daniella fixade det bättre än jag väntat.
Kniven hon kastat iväg satt fast med bladets spets mot väggen. Den gungade fram och tillbaks. Det slutade med en vibrering.

Jag knöt händerna hårt för att dölja att de skakde och backade långsamt tillbaka till Alex. Det som skrämde mig var inte längre kniven, utan ruset som svept genom kroppen när kniven lämnade mina fingrar och flög in i väggen. Men var det så srämmande? var det inte så det var i de tappra...?

Efter att Daniella hade kastat första kniven köade ingen. Alla drog bara en kniv och ställde sig i position för sitt första kasst. Samt jag och Daniella.
På första försöket slog kniven bara i väggen men lika snabbt föll den ned mot det hårda golvet.
Efter flera försök hade jag fått kniven att sitta blickstilla på sin plats i vägen.

Det var ganska enkel när allt kom omkring, knivarna fastnade i vägge varenda gång jag kastade dem men aldrig där jag hade tänkt att de skulle fatsna. Men att sikta hade aldrig varit min grej...

Tre knivar var inborrade i den mjuka väggen. Och jag kände mig stolt att jag fått några kast att fungera. Ändå fortsatte jag slipa på vartenda, för att se om det blev bättre. Det blev dem.

Jag gick fram till väggen och hämtade tillbaka alla knivarna. Vi fortsatte att kasta i en evighet och för varje kast blev jag bättre och bättre på att sikta.

Jag kastade tills det inte fans någon tom yta på det lilla stället jag fått att kasta på, sedan hämtade jag upp hälften av dem och fortsatte. Four ställde sig vid samma bord som förut, och efter en stund vändes uppmärksamheten mot honom.

Jag slutade efter ett tag att kasta och vände blicken mot Four som uttråkat stod och kollade på. Han hade ju kanske kunnat gå runt och ge tips eller så, men nej nej, såklart inte.

Han sa inget, så jag vände mig om och fortsatte kasta. Jag var småsur för att han verkade ta allt så himla lugnt. Att kasta en kniv sådär nära någon. Och bete sig som om det var ödet. Kanske var det det.