PRS Lupple och Emma07

Zacharias stensov under egentligen hela eftermiddagen, vaknade till en stund kort efter att Benjamin hade pratat klart. Denna gången var han piggare än innan, vilket nog också syntes på honom - några timmars sömn hade gjort gott.
"Du ser tankspridd ut?", frågade han Benjamin, han dock inte fråga mer innan dörren öppnades och en läkare klev in.
"Hej. Hur känner du dig?", frågade han vänligt Zach efter att ha hälsat på Benjamin också.
"Bättre nu, piggare än innan", förklarade Zach uppriktigt, vilket till hans glädje verkligen stämde in bra. Han kände sig betydligt bättre än tidigare. Läkaren log lite och nickade lätt.
"Bra. Också värdena har förbättrats, fortsätter det såhär lär det inte dröja länge förräns du är på benen igen", sade han, och Zach hoppades innerligt att han hade rätt, han hade knappt varit här en dag och var redan trött på det. Han ville hem, och ha ork till att vara uppe på benen som vanligt igen.
"Om ni undrar över något eller om något verkar konstigt, så är det bara att larma. Då lämnar jag er igen om det inte var något mer", sade han med ett litet leende, nickade emot de båda som hälsning innan han gick ut igen.

Benjamin såg upp när han pratade han lät piggare och såg piggare ut och han log stort mot honom och tänkte svara när läkaren kom in.
Han lyssnade noga på vad läkaren sa, tackade honom och hälsade hejdå innan han såg på Zacharias.
" Dina värden är bättre. Det är bra. " Sa han och kramade hans hand och pussade lätt på den.
"Jag bara tänkte lite. Men det kan vi tala om senare. " Sa han och såg på honom med glada ögon.
Att se honom piggare var verkligen en välkommen syn.
" Du verkade sova otroligt bra. " Sa han och skrattade lågt. Glad över att han hade kunnat sova så bra.

Zacharias log stort tillbaks emot honom, lika glad han över de goda nyheterna.
"Jag sov som en stock", sade han med ett litet skratt, vilket han verkligen hade gjort.
"Får hoppas att jag snart kan komma härifrån då", sade han med ett leende, även om han sov bra där så ville han inte vara där mer än nödvändigt, det var inte direkt en rolig miljö att vara i. Tvärtom. Och han som brukade vara något mer aktiv utav sig hatade att inte kunna göra något. Att inte ens kunna vara närmare Benjamin, inte ens kunna kyssa honom på eget initiativ. Han slängde en blick bort emot klockan.
"Tydligen sov jag inte bara bra utan länge också", sade han med ett snett leende, då klockan hunnit bli ganska mycket. Han såg på Benjamin igen.
"Jag är jätteglad att du är här, lyckligare än du nog inser. Jag är inte direkt van att ha nån som bryr sig så. Men om du behöver hem och sova eller nåt, så går det bra", sade han mjukt, han ville inte att han skulle gå men han ville inte heller uppehålla honom ifall han ville nåt annat.

Benjamin skrattade lite och nickade.
" Snart så. "Sa han och kramade hans hand och flinade till.
"Väldigt länge. " Log han och lyssnade på hans ord.
" Då är det dags för dig att bli van älskade Zach. Jag tänker bry mig om dig länge. " Log han och skakade på huvudet.
"Jag ska ingenstans. Du är vacker att titta på. Jag har tittat större delen av dagen. Men att se dig vaken och prata med dig är rätt bra det också." Viskade han och flyttade stolen närmare honom för att kunna komma fysiskt närmare honom och höll hans hand. Lekte lite med hans fingrar.
"Så drömde du nått?" Sa han nyfiket och såg på honom.

Zach log brett emot honom och lyssnade, tröttnade aldrig bara på att lyssna på hans röst.
"Det kan jag definitivt vänja mig vid", svarade han mjukt, men med ett flin på läpparna. Både att bli kallad det och att någon brydde sig om honom - särskilt Benjamin som kommit att betyda så mycket för honom. Han skrattade lite lätt till och log brett emot honom igen.
"Du är allt inte dålig att se på du heller", sade han glatt, han skulle inte kunna tröttna på det där ansiktet heller. Det var bara alltför vackert för det.
"Men du behöver också sova", sade han mjukt, det hade ju faktiskt varit en lång dag också för honom.
"Inte vad jag kommer ihåg iallafall. Men vad var det vi skulle ha pratat om?", frågade han, han hade ju nämnt något om det innan läkaren hade kommit in i rummet.

Benjamin rodnade lite av hans komplimang och vände blygt ned blicken och skrattade lågt.
"Jag kan sova senare." Sa han ärligt och såg på honom. Att gå hem och sova kändes som en riktigt dålig idé. Som om han skulle kunna sova långt härifrån med vetskapen om att han var kvar på sjukhuset. Aldrig.
Benjamin skrattade lågt och skakade på huvudet.
"Inget egentligen. Mamma var bara så konstig när hon ringde. Jag sa att jag var på sjukhuset och hon låtsades som ingenting. Som om hon typ redan visste det. Jag trodde hon skulle tro att det var jag som var på sjukhuset. Att jag var skadad, men hon snackade bara om nån middag. Det var så konstigt bara. " Sa han och suckade tungt.
"Men hon är ju lite annorlunda ibland. " Sa han och gav honom ett snett leende för att muntra upp stämningen lite.

Zacharias log över hur pass generad han verkade, vilket var otroligt gulligt. Ännu en av alla saker han gillade med honom.
"Du ska inte behöva slita ut dig helt för min skull, jag klarar mig", sade han mjukt, ville ha honom där men ville också hans bästa.
"Om jag nu inte kan bli av med alla dem här slangarna snart så du kan sova här", sade han med ett leende emot honom, det hade allt varit något. Zach skulle ha älskat det iallafall, bättre kunde det ju inte bli. Han lyssnade tyst på hans ord, insåg vad det måste betyda - det han redan misstänkt sen innan men inte ville tro på. Att hans föräldrar låg bakom det. Vilket han inte visste ifall han skulle våga säga, för det var ju trots allt hans föräldrar - men han borde ändå få veta.
"Ja, kanske det", sade han tyst, suckade lite sen.
"Jag kände igen killen som gjorde det här. Det var samme kille som försökte muta mig innan", sade han sen tyst.

" Jag klarar mig också." Viskade han och gav honom ett uppmuntrande leende, för att understryka sin ingångspunkt. Han skulle inte lämna.
Han sken upp över Zacharias ord och tittade lite blygt mot honom.
" Jag vill sova med dig. Oftare. " Sa han tyst men ärligt och pussade honom lätt på handen.
Benjamin tittade upp i chock när han sa att han kände igen killen men blev ännu mera chockad över att det var han som hade försökt mutat honom.
Det första han tänkte var att hans föräldrar låg bakom detta - de var ju trots allt galna men desto mer det verkade så trängde han undan tankarna. Han rynkade lite på pannan.
"Vad otäckt att det var samma person. " Sa han och såg på honom.
"Vi måste hitta personen. Han verkar ju inte riktigt klok. " Sa han och svalde hårt.
"Eller ja hålla oss undan från den personen. " Sa han fundersamt och suckade.
Det var så konstigt, varför just denna personen riktade in sig på Zach? De verkade ju inte ha några kopplingar till varandra egentligen.

Zacharias log mjukt emot honom, blev uppriktigt glad utav hans ord - att det inte bara var han som ville känna den närheten ifrån honom, få känna hans trygghet, doft, värme.
"Jag med. Jag måste bara bli av med allt det här först", sade han med en nickning emot alla sladdarna. Han hopapdes verkligen att de inte skulle behövas länge till, för han vågade ju knappt ens röra sig med så mycket saker fäst till kroppen, det skulle verkligen bli en stor lättnad när allt det där till slut var borta.
Zacharias nickade instämmande. Egentligen hade han sina teorier om vad som egentligen låg bakom, men uppriktigt sagt så hade han inte riktigt hjärta att säga det till Benjamin. Inte än, inte nu, inte här. Kanske senare att dem kunde diskutera det, men det kändes inte riktigt som rätt tidpunkt att ta upp det hela.
"Det är sent, vi borde försöka sova båda två", sade han snällt.

Benjamin skrattade lågt och nickade sakta.
"Ja vi kan inte ha dem i vägen." Sa han och log mot honom.
Det var så många sladdar och apparater omkring honom. Han skrattade tyst.
"Du är som nån robot eller nått. " Log han i ett försök att få honom på bättre tankar men nickade sedan.
"Du har rätt. Desto mer du sover desto snabbare blir du frisk. " Sa han och log.
"Jag får lite vila här. " Sa han och kysste honom mjukt på läpparna.
"Sov. " Log han och la rätt hans hår med lätta rörelser.