Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik stängde dörren efter honom och hörde hur Magnus låste efter fadern där nere.
Han vänder sig sakta mot Aaron och vet knappt vad han ska säga. Istället går han fram till sängen, lägger sig vid honom och kramar om honom tyst. Vad sa man ens efter något sådant?
"Hur är det?" frågar han slutligen efter en lång stund.

Aaron kände sig skakad - han hade inte pratat med sin far sedan han blev ivägkörd, och att han dök upp såhär fick så mycket att komma vällande tillbaka över honom. Inte bara allt efter att han avsagt sig allt som hade med Aaron att göra, men också allting av uppväxten. Alla kvällar man hört hur han börjat dricka, varit rädd, hållit sig undan och gömt sig.
Men Karl-Fredrik var ändå som ett ankare, som fick honom att inte förlora sig helt i sina tankar och ångest.
"Tack." viskade han lätt och suckade sen.
"Åt skogen. Förlåt för det där." fortsatte han tyst, skämdes ju något över faderns beteende.

"Det är inte ditt fel att han beter sig sådär." svarade Karl-Fredrik lugnt och strök honom över håret. Han förstod att James hade grava alkoholproblem och inte betedde sig bra när han fått i sig. Han gissade även att det varit så under Aarons barndom.
"Men far söp också, varje fredagskväll började han med en sup och jag fick ett slag om jag inte aktade mig. Det blev värre med åren." sa han och log halv mot Aaron.
"Så jag vet väl vad du gått igenom även om det inte hjälper just nu. Men just nu finns jag här för dig." sa han mjukt och höll om honom hårt.

"Men du borde ändå inte få stå ut med det för det." svarade Aaron tyst, var otroligt lättad över att Karl-Fredrik varit där och lyckats köra iväg hans farsa.
Hans berättelse förvånade honom dock. Visserligen hade han anat, eller iallafall misstänkt, att det fanns en del problem emellan de båda utöver Karl-Fredriks läggning, men inte att det skulle vara något så likt hans eget. Vilket på ett vis var en lättnad. Han ville först fråga varför han inte sagt något - men insåg sen att han inte kunde göra det eftersom han agerar precis likadant själv och hållit tyst.
"Det är ett helvete." sade han lågt, syftade inte främst på sitt eget utan bara att allmänt växa upp med en sådan far. Han suckade lite.
"Det jobbigaste har nästan varit att man aldrig vetat med honom. Ibland höll han sig nykter i någon vecka, ibland var han full redan när man kom hem ifrån skolan, dag eller inget sånt verkade spela någon roll. Vissa gånger kunde han till och med bara bli på gott humör - men oftast så, ja mer aggressiv." sade han tyst, han hade alltid varit helt oberäknelig när han väl blivit full nog.

Karl-Fredrik nickar, inte förvånande att det var så även för honom. Han visste att det var mer vanligt än man trodde med alkoholproblem. Han själv hade det väl på sätt och vi. Även om han nästan alltid var nykter så söp han alltid mycket på fester och använde alkohol i medicinskt syfte, Även om han alltid var glad och snäll då han var full, hade han ingen bra relation till alkohol.
"Far drack alltid på helgen och började n är han kom hem på fredagen och låg sen däckad på söndag." han log snett.
"Glad att vi pratade om detta ändå." säger han till Aaron och ser på honom.

Aaron såg upp emot honom, hade ju anat att också han hade en del trubbel med sin far och att det var kopplat till alkohol var verkligen inte ovanligt. I många fall stämde väl det där att när alkoholen gick in gick vettet ut.
"Jag håller med." sade han med en nickning och ett svagt leende, fortfarande långt ifrån på bästa humör efter hans fars besök - men det var iallafall snäppet bättre nu. Han lade ner huvudet bättre emot Karl-Fredriks axel, låg bara still en stund utan att säga något - njöt av tystnaden och hans närhet. Vilket var härligt, även om hans tankar hade fortsatt in på liknande spår - men snarare mer in på cancern.
"Jag är så rädd." viskade han till sist, rädd för allt vad det här innebar - om den skulle ta livet av honom, om han skulle tvingas bli inlagd på sjukhus igen och kanske längre, allt han inte visste än.

Karl-Fredrik som kommit in på andra tankar uppfattade inte med en gång vad han sa.
"Va? Rädd? Rädd för vad?" frågade han och försökte ruska av sig blicken av den lilla fickan med bortsprängda ben som skrek efter sin döda mor. Den bilden skulle väl för alltid följ med honom.
"Din far? Eller sjukdomen?" frågar han och försöker fokusera på Aaron istället, strök honom sakta över hans hjässa och kysste den mjukt.

Karl-Fredrik verkade inte helt ha lyssnat först, men det var ju heller inte så konstigt - Aaron hade pratat ifrån ingenstans och tyst dessutom. Han skakade lätt på huvudet.
"Cancern." sade han tyst, hade väl inte riktigt velat erkänna det tidigare utan försökt spela stark och dölja det vrak han egentligen kände sig som.
"Jag är livrädd för vad som ska hända." fortsatte han, tydligt rädd över det hela bara utifrån tonfallet han pratade i.

Karl-Fredrik sa inget på en lång stund, visste inte vad han skulle säga, men fortsatte stryka honom över håret.
"Jag med." sa han slutligen. För tomma ord som att det kommer gå bra och att det inte är farligt, var överflödigt. De visste båda att det kunde gå åt båda hållen.
"Jag är livrädd varje dag att du ska bli sämre, eller att jag ska vakna och du inte finns där längre. Jag är livrädd för ett liv utan dig." men sa inget om att han då tänkte ta sig liv.
"Jag håller mig över ytan tack vare dig och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig." sa han och det hördes att han grät.
"Men jag vet att det kan bli bättre och att vi inte får ge upp, för då kommer det inte att gå." mumlade han slutligen.

Aaron hade haft tårarna nära redan innan, när han själv pratat, men att sen höra hans förklaring och höra hur han dessutom grät gjorde det omöjligt att hålla dem tillbaka. En kort stund var han bara tyst och försökte samla sig lite - att höra hur han plågades så också av det gjorde självklart ont, för det fanns ingenting han kunde göra åt det. samtidigt var han också orolig för hur det skulle gå med honom ifall han inte klarade sig, med tanke på hur han mådde redan nu efter kriget.
"Jag gissar att det är det viktigaste - att inte ge upp, hur illa det än är." sade han tyst, på något vis hade väl hans älskling rätt i att han inte fick ge upp - även om det kändes hopplöst dem dagar han mådde som sämst. Men han måste fortsätta kämpa, för Karl-Fredriks skull om inte annat. Ändå gjorde det ont långt in i hjärtat att de som fanns runtomkring honom, hjälpte till och oroade sig var personer han träffat de senaste åren - ingen ur hans familj fanns där. Visserligen skulle kanske hans mor bry sig, men han hade inte klarat av att berätta för henne ännu.
"Jag älskar dig." viskade han till sist och kröp närmare intill honom.