[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Det var inte Natsumes mening art ränna omkring i huset som en komplett galning. Däremot var det ju så att han var tvungen att göra i alla fall någonting för att försöka svalka ilskan. Ilskan gentemot han själv alltså, för Hideo kunde han ju inte vara arg på. Sure, den andres agerande hade inte varit sådär supersmart, men fel hade det ju defintivt inte varit.
När nittonåringen slutligen fick nys om att den äldre travat in i sovrummet - sovrummet som Natsume aldrig varit inne i tidigare - rann han snabbt efter. Han var ju tvungen att få bort all den där lukten, få bort Kotaro ur lägenheten, då denne hängde sig kvar på många olika sätt.

Hideo stoppar ner den vinröda, stora tröjan i kostymbyxorna innan han knäpper ihop bältet. De våra, nytvättade lockarna faller ner över ögonen innan han ser upp mot Natsume, som viftar ivrigt på sin svans efter allt springande.
"Jag tänker göra om det här rummet, oroa dig inte." Mumlar han med ett försäkrande leende medan blicken glider över rummet. Sängen är stor, väldigt mysigt med ljus, böcker och album uppradade. Dock doftar det en hel del Kotaro, och uppenbarligen gillar ingen ut av dem det. "Vill du leka lite? Jag vet att Eiji vill det." Han drar åt sig en av hundens dragleksaker och visslar efter henne när han kommit ut i vardagsrummet. Vovven ser exalterad ut, och dragkampen börjar.

Dumt stirrade Natsume efter tjugoåringen som försvunnit ut i vardagsrummet. Trodde den andre verkligen att nittonåringen var en hund, alltså bokstavligen? Och därmed, inom loppet av en halv sekund, blev han genast irriterad till dess yttersta. Med nosen i vädret och svansen hängandes efter sig, marscherade han rakt förbi Hideo och den lilla vita, lurviga hunden. Sur som en citron, hoppade han sedan upp i soffan och rullade ihop sig med världens mest utdragna suck. Nej, nu var han verkligen inte glad. Istället bister och vresig. Han hade precis blivit behandlad som en hund. En hund. Klart att Hideo aldrig skulle kunna känna sig attraherad till någon som Natsume, som då och då trallade omkring på fyra ben och såg ut som en massiv fluffboll.

Ojdå, det värkar som att Natsume inte riktigt förstått att det var ett skämt.. Vilket kanske är förståeligt med tanke på hur de missförstått varandra.
"Du, jag skämta med dig, klart jag inte tror att du vill leka så." Förklarar tjugoåringen och slänger iväg det lilla söta snöret, och Eiji springer efter likt ett vitt moln. Hideo tassar fram till soffan och slår sig ner bredvid den andre och klamrar sig fast. "Tror du att du kommer vara i den här kroppen i tre år till nu..?" Frågar han och låter huvudet på sniskan, det hoppas han verkligen inte. Läpparna liksom skriker efter uppmärksamhet, hela Hideos kropp gör det. Och Natsume är anledningen till det, dumma Natsume.

Nej, Natsume hade naturligtvis inte förstått att det hela varit ett skämt. Nejdå, han hade istället gjort bort sig och betett sig som en riktig barnunge. Då jävla typiskt. Nittonåringen vek undan med blicken och sträckte på sig med en gäspning. Tre år? Inte igen, det var då ett som var säkert. Frågan var bara hur han skulle jobba på det där med kontrollen, hur han ens skulle tvinga processen att gå tillbaka. Det var ju inte den enklaste uppgiften i världen, plus att det gjorde extremt ont. Men om det var vad Hideo ville, så var det bara att bita ihop och ge det ett försök. Natsume slängde en snabb blick mot tjugoåringen för att sedan resa sig upp och ruska ut havet med päls. Okej Natsume, fokusera. Fokusera, fokusera, fokusera. Skit i att det gör ont, Hideos kyssar är värda betydligt mer.

Än en gång fångar Hideo upp den andres blick, kupar de pälsiga kinderna i sina händer och lutar sin panna mot hans.
"Du, du behöver verkligen inte. Det måste göra jätteont, försök att vila lite innan du gör det okej?" Frågar han allvarligt medan fingrarna pillar med den mörka pälsen. Flätar, flätar, flätar. Vackert. "Plus så kan ju jag lämna en massa pussar på dig iallafall. Det viktigaste är att du återfår styrkan." Han lämnar en lång puss på Natsumes nos, för att sedan fortsätta lägga en drös på hans ansikte. Puss, puss och ännu mer puss. Väldigt gosigt indeed.

Men att få en drös med pussar över nosen var inte samma sak som en riktig kyss. Det borde väl Hideo också insett? Natsume stannade genast upp med sina försök till att byta skepnad och lämnade en egen drös med pussar över den andres ansikte.
Borde du inte gå till skolan, eller har jag fattat det där helt fel? Huvudet föll på sniskan och nittonåringen nickade bort mot ytterdörren med frågande ögon. Den äldre hade ju sagt under gårdagen att han studerade, på universitet förvisso, men det var ju skola. Kanske en lite mer komplicerad och högutbildade form av skola, men ändå! Natsume var minst sagt nyfiken på allt det där som människorna höll på med - det var ju förfärligt intressant.

Blicken glider mot ytterdörren, det är inte så värst svårt att förstå vad det är sen andre syftar på. Det finns en del anledningar till att han inte vill göra sig ur fläcken, bland annat bekbänhetdn som finns i Natsumes närhet, men också att Kotaro kan komma när som och förstöra allt. Kanske göra nittonåringen illa. Han vill inte heller bli sedd med sin hemska blåtira.
"Jo, jag har en föreläsning idag.. Men du förstår, vi har många tentor. Man pluggar på detta mest hemma, så ibland är jag ledig mer."Förklarar Hideo med en litet skratt, pussarna är mycket väl gosiga, men långt ifrån en riktigt härlig kyss. "Men vet inte om jag kan gå på den, med allt som händer just nu."

Natsume kände sig mer än skyldig till allt det där, faktiskt så pass skyldig att han inte längre kunde betrakta Hideo utan att känna hur skuldkänslorna bubblade upp. Hur fan hade hans ens lyckats ställa till allting så förfärligt på mindre än ett dygn? Tjugoåringen med sin blåtira och ett sörjande hjärta, botten av badkaret med sina skåror och allting däremellan. Återigen kände sig nittonåringen mer än värdelös. Han var ju inte bara där pch existerade, utan var även en riktig börda.
Benen knakade med ens till och Natsume gjorde ingenting för stt hindra detta, nu var set han som bestämde om sin egen kropp och så var det. Om Hideo inte ville se på, så kunde han enkelt titta bort. Och med den tanken fastbränd o hjärnan, satt en gänglig ungdom snart där på golvet, alldeles naken och vild. Håret stod åt alla håll och både tänderna och naglarna såg förfärliga ut.
”Du borde inte hoppa över den..jag menar, tänk om de tar upp någonting viktigt på den där..ehm..tentan.”

Hideo kan inte vänja sig vid synen av knäckande ben och ljudet från smärtan, därför kniper han ihop även det friska ögat. Hur mycket han än vill visa att Natsume inte behöver oroa sig så går det inte, förhoppningsvis tror han på honom iallafall.
"Nej nej, jag har ingen tenta idag, utan den pluggar jag till hemma. Jag kan be en klasskompis filma.." Han slår upp ena ögonlocket, granskar ungdomen nedanför sig innan han virar en varm filt om honom. "Jag får förklara för lärarna, det är verkligen okej Natsume. Jag vill vara hemma med dig.. Kanske kan klippa ditt hår och dina naglar om du tillåter mig?" Jo, de delarna av den andre har växt likt förskräckligt, och det skulle ha varit väldigt underligt annars. Dock är det svårt att fortsätta med vardagen med de bilderna konstant efter sig. "Jag vill verkligen stanna med dig, förstår du."