ÖPPET fantasy-roll

Han var fortfarande lite arg men efter att han trodde alla sov så for han tyst upp och blev en tiger samt han började cirkulera runt gruppen. Tillslut satte han sig ner och började prata för sig själv, i en tyst volym.
"Imorgon är en ny dag." sa han och började cirkulera igen. "Bara ingen kommer till skada. Alla verkar ju så varmhjärtade...Dem är mina första vänner, jag vill inte att något ska hända dem. Tur att ingen är vaken. Jag gillar att vara själv på natten. Att ha vart varg ett tag var nog nyttigt." viskade han tyst. Han blev en stor örn och flög upp i trädtopparna. Han såg över gruppen och log. Han vakade över dem.

Endromeda lyssnade intensivt på Rozzos lilla uppspel. Hon kände igen sig lite. Hennes första riktiga vänner. Hon satte sig upp långsamt i bädden av löv och tittade efter Rozzo. Hon hade hört vingslag bakom sig lämna marken så han hade uppenbarligen tagit formen av en fågel, men hon kunde inte se honom i mörkret. "Rozzo?" Väste Endromeda så tyst hon kunde för att inte väcka de andra som såg ut att sova. Hon reste på sig och började gå ifrån dem en bit och tecknade åt Rozzo att följa efter. Hon ville prata med honom utan att väcka de andra. Endromeda gick in i skogen ungefär tjugo meter från gläntan och slog sig ner. Nu var det upp till Rozzo om han ville följa efter.

Han tittade på henne och flög efter. Han blev till människoform. Han tittade på henne och log.
"Ja?" sa han tyst och tittade in i hennes ögon. Rozzo tyckte att hon var ganska vacker när ljuset från halvmånen skimrade på henne.

Rozzo såg in i Endromeda ögon. Endromeda tittade snabbt bort. Hon kände sig obekväm med att han tittade på henne. Det kändes bara jobbigt med ögonkontakt och det kändes bara generat, men hon satte sig ner på en trästock och tecknade åt honom att sätta sig bredvid henne. Han satte sig ner och det blev tyst. Endromeda tittade upp mot månen. Den styrde hela hennes liv men var ändå vacker att se på. Hon stannade med blicken upp mot himlen ett tag innan hon vände sig mot Rozzo. "Jo du, Rozzo... Jag hörde dig innan."

Rozzo blev stel.
"Mmm..." lät det från Rozzo. Gud vad pinsamt! Allt han hade sagt... Hade HON hört. Det skulle vara lite mer ok om kanske Arezran eller Zia hade hört honom. Han kastade en blick på henne. Hon tittade på månen. Rozzo tänkte på hur hon hade sett ut som varulv och hur hon uppförde sig. Det skulle vara ganska intressant att se men ändå hemskt. Han ville inte se Endromeda som en blodtörstig vargmänniska. Om man jämförde henne med innan, ganska agressiv och på sin vakt men nu verkade hon lugnt och det blev en ganska skön stämning när Rozzo slappnade av igen.

Endromeda skrattade till lite. "Okej, det var lite mesigt, men jag... Liksom känner igen mig?" Rozzo såg frågande på henne. Hon knuffade till honom lätt med armbågen. "Du fattar." Hon skrattade till lite igen. Det var inte riktigt likt henne men det var ju bara Rozzo här. Endromeda tittade upp mot himlen och började nynna på melodin som hon hört i sitt minne. "Du känner också igen den. Eller hur?" Hon såg på honom. Hon behövde egentligen inte svaret då det var ganska uppenbart men hon frågade ändå. Det var mesigt men hon ville få berätta sin egen histori om melodin och lyssna på Rozzos. Hon ville veta om hon inte var den ända.

Rozzo förendrades från glad till lite ledsen så fort hon frågade om melodin.
"Ja, min mamma sjöng... den när" han svalde. "När jag var liten. Innan hon visste... Ja du fattar." Sa Rozzo. "Hon var nog den bästa mamman i världen. Tja när hon inte visste." Sa Rozzo deppigt och tittade ner i marken. Han harklade sig.
"Sååååå kände du igen den?" Sa han fast han var lite gladare han var nyfiken på vad Endromeda kunde och om hennes föräldrar hade sjungit den för henne.

Endromeda nickade dystert mot Rozzo. "Jag visste ärligtalat inte helt var jag hade fått melodin ifrån innan du bröt ihop." Hon pausade lite. "Sedan gick jag igenom melodin i huvudet några gånger innan jag insåg att jag hört den förut... När jag var liten." Endromeda tog en tyst paus igen innan hon fortsatte. "Jag såg ett minne från när jag var liten. Jag satt i ett blått kök och min mamma nynnade på melodin medan hon lagade mat vid spisen. Jag har typ fått min första riktiga bild av henne och det... känns bara så konstigt att det var hon som övergedde mig. Hon såg liksom så lugn ut. Som om hon aldrig hade gjort något dåligt i hela sitt liv... Och jag hatar det..." Endromeda blängde upp mot himlen. Det var sant. Minnet gav henne inget annat än hat. Endromeda ställde sig upp och gick fram till ett träd som hon började klättra i. Hon visste inte riktigt varför men hon ville bara ha något att göra så att hon slapp fokusera på minnet.

Rozzo skådade Endromeda när hon klättrade upp i trädet. Han blev till en kattuggla och satte sig i trädkronan. Han tittade ner på henne. Det såg ut som att det inte var någon big deal för henne att klättra i ett träd.
"Varför hatar du det? Vart e din mamma? Och ja, jag kan typ inget om varulvar!" sa han och himlade med ögonen. Han kastade en blick på gruppen och sedan fortsatte han titta ner på Endromeda.

Endromeda stannade upp. Skulle hon berättta? Hon drog in luft i lungorna och tittade upp mot Rozzo. "Jag hatar det eftersom hon, min egen mamma dumpade mig på ett jäkla barnhem bara för att jag var en... varulv." Hon satte sig ner på en träd gren och tittade ner på sina fötter. "Jag har liksom aldrig träffat henne eller min pappa. Jag hade tänkt mig att de skulle vara just dåliga, snobbiga människor, men nu när jag ser henne i mitt minne... Det går liksom inte bara ihop..." Hon slog ut med armarna. Endromeda gillade inte att vara såhär öppen om sitt liv men Rozzo var som hon. Ett missfoster dömt till ett tragiskt liv. "Och du ville veta lite om varulvar, eller hur? Det finns en massa olika sätt att bli varulv. Jag blev biten av en stor manlig varulv när jag var liten vilket innebär att jag är obotlig. Varulvar brukar antingen ses som något att vördna, något att frukta eller som de flesta fall ett missfoster, som jag... En varulv brukar oftast inte ens passera åldern av 40 innan de dör..." Hon suckade. "Är det något mer du vill veta?" Hon sa det lätt uppgivet. Att prata om varulvar påminde henne om vad hon själv egentligen var.