Född av blod

Jadu, början av kapitlet var inte mycket till glädjespridare. Du beskriver det hela så väl att jag nästan rycker till av smärta varje gång Elli skadas. Det är som om jag är där tillsammans med henne och känner lukten av hennes brända kött samtidigt som hon gör det.

”Guds män blir inte galna”
Ja, det har ni ju definitivt gjort ett bra jobb med att bevisa för oss.

Även när Elli tror sig stå inför en säker död orkar hon fortfarande sätta sig upp mot sina plågoandar. Hon är så viljestark, det älskar jag!

"En känsla slog mig som en örfil, men det var den bästa örfilen jag fått. Den skar igenom smärtan förödande dimma och fick mina tankar att klarna. Något var på väg att ske, jag kände det i varje cell i min kropp. Det fick mina läppar att forma ett leende. Samma leende som formades precis innan jag satt tänderna i en mänsklig hals."
Visste direkt att det var Primus som var i antågande. Har bara väntat på det ända sedan Elli blev tillfångatagen. Härligt!

”Sluta gömma dig i mörkret som en smutsig hora.”
Haha, vilken underbar liknelse!

Gå loss på dem bara, Primus! Visa att de har valt fel vampyrer att bråka med!

För övrigt tyckte jag att det var mycket snällt av honom att låta ordensmästaren själv få bestämma hur han skulle dö. Jag förstår inte för allt i världen varför han inte tog den chansen. I vilket fall som helst var det ytterst tillfredsställande att Elli och Primus dödade honom tillsammans. Skönt att bli av med honom.

Väldigt spännande kapitel, måste jag säga! Och härligt med epilogen redan i morgon! Jag ser verkligen fram emot att få läsa om dessa nya äventyr du talar om som väntar i del två.

Jag var för uppslukad av läsa om vad som hände för att tänka på språket, det var ju så spännande! Men jag skulle kunna kolla igenom kapitlet en gång till, om du vill?

Okej Nej då, det behövs inte. Om det varit några riktigt hemska missar hade du nog upptäckt dem i alla fall

Precis, om det fanns någonting att anmärka på var det troligen bara några små slarvfel, ingen som dör av det.

AWESOME!!!!!!!

Då kommer den utlovade epilogen idag då Kan avslöja att jag har idén till del 2 nästan klar och att jag redan spånar på en tredje del
***
Epilog
Vi flög fram och innan jag visste ordet av var vi hemma. Primus klädde av mig alla mina söndriga kläder innan han lade ner mig i badkaret. Antagligen var vattnet iskallt, men jag kände inte något. Jag bara låg där med halvslutna ögon när han började svischa runt i vampyrfart. Han packade två stora kappsäckar med tillhörigheter. Han sprang mellan de olika rummen och fyllde de med kläder, smycken, böcker, skor och en massa annat. Slutligen gick han fram till mig med en svart klänning över ena armen.

”Hur mår du?” frågade han. ”Vi måste åka, men om det blir tvunget kan vi stanna en natt till.”

”Nej”, svarade jag och satt mig upp. ”Det går bra. Jag känner hur kroppen läkt det värsta.”

Primus tittade tveksamt ner på mig. Efter det jag varit med om under kvällen antog han väl att jag skulle bli golvad resten av natten. Men jag hade fått tillbaka en del kraft och var redo att åka vidare.

”Om du säger det så”, sa han och hjälpte mig upp ur karet.

Han torkade av mig med en ren handduk och drog på mig nya kläder. Eftersom min höstkappa slitits i stycken klädde han mig istället i en extra underkjol och lade en grovstickad sjal över mina axlar.

Många av såren som fanns över hela min kropp hade börjat läkas. Det såg mer ut som om hela jag var ett nätverk av röda ärr. Tillsammans med sårens försvinnande hade mycket av smärtan också försvunnit. Istället var det som om något pirrade under min hud när läkningen var i full gång.

”Låt mig reda ut ditt hår”, bad Primus och drog med mig in i sovrummet. ”Sedan åker vi. Båten går inte förrän om en halvtimme.”

Jag lät honom göra som han ville. Lutad mot hans skyddande axel kammade han igenom mitt fuktiga hår. Han arbetade lika snabbt och effektivt som en erfaren barberare.

”Var har du lärt dig kamma såhär?” frågade jag med slutna ögon. ”Du har väl ändå inte tillräckligt långt hår för att kunna öva på det.”

”Jag hade tre systrar som människa”, svarade Primus och jag kunde höra att han
log. ”De hade alla vackert långt hår och alla hade problem med tovor. Jag var den enda som kunde reda ut deras hår efter en hel arbetsam dag.”

”Det låter som om du var en bra bror”, kommenterade jag.

”Det var jag nog”, svarade han samtidigt som han började fläta mitt hår. ”Även när jag blivit vampyr älskade jag mina systrar och det var tack vare de som jag inte dödade hela min familj efter min förvandling. Annars var jag beredd på det. Det var till och med min plan. Men när jag såg de tre sitta ute på verandan flätande, kunde jag inte göra det. De var mina småsystrar och som människa hade de betytt allt för mig. Som vampyr hade jag behållit en del av den värmen”, han blev klar med flätan. ”Sådär, nu åker vi.”

Primus hjälpte mig upp på fötterna. Med en kappsäck i varje hand ledde han vägen ut ur huset.

”Men kan vi bara lämnat det såhär?” undrade jag när han låste dörren ute på trappan. ”Jag menar börjar inte folk undra om det står tomt en längre tid?”

”Jag har lyckats skaffa en förvaltare som ska ta hand om huset under de decennier som vi blir borta”, berättade Primus. ”Sedan får vi åka tillbaka och bo här i några år, eller så kommer väl Phantus och bor här ett tag.”

Han erbjöd mig sin arm trots att han var fullastad med kappsäckar. Jag tog den med ett tunt leende för jag var inte säker om jag hade kunnat gå hela vägen ner till hamnen utan stöd.

Kvällen var sval och stjärnklar. Vi gick ner till hamnen i mänskofart och tog de bredaste vägarna. Trots allt som hänt under kvällen tyckte jag att det var en bra stämning runt oss. Jag började komma tillbaka får den förlamningen all smärta hade gett mig och jag började känna ett lätt pirr nere i maggropen. Det skapades av den förväntan jag kände inför att åka och den iver jag kände att få upptäcka något nytt.

Vi skulle åka en färja som lämnade hamnen vid midnatt. Det var ett ångfartyg av en nyare modell, med balkonger högst upp. Primus måste ha lagt ner ganska mycket pengar på att får biljetter till den. Något som dock förvånade mig var att den skulle lämna hamn vid midnatt. Jag satt ord på min förvåning inför Primus.

”Det är för att den heter Midnattsdröm. De som äger den tycker att den enbart ska avgå vid midnatt, så den avgår vid midnatt”, förklarade Primus med ett kort skratt. ”Den kunde lika gärna heta Vampyrdröm.”

Det skrattade vi båda åt medan vi gick upp längs landgången.

Utan några svårigheter alls kom vi ombord och fann vår hytt. Det var vackert inrett i havstema. Stolarna intill ett litet bord var snäckinspirerade, det var även sängen. Tygerna på kuddarna var i blått precis som överkastet på sängen och gardinerna framför det runda fönstret. Detaljerna där emot var guldmålade. Allt var enkelt och harmoniskt. Jag kunde inget annat än att trivas.

Trots den fina hytten stannade vi inte där länge. Istället gick vi upp på överdäck. Det var en så härlig kväll att vi hade bestämt oss för att se stan försvinna i fjärran och det kunde vi inte från vårt fönster. Därför gick vi upp och ut.

”Varför var de ute efter dig?” frågade Primus när vi stod där uppe. Han stod bakom mig med armarna runt min kropp. ”Prästorden?”

”För att göra en lång historia kort, jag dödade en av deras medlemmar”, svarade jag uppriktigt och kände att i samma stund jag sa det lättde en vikt från mitt hjärta.

”Va?” sa han förvånat och tittade ner på mig. ”Du gjorde vad?”

”Dödade en präst”, jag ryckte på axlarna. ”Jag ska berätta allt när vi kommit iväg”, lovade jag och lutade huvudet bak mot hans bröst.

Primus verkade bli nöjd med mitt svar, han protesterade i alla fall inte emot det.

Vi stod där upp när båten sattes i rörelse. Jag tittade bort mot den del av stan där vårt hus fanns. Det skulle stå tomt ett bra tag, men vi skulle komma tillbaka en dag och bo där igen. Jag vände blicken mot den plats där jag visste att herrgården jag vuxit upp på låg. Man kunde enbart se det södra tornet från vår position, men jag tyckte mig se ett ljus vara tänt där uppe. Ett vemodigt leende formade mina läppar. Jag skulle just lämna den plats som varit mitt hem hela mitt liv. Det fick en oväntad sorg att blossa upp inom mig. Det hela kändes lite som en farväl och det är alltid sorgligt. Men så kände jag Primus läppar mot mitt öra och insåg att var än min skapare gick så var hemma vid hans sida.

”Ajdå”, sa jag plötslig och stelnade till i hans famn.

”Vad är det?” det fanns ett sting av oro i Primus röst.

”Jag tappade min nya bok när prästerna fångade mig”, suckade jag. ”Jag glömde bort det”, jag slog handen för pannan.

”Jag ska köpa dig ett helt nytt bibliotek när vi kommer från”, skrattade han och slöt mig hårdare i hans famn.

”Nå, vart ska vi då?” frågade jag. ”Det har du aldrig berättar.”

”Det var tänkt som en lite överraskning”, Primus släppte mig och erbjöd mig sin arm istället. ”Men jag kan lika gärna berätta. Vi ska till mitt hemland.”

”Hemland?” han hade aldrig berättat var han växt upp som människa. ”Var?” undrade jag ivrigt.

”Italien”, Primus log mot mig samtidigt som vi gick ner i vår hytt.

Slut del 1.
***
Det var det det Nu ska jag skriva så ni kan få flera nya kapitel så snabbt som möjligt Det kan dock ta ett tag Men under tiden undrar jag om ni vill att jag ska lägga upp några av mina noveller jag skrivit?? Det är en ganska blandad kompott med kortare historier som jag, i så fall, delar upp i 2-3 delar. Vad tycker ni om det??

Så jäkla bra!(Så bra att man måste svära) Perfekt avslut! Jag längtar tills de nya delarna kommer
Och lägg gärna ut dina noveller!

Åhhh det är så bra så jag dör! Döda mig tack..
Har längtat efter en bra vampyrsaga...!

Jaa...den var usel!
Nej jag skojade bara!! Den var exakt lika bra som alla dina andra= AWESOMEgast i hela världen!