The Pie Club

2 sep, 2015 17:22

2 sep, 2015 18:10

Så, umh, jag har gjort en novell och undrar om jag kan få lite feedback? ok thanks.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Regnet smattrade mot fönstret. Landskapet utanför rusade förbi. Det var ovanligt lite människor på bussen. Inte så konstigt, med tanke på hur mycket klockan var. Julia Parkers panna blev alldeles kall, då hon lutade den mot den kyliga rutan. Men Julia brydde sig inte så mycket. Hennes tankar var någon helt annan stans. Denna lilla nörden, skulle nämligen träffa sin stora förebild igen. Hennes kusin Lilly. Julia hade somnat på tåget och missat sin station, men hon lyckades hitta en buss som skulle köra henne rätt. Den svarthåriga nörden drog fram sin mobil, men stoppade snabbt ner den igen. Den hade ju laddat ur för mer än en timme sen. Hon suckade så det bildades imma på glasrutan. Hennes föräldrar skulle nog bli ganska sura på henne. Första gången hon fick åka någonstans själv med tåg, och så missar hon stationen. Det skulle i alla fall bli roligt att träffa Lilly igen, tyckte Julia. Så mycket hon hade att berätta!
- Kan jag sitta här?
Flickans hoppade till av den plötsliga rösten och vände sina gråa ögon mot personen. Människan framför henne såg väldigt underlig ut. En cosplayare, kanske? Tjejen framför henne hade rött hår med svarta slingor i, som var klippt i en page. Hennes ögon hade en gnistrande färg som liknande en vild eld. Hyn var lika blek som ett lik. Och det konstigaste var, hon hade två svarta horn på huvudet. Julia var så inne i att studera personens utseende, att hon glömde svara på frågan.
- Hallå?
Åter en gång väcktes hon upp ur sina tankar. Generat nickade hon och den konstiga tösen slog sig ner.
Självklart trodde Julia att horn-tjejen bara skulle hålla på med sitt. Hon hade väldigt fel.
De flammande ögonen vändes emot henne. Horn-tjejen sprack upp i ett leende som visade hennes vita tänder. Hörntänderna var spetsiga.
- Vill du höra en hemlighet? sa hon och lutade sig närmare Julia.
Nörden hade själv alltid känt sig ganska obekväm när folk var nära henne. Speciellt främlingar. Och den här tjejen, var nu så nära att Julias axel nästan blev krossad av den andres vikt.
- Okej, pep Julia, rädd för att säga nej.
Den rödhåriga log till och med bredare. Julia tyckte denna person var mycket obehaglig att sitta bredvid, och hon bad en tyst bön att knäppgöken skulle lämna henne ifred. Det var fortfarande en halvtimme kvar innan hon skulle av.
- Du kommer dö innan du kliver av denna buss.
Det var som om någon precis hällde en hink med iskallt vatten över henne. Nackhåret reste sig, och nu hade Julia fått nog. Hon reste sig häftigt upp så de två flätorna hoppade upp och ner.
- Lämna mig ifred! mumlade hon och började röra sig mot en annan plats.
Det var som om något drog i henne. Hon spjärnade emot, men till förgäves. Nästa gång hon blinkade satt hon på sin plats igen. Den vrickade tjejen började skratta högt, men Julia tyckte inte detta var ett dugg roligt. Varför reagerade ingen?!
- Vad vill du mig? Vem är du? kved Julia fram. Skräcken pulserade i henne.
Detta behövde vara en dröm... Eller?
- Jag tror jag ska börja med att presentera mig. Jag har haft många namn och skepnader. Men för att det ska bli enklast, kalla mig "Mortem".
Den lilla nörden stirrade på flickan som sa att hon hette Mortem. Detta var bara så absurt att hon hade lust att skratta. Var inte mortem "döden" på latin?
- Varför ska jag dö? viskade Julia istället och kände ångensten välla upp i magen.
Detta var inte rättvist. Hon var bara 15 år. Det var så mycket hon ännu inte upplevt. Inga mer skratt. Tårar. Kramar. Bråk. Allt skulle bara ta ett slut. Hennes själ skulle vandra in i det okända. Visst lät det spännande, men Julia var inte redo. Nej, nej. Hon skulle ju träffa sin förebild, och vän! Detta fick inte vara sant!
- Det är bara livets cirkel, flinade Mortem och slängde med det röda håret.
Det verkade som om någon njöt av det här. Julia ville bara skrika. Men hon kunde inte. Varje gång hon försökte, fastnade det i halsen.
- Finns det inget jag kan göra? mumlade hon och det gråa ögonen blev fyllda av tårar.
Vissa hade kanske trott att det var töntigt för henne att tro på vad denna flicka sa. Men Julia var helt övertygad att detta var sant. Hon hade alltid trott på det övernaturliga. Och visst låg det någon konstigt över denna varelse.
- Jo... Nu när du säger det... Jag ska ge dig ett erbjudande, bara för att du är så söt! fnissade Mortem och knep Julia i kinden som om hon var en liten femåring.
Irriterat drog sig Julia undan, men Mortem verkade inte bry sig så mycket.
- Vad för erbjudande?
Mortem tog ett hårt tag om Julias handled innan hon hann reagera. Återigen kunde Julia inte skrika, fastän hon ville. Det ilade till i handleden och när den svarthåriga flickan tittade på hennes handled, fanns det en inbränd triangel. Hastigt såg hon upp.
- Vad var det för?!
Mortem ryckte på axlarna och skrockade sedan. Skrattet var verkligen inte klingande. Det lät mer som en döende kråka.
- Du gick med på att göra en deal med mig. Nu har du ett märke som bevis. I alla fall, det du ska göra, är att välja en person. Den personen kommer dö, istället för dig. Tänk bara på personen.
Illamåendet vällde upp i Julia. Hennes huvud snurrade och hon andades tungt. Det kunde hon ju inte göra! Men samtidigt... Hon ville leva. Julia var inte redo för äventyret som väntade efter döden.
- Klockan tickar! skrattade Mortem. Hennes ögon blev plötsligt svarta. Helt beckmörka. Som två, stirrande hål.
Visst ville Julia göra rätt val. Hon övervägde att göra det. Hon var nästan helt säker på att hon skulle göra det. Men, den själviska sidan vann.
"Lilly... Åh, min kära kusin. Jag kommer snart hem. Jag lovar", tänkte hon, innan hon pekade på mannen som satt framför henne. Han var en knubbig man med flint, och det stank alkohol om honom. Döden skrattade igen. Det gjorde ont i öronen.
- Så det är ditt val!
Mortem knäppte med fingret så att det ekade i vagnen. Aldrig hade Julia hört någon knäppa så hårt med fingrarna. Nästa gång hennes tunga ögonlock slogs igen och sedan öppnades, var Mortem borta. Julia ställde sig upp så häftigt att de svarta håret for åt alla håll. Den rödhåriga flickan försvann. Bara sådär. En blinknig. Julia gnuggade sig i ögonen och undrade om allt bara hade varit en dröm. Det måste det ha varit. Men så kom hon ihåg triangeln. Hon vred på sin handled och stirrade ner på den. Hennes ögon blev stora som tefat. Den rosa aktiga underläppen darrade. Det var kvar! Så det måste ha varit sant..... Hon sneglade mot bussens front och såg att hon skulle kliva av här. Med osäkra steg började hon gå genom korridoren. Hon vågade knappt kolla bakåt. Hjärtat slog hårt i den lilla bröstkorgen. Så kände hon en hand på sin axel. Femtonåringen blev så skrämd att hon pep till som en liten mus och vred på sitt hjärtformade huvud. Hon stirrade in i ett par bruna ögon.
- Du glömde den här, sa mannen som stank alkohol och blinkade berusat. Han höll fram Julias blåa ryggsäck. Julia var en väldigt blyg och skygg tjej. Och att hon var så skrämd hjälpte inte saken. Hon tog i väskan och sprang ut ur bussen, utan att yttra ett ord till. Julia hade fått nog med den där bussen!
Med tanke på att mannen var fullt vid liv, så måste hon drömt. Hon drog en suck av lättnad, och började leta efter sin kusin med blicken. Aw, stackars Lilly! Väntat så länge. I regnet dessutom!
Men då, mitt i Julias lättade tankar... Ett hjärtskärande skrik skar i luften och hon vände förvånat på huvudet. Alla människor på gatorna sprang till ett ställe, och snart stod en packad ring runt något. Med darrande steg gick nörden mot folksammlingen. Hon hade aldrig varit förtjust i stora folksamlingar. Detta stället gav henne gåshud. Hon var inte alls modig. Ändå gick de spinkiga benen mot sammlingen av människor. Automatiskt, nästan som en robbot trängde hon sig förbi folkhopen som flämtade och skrek. Efter mycket ansträngningar hade hon lyckats att komma fram till mitten.
All färg rann av femtonåringen. Hon stod helt orörlig i det iskalla regnet. Allt annat suddades bort. Hon kunde uppfatta små meningar av de andra människorna vid busshållsplatsen. Ambulans. Fall ihop. Puls. Flicka.
Men det spelade ingen roll. För där, i en vatten pöl, låg en svarthårig flicka. Hennes gröna ögon var uppspärrade. Det fräknade och annars så livliga ansikte var helt stelt. Hennes läppar som alltid var leende var snett öppna och en strimma av blod rann ner för hennes haka.
Om det hade varit en vanlig flicka, skulle Julia nog reagerat som de flesta andra. Men det var ju inte det. För där, låg hennes stora förebild och kusin. Lilly. Personen hon tänkte på innan den knubbige mannen. Död.

---

2 sep, 2015 18:13

Detta inlägg ändrades senast 2015-09- 2 kl. 18:35
Antal ändringar: 1

_{Skrivet av Kim Potter:}
Så, umh, jag har gjort en novell och undrar om jag kan få lite feedback? ok thanks.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Regnet smattrade mot fönstret. Landskapet utanför rusade förbi. Det var ovanligt lite människor på bussen. Inte så konstigt, med tanke på hur mycket klockan var. Julia Parkers panna blev alldeles kall, då hon lutade den mot den kyliga rutan. Men Julia brydde sig inte så mycket. Hennes tankar var någon helt annan stans. Denna lilla nörden, skulle nämligen träffa sin stora förebild igen. Hennes kusin Lilly. Julia hade somnat på tåget och missat sin station, men hon lyckades hitta en buss som skulle köra henne rätt. Den svarthåriga nörden drog fram sin mobil, men stoppade snabbt ner den igen. Den hade ju laddat ur för mer än en timme sen. Hon suckade så det bildades imma på glasrutan. Hennes föräldrar skulle nog bli ganska sura på henne. Första gången hon fick åka någonstans själv med tåg, och så missar hon stationen. Det skulle i alla fall bli roligt att träffa Lilly igen, tyckte Julia. Så mycket hon hade att berätta!
- Kan jag sitta här?
Flickans hoppade till av den plötsliga rösten och vände sina gråa ögon mot personen. Människan framför henne såg väldigt underlig ut. En cosplayare, kanske? Tjejen framför henne hade rött hår med svarta slingor i, som var klippt i en page. Hennes ögon hade en gnistrande färg som liknande en vild eld. Hyn var lika blek som ett lik. Och det konstigaste var, hon hade två svarta horn på huvudet. Julia var så inne i att studera personens utseende, att hon glömde svara på frågan.
- Hallå?
Åter en gång väcktes hon upp ur sina tankar. Generat nickade hon och den konstiga tösen slog sig ner.
Sjävklart trodde Julia att horn-tjejen bara skulle hålla på med sitt. Hon hade väldigt fel.
De flammande ögonen vändes emot henne. Horn-tjejen sprack upp i ett leende som visade hennes vita tänder. Hörntänderna var spetsiga.
- Vill du höra en hemlighet? sa hon och lutade sig närmare Julia.
Nörden hade själv alltid känt sig ganska obekväm när folk var nära henne. Speciellt främlingar. Och den här tjejen, var nu så nära att Julias axel nästan blev krossad av den andres vikt.
- Okej, pep Julia, rädd för att säga nej.
Den rödhåriga log till och med bredare. Julia tyckte denna person var mycket obehaglig att sitta bredvid, och hon bad en tyst bön att knäppgöken skulle lämna henne ifred. Det var fortfarande en halvtimme kvar innan hon skulle av.
- Du kommer dö innan du kliver av denna buss.
Det var som om någon precis hällde en hink med iskallt vatten över henne. Nackhåret reste sig, och nu hade Julia fått nog. Hon reste sig häftigt upp så de två flätorna hoppade upp och ner.
- Lämna mig ifred! mumlade hon och började röra sig mot en annan plats.
Det var som om något drog i henne. Hon spjärnade emot, men till förgäves. Nästa gång hon blinkade satt hon på sin plats igen. Den vrickade tjejen började skratta högt, men Julia tyckte inte detta var ett dugg roligt. Varför reagerade ingen?!
- Vad vill du mig? Vem är du? kved Julia fram. Skräcken pulserade i henne.
Detta behövde vara en dröm... Eller?
- Jag tror jag ska börja med att presentera mig. Jag har haft många namn och skepnader. Men för att det ska bli enklast, kalla mig "Mortem".
Den lilla nörden stirrade på flickan som sa att hon hette Mortem. Detta var bara så absurt att hon hade lust att skratta. Var inte mortem "döden" i latin?
- Varför ska jag dö? viskade Julia istället och kände ångensten välla upp i magen.
Detta var inte rättvist. Hon var bara 15 år. Det var så mycket hon ännu inte upplevt. Inga mer skratt. Tårar. Kramar. Bråk. Allt skulle bara ta ett slut. Hennes själ skulle vandra in i det okända. Visst lät det spännande, men Julia var inte redo. Nej, nej. Hon skulle ju träffa sin förebild, och vän! Detta fick inte vara sant!
- Det är bara livets cirkel, flinade Mortem och slängde med det röda håret.
Det verkade som om någon njöt av det här. Julia ville bara skrika. Men hon kunde inte. Varje gång hon försökte, fastnade det i halsen.
- Finns det inget jag kan göra? mumlade hon och det gråa ögonen blev fyllda av tårar.
Vissa hade kanske trott att det var töntigt för henne att tro på vad denna flicka sa. Men Julia var helt övertygad att detta var sant. Hon hade alltid trott på det övernaturliga. Och visst låg det någon konstigt över denna varelse.
- Jo... Nu när du säger det... Jag ska ge dig ett erbjudande, bara för att du är så söt! fnissade Mortem och knep Julia i kinden som om hon var en liten femåring.
Irriterat drog sig Julia undan, men Mortem verkade inte bry sig så mycket.
- Vad för erbjudande?
Mortem tog ett hårt tag om Julias handled innan hon hann reagera. Återigen kunde Julia inte skrika, fastän hon ville. Det ilade till i handleden och när den svarthåriga flickan tittade på hennes handled, fanns det en inbränd triangel. Hastigt såg hon upp.
- Vad var det för?!
Mortem ryckte på axlarna och skrockade sedan. Skrattet var verkligen inte klingande. Det lät mer som en döende kråka.
- Du gick med på att göra en deal med mig. Nu har du ett märke som bevis. I alla fall, det du ska göra, är att välja en person. Den personen kommer dö, istället för dig. Tänk bara på personen.
Illamåendet vällde upp i Julia. Hennes huvud snurrade och hon andades tungt. Det kunde hon ju inte göra! Men samtidigt... Hon ville leva. Julia var inte redo för äventyret som väntade efter döden.
- Klockan tickar! skrattade Mortem. Hennes ögon blev plötsligt svarta. Helt beckmörka. Som två, stirrande hål.
Visst ville Julia göra rätt val. Hon övervägde att göra det. Hon var nästan helt säker på att hon skulle göra det. Men, den själviska sidan vann.
"Lilly... Åh, min kära kusin. Jag kommer snart hem. Jag lovar", tänkte hon, innan hon pekade på mannen som satt framför henne. Han var en knubbig man med flint, och det stank alkohol om honom. Döden skrattade igen. Det gjorde ont i öronen.
- Så det är ditt val!
Mortem knäppte med fingret så att det ekade i vagnen. Aldrig hade Julia hört någon knäppa så hårt med fingrarna. Nästa gång hennes tunga ögonlock slogs igen och sedan öppnades, var Mortem borta. Julia ställde sig upp så häftigt att de svarta håret for åt alla håll. Den rödhåriga flickan försvann. Bara sådär. En blinknig. Julia gnuggade sig i ögonen och undrade om allt bara hade varit en dröm. Det måste det ha varit. Men så kom hon ihåg triangeln. Hon vred på sin handled och stirrade ner på den. Hennes ögon blev stora som tefat. Den rosa aktiga underläppen darrade. Det var kvar! Så det måste ha varit sant..... Hon sneglade mot bussens front och såg att hon skulle kliva av här. Med osäkra steg började hon gå genom korridoren. Hon vågade knappt kolla bakåt. Hjärtat slog hårt i den lilla bröstkorgen. Så kände hon en hand på sin axel. Femtonåringen blev så skrämd att hon pep till som en liten mus och vred på sitt hjärtformade huvud. Hon stirrade in i ett par bruna ögon.
- Du glömde den här, sa mannen som stank alkohol och blinkade berusat. Han höll fram Julias blåa ryggsäck. Julia var en väldigt blyg och skygg tjej. Och att hon var så skrämd hjälpte inte saken. Hon tog i väskan och sprang ut ur bussen, utan att yttra ett ord till. Julia hade fått nog med den där bussen!
Med tanke på att mannen var fullt vid liv, så måste hon drömt. Hon drog en suck av lättnad, och började leta efter sin kusin med blicken. Aw, stackars Lilly! Väntat så länge. I regnet dessutom!
Men då, mitt i Julias lättade tankar... Ett hjärtskärande skrik skar i luften och hon vände förvånat på huvudet. Alla människor på gatorna sprang till ett ställe, och snart stod en packad ring runt något. Med darrande steg gick nörden mot folksammlingen. Hon hade aldrig varit förtjust i stora folksamlingar. Detta stället gav henne gåshud. Hon var inte alls modig. Ändå gick de spinkiga benen mot sammlingen av människor. Automatiskt, nästan som en robbot trängde hon sig förbi folkhopen som flämtade och skrek. Efter mycket ansträngningar hade hon lyckats att komma fram till mitten.
All färg rann av femtonåringen. Hon stod helt orörlig i det iskalla regnet. Allt annat suddades bort. Hon kunde uppfatta små meningar av de andra människorna vid busshållsplatsen. Ambulans. Fall ihop. Puls. Flicka.
Men det spelade ingen roll. För där, i en vatten pöl, låg en svarthårig flicka. Hennes gröna ögon var uppspärrade. Det fräknade och annars så livliga ansikte var helt stelt. Hennes läppar som alltid var leende var snett öppna och en strimma av blod rann ner för hennes haka.
Om det hade varit en vanlig flicka, skulle Julia nog reagerat som de flesta andra. Men det var ju inte det. För där, låg hennes stora förebild och kusin. Lilly. Personen hon tänkte på innan den knubbige mannen. Död.

Jättebra! Det är dock inte särskrivning på annanstans och man säger "på" latin istället för "i" latin.

2 sep, 2015 18:31

_{Skrivet av kid:}

_{Skrivet av Kim Potter:}
Så, umh, jag har gjort en novell och undrar om jag kan få lite feedback? ok thanks.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Regnet smattrade mot fönstret. Landskapet utanför rusade förbi. Det var ovanligt lite människor på bussen. Inte så konstigt, med tanke på hur mycket klockan var. Julia Parkers panna blev alldeles kall, då hon lutade den mot den kyliga rutan. Men Julia brydde sig inte så mycket. Hennes tankar var någon helt annan stans. Denna lilla nörden, skulle nämligen träffa sin stora förebild igen. Hennes kusin Lilly. Julia hade somnat på tåget och missat sin station, men hon lyckades hitta en buss som skulle köra henne rätt. Den svarthåriga nörden drog fram sin mobil, men stoppade snabbt ner den igen. Den hade ju laddat ur för mer än en timme sen. Hon suckade så det bildades imma på glasrutan. Hennes föräldrar skulle nog bli ganska sura på henne. Första gången hon fick åka någonstans själv med tåg, och så missar hon stationen. Det skulle i alla fall bli roligt att träffa Lilly igen, tyckte Julia. Så mycket hon hade att berätta!
- Kan jag sitta här?
Flickans hoppade till av den plötsliga rösten och vände sina gråa ögon mot personen. Människan framför henne såg väldigt underlig ut. En cosplayare, kanske? Tjejen framför henne hade rött hår med svarta slingor i, som var klippt i en page. Hennes ögon hade en gnistrande färg som liknande en vild eld. Hyn var lika blek som ett lik. Och det konstigaste var, hon hade två svarta horn på huvudet. Julia var så inne i att studera personens utseende, att hon glömde svara på frågan.
- Hallå?
Åter en gång väcktes hon upp ur sina tankar. Generat nickade hon och den konstiga tösen slog sig ner.
Sjävklart trodde Julia att horn-tjejen bara skulle hålla på med sitt. Hon hade väldigt fel.
De flammande ögonen vändes emot henne. Horn-tjejen sprack upp i ett leende som visade hennes vita tänder. Hörntänderna var spetsiga.
- Vill du höra en hemlighet? sa hon och lutade sig närmare Julia.
Nörden hade själv alltid känt sig ganska obekväm när folk var nära henne. Speciellt främlingar. Och den här tjejen, var nu så nära att Julias axel nästan blev krossad av den andres vikt.
- Okej, pep Julia, rädd för att säga nej.
Den rödhåriga log till och med bredare. Julia tyckte denna person var mycket obehaglig att sitta bredvid, och hon bad en tyst bön att knäppgöken skulle lämna henne ifred. Det var fortfarande en halvtimme kvar innan hon skulle av.
- Du kommer dö innan du kliver av denna buss.
Det var som om någon precis hällde en hink med iskallt vatten över henne. Nackhåret reste sig, och nu hade Julia fått nog. Hon reste sig häftigt upp så de två flätorna hoppade upp och ner.
- Lämna mig ifred! mumlade hon och började röra sig mot en annan plats.
Det var som om något drog i henne. Hon spjärnade emot, men till förgäves. Nästa gång hon blinkade satt hon på sin plats igen. Den vrickade tjejen började skratta högt, men Julia tyckte inte detta var ett dugg roligt. Varför reagerade ingen?!
- Vad vill du mig? Vem är du? kved Julia fram. Skräcken pulserade i henne.
Detta behövde vara en dröm... Eller?
- Jag tror jag ska börja med att presentera mig. Jag har haft många namn och skepnader. Men för att det ska bli enklast, kalla mig "Mortem".
Den lilla nörden stirrade på flickan som sa att hon hette Mortem. Detta var bara så absurt att hon hade lust att skratta. Var inte mortem "döden" i latin?
- Varför ska jag dö? viskade Julia istället och kände ångensten välla upp i magen.
Detta var inte rättvist. Hon var bara 15 år. Det var så mycket hon ännu inte upplevt. Inga mer skratt. Tårar. Kramar. Bråk. Allt skulle bara ta ett slut. Hennes själ skulle vandra in i det okända. Visst lät det spännande, men Julia var inte redo. Nej, nej. Hon skulle ju träffa sin förebild, och vän! Detta fick inte vara sant!
- Det är bara livets cirkel, flinade Mortem och slängde med det röda håret.
Det verkade som om någon njöt av det här. Julia ville bara skrika. Men hon kunde inte. Varje gång hon försökte, fastnade det i halsen.
- Finns det inget jag kan göra? mumlade hon och det gråa ögonen blev fyllda av tårar.
Vissa hade kanske trott att det var töntigt för henne att tro på vad denna flicka sa. Men Julia var helt övertygad att detta var sant. Hon hade alltid trott på det övernaturliga. Och visst låg det någon konstigt över denna varelse.
- Jo... Nu när du säger det... Jag ska ge dig ett erbjudande, bara för att du är så söt! fnissade Mortem och knep Julia i kinden som om hon var en liten femåring.
Irriterat drog sig Julia undan, men Mortem verkade inte bry sig så mycket.
- Vad för erbjudande?
Mortem tog ett hårt tag om Julias handled innan hon hann reagera. Återigen kunde Julia inte skrika, fastän hon ville. Det ilade till i handleden och när den svarthåriga flickan tittade på hennes handled, fanns det en inbränd triangel. Hastigt såg hon upp.
- Vad var det för?!
Mortem ryckte på axlarna och skrockade sedan. Skrattet var verkligen inte klingande. Det lät mer som en döende kråka.
- Du gick med på att göra en deal med mig. Nu har du ett märke som bevis. I alla fall, det du ska göra, är att välja en person. Den personen kommer dö, istället för dig. Tänk bara på personen.
Illamåendet vällde upp i Julia. Hennes huvud snurrade och hon andades tungt. Det kunde hon ju inte göra! Men samtidigt... Hon ville leva. Julia var inte redo för äventyret som väntade efter döden.
- Klockan tickar! skrattade Mortem. Hennes ögon blev plötsligt svarta. Helt beckmörka. Som två, stirrande hål.
Visst ville Julia göra rätt val. Hon övervägde att göra det. Hon var nästan helt säker på att hon skulle göra det. Men, den själviska sidan vann.
"Lilly... Åh, min kära kusin. Jag kommer snart hem. Jag lovar", tänkte hon, innan hon pekade på mannen som satt framför henne. Han var en knubbig man med flint, och det stank alkohol om honom. Döden skrattade igen. Det gjorde ont i öronen.
- Så det är ditt val!
Mortem knäppte med fingret så att det ekade i vagnen. Aldrig hade Julia hört någon knäppa så hårt med fingrarna. Nästa gång hennes tunga ögonlock slogs igen och sedan öppnades, var Mortem borta. Julia ställde sig upp så häftigt att de svarta håret for åt alla håll. Den rödhåriga flickan försvann. Bara sådär. En blinknig. Julia gnuggade sig i ögonen och undrade om allt bara hade varit en dröm. Det måste det ha varit. Men så kom hon ihåg triangeln. Hon vred på sin handled och stirrade ner på den. Hennes ögon blev stora som tefat. Den rosa aktiga underläppen darrade. Det var kvar! Så det måste ha varit sant..... Hon sneglade mot bussens front och såg att hon skulle kliva av här. Med osäkra steg började hon gå genom korridoren. Hon vågade knappt kolla bakåt. Hjärtat slog hårt i den lilla bröstkorgen. Så kände hon en hand på sin axel. Femtonåringen blev så skrämd att hon pep till som en liten mus och vred på sitt hjärtformade huvud. Hon stirrade in i ett par bruna ögon.
- Du glömde den här, sa mannen som stank alkohol och blinkade berusat. Han höll fram Julias blåa ryggsäck. Julia var en väldigt blyg och skygg tjej. Och att hon var så skrämd hjälpte inte saken. Hon tog i väskan och sprang ut ur bussen, utan att yttra ett ord till. Julia hade fått nog med den där bussen!
Med tanke på att mannen var fullt vid liv, så måste hon drömt. Hon drog en suck av lättnad, och började leta efter sin kusin med blicken. Aw, stackars Lilly! Väntat så länge. I regnet dessutom!
Men då, mitt i Julias lättade tankar... Ett hjärtskärande skrik skar i luften och hon vände förvånat på huvudet. Alla människor på gatorna sprang till ett ställe, och snart stod en packad ring runt något. Med darrande steg gick nörden mot folksammlingen. Hon hade aldrig varit förtjust i stora folksamlingar. Detta stället gav henne gåshud. Hon var inte alls modig. Ändå gick de spinkiga benen mot sammlingen av människor. Automatiskt, nästan som en robbot trängde hon sig förbi folkhopen som flämtade och skrek. Efter mycket ansträngningar hade hon lyckats att komma fram till mitten.
All färg rann av femtonåringen. Hon stod helt orörlig i det iskalla regnet. Allt annat suddades bort. Hon kunde uppfatta små meningar av de andra människorna vid busshållsplatsen. Ambulans. Fall ihop. Puls. Flicka.
Men det spelade ingen roll. För där, i en vatten pöl, låg en svarthårig flicka. Hennes gröna ögon var uppspärrade. Det fräknade och annars så livliga ansikte var helt stelt. Hennes läppar som alltid var leende var snett öppna och en strimma av blod rann ner för hennes haka.
Om det hade varit en vanlig flicka, skulle Julia nog reagerat som de flesta andra. Men det var ju inte det. För där, låg hennes stora förebild och kusin. Lilly. Personen hon tänkte på innan den knubbige mannen. Död.

Jättebra! Det är dock inte särskrivning på annanstans och man säger "på" latin istället för "i" latin.

Ah, tackar för rättningen! Ska fixa det x) Och vad roligt att du tyckte om den C:

---

2 sep, 2015 18:35

Tack för alla fina grattningar som jag fått under dagen ♥ ^^!!

---

2 sep, 2015 20:46

2 sep, 2015 20:51

_{Skrivet av kid:}

_{Skrivet av Airi:}
Tack för alla fina grattningar som jag fått under dagen ♥ ^^!!

Fyller du år? Grattis!

Tack så mycket ^^!

---

2 sep, 2015 20:56

_{Skrivet av Airi:}
Tack för alla fina grattningar som jag fått under dagen ♥ ^^!!

Grattis! Hur mycket fyller du?

---

Jag är jag, det är inte du :P

2 sep, 2015 21:32

_{Skrivet av Matilda weasley:}

_{Skrivet av Airi:}
Tack för alla fina grattningar som jag fått under dagen ♥ ^^!!

Grattis! Hur mycket fyller du?

jag fyller 14 !!

---

2 sep, 2015 21:56