Life - Lupple & Medi PRS

"Hur hon var som ung. Barn närmare." Hon log varmt.

Mistril log och funderade lite. " Hon var blyg till en början. Men snart, desto äldre hon blev. Desto mer nyfiken blev hon och tog sig an olika mysterium som hon kallade det. " Log hon.

Hon såg på henne.
"Och vad tyckte hon om att hon inte fick flytta?" Frågade hon tyst.

Mistril log ömt. " Det var ett större problem när hon blev äldre. Tonåring." Sa hon ärligt.

Hon nickade och såg på sina händer. Lade ena mot brsöstkorgen.
"Jag ber så mycket om ursäkt."

Mi log varmt. " Vad har du att be om ursäkt för?" Undrade hon.

"Att jag har fått bo någon annanstans." Sa hon och såg på Gabriel.
"Förlåt."

Gabriel smekte henne lätt över kinden. " Snälla Olivia. Det behöver du aldrig be om ursäkt för. " Viskade han.

"Men.." Hon var nog trött och drog sig till honom.
"Är du säker?"

" klart jag är. Nu kommer jag bära dig till sängen." Sa han och bar upp henne i famnen och bäddade snart ned henne i sovrummet.