På andra sidan

Your profile picture just made sense... o.O
Hahah, nej men du är underbar ♥

Super

Tack Mandi! ♥



Kapitel 20



Jag gick till en äng vars blommor fortfarande såg fina ut, trots det svala vädret. Jag lutade mig mot en gärdsgård. En tår föll nerför min kind. Jag tyckte att det var orättvist. Med Tristan och allt. Med Hector och vår vänskap. Jag ville i alla fall kunna prata med honom. Men jag antog att han var mindre värd. Inte lika betydelsefull som min familj. Inte lika respekterad av Richard den Mörke.
Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte om den här grejen med värdet på olika människor. Far sa att människor med lägre värde inte ska ha med oss att göra. Men var det folket så illa? Bara för att de inte hade samma tillgångar som vi?
Jag hörde steg bakom mig. Gareth kom fram till mig och kramade om mig. Jag kramade honom tillbaka.
”Jag är ledsen, Isabella. Jag är ledsen att jag inte hjälpte dig”, sa han tröstande.
”Det är inte ditt fel”, svarade jag med gråten i halsen. ”Far har rätt.”
”Du har mycket press på dig. Speciellt efter det här med Hector. De vill att du ska få en bra framtid så mycket att de inte bryr sig om dina känslor”, sa Gareth. ”Tycker du att det är rätt av mig då att bara stå vid sidan och titta på?”
Jag svarade inte utan lutade bara mitt huvud mot Gareths axel.
”Du är deras älskade dotter, men de ser inte att de bryter ner dig”, fortsatte han. ”Tycker du att det är rätt? Jag borde ha hjälpt dig, och det är först nu jag inser det.”
”Det är fortfarande inte ditt fel”, sa jag. ”Du kan inte hindra de. Du försökte åtminstone hjälpa.”
Gareth suckade. Han lyfte upp min haka och tittade in i mina ögon. ”Du är min älskade lillasyster, och borde inte vara så ledsen”, sa han mjukt. ”Jag vill inte att du ska vara olycklig.”
”Men jag är olycklig, Gareth”, sa jag sanningsenligt. ”Varken jag eller du kan göra något åt det.”
”Såklart vi kan”, svarade Gareth.
Jag tittade frågande på honom. Vad var det han antydde?
”Kom inte och säg att inget skulle hända om du sa vad du tyckte”, sa Gareth.
Jag log. Han var så likt något som Hector skulle kunna säga. Bara att det nu var min storebror.
”Vad är det?” frågade Gareth.
”Det var något som Hector skulle kunna säga”, sa jag utan att tänka mig för. Jag skulle troligen få ångra det.
”Har du pratat med honom igen?” frågade Gareth.
Jag nickade. Det var lika bra att inte förneka något.
”När?”
Jag tvekade men sa sen: ”Inatt.”
”Inatt?” utbrast Gareth ilsket. ”Du smög dig ut för att träffa honom? Isabella, hur tänker du?”
”Jag smög inte ut… Han kom hit”, sa jag och Gareth suckade frustrerat. ”Han var skadad! Jag kunde inte låta honom dö!”
”Skadad?” frågade Gareth tvivlande.
”Ja, Gareth, han var skadad. Det var illa, jag svär på att han skulle ha dött utan min hjälp. Han berättade till och med vem som skadade honom, och det förklarar nog alla frågor från i morse”, sa jag irriterat.
”Jaså?” sa Gareth. ”Vem skadade honom då?”
”Lord Tristan och hans män”, sa jag bestämt och såg hur förvånad han blev.
”Isabella, tänk om du har fel. Tänk om han ljög. Det är slut med dig ifall Hector lurade dig”, sa Gareth.
”Gareth, skulle Hector skada sig själv i huvudet för att sen ljuga om vem som hade skadat honom?” frågade jag. ”Nej. Hector är inte sådan.”
”Folk förändras”, svarade Gareth.
”Inte Hector!” utbrast jag. ”Gareth, varför skulle han ljuga om något sådant? Han och lord Tristan har inte något otalt med varandra.”
”Men Tristan tycker om dig, det gör Hector också. Hector ville kanske få dig att tycka om honom mer än Tristan”, sa Gareth, men inget hängde ihop i mitt huvud.
”Han vet att jag redan tycker illa om Tristan”, sa jag. ”Varför försvarar du lord Tristan?”
”För att jag inte vet vad jag ska tycka längre!” utbrast Gareth. ”Han är inte ond.”
”Gareth”, sa jag lugnt. ”Jag litar på Hector tillräckligt mycket för att jag ska tro på honom den här gången. Snälla Gareth, du måste förstå.”
”Jag förstår, Isabella. Men snälla du, var tyst om det här. Du kommer bara få problem”, sa Gareth med äkta oro.
”Jag ska, jag lovar. Jag tänkte inte berätta något för någon”, sa jag. ”Men du kan inte tvinga mig att fortsätta som vanligt. Jag kommer aldrig att kunna titta på lord Tristan igen utan känna hat.”
”Det kommer att gå över”, sa Gareth.
”Inte på ett tag.”
”Isabella”, sa Gareth och tog min hand. ”Du kommer att fixa det här. Jag finns här för dig. Men snälla, gör det inte värre. Träffa inte Hector, hur gärna du än vill det. Jag vill inte att du ska fara illa.”
”Gareth, jag vet”, sa jag sorgset. Jag visste att Gareth ville mitt eget bästa, och att det plågade honom att se mig såhär. Men han kunde inget göra. Jag kramade om honom. ”Tack för allt, Gareth. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.”
”Min älskade syster”, mumlade Gareth. ”Jag önskar att jag kunde göra mer för dig.”

Bra Gareth hjälp henne!

Superbra!

Tack!

Kom just på en idé, men jag vet inte om jag ska satsa på den... Ni kommer hata mig för det xD

BÄST

Tack så sjukt mycket! ♥

Superbt!

Tack Alex! Och grattis igen :3

SÅ JÄVLA UNDERBART SKRIVET♥