prs yehet & kkaebsong

"Men då kommer jag definitivt inte kunna somna inatt," gnäller Joshua, vars sömnproblem alltid funnits och tagit över många delar av hans liv. Ibland kan han inte sova en endaste timme under nätterna, vilket oftast leder till att han kravlar ner sig i Julians säng och börjar måla på honom, eller leker med Mimmi. När han väl sover, sover han otroligt dåligt, och när han väl får en liten tupplur mellan någon lektion, blir sextonåringen ännu tröttare dagen efter. Vilket leder till att han konstant är trött. Ett evigt komplex helt enkelt.

Blicken glider ner från mackan i Joshuas händer, till blåmärket som börjat bilas över Zihaos skinn.
"Ingen aning," påbörjar sextonåringen. "För trångt kanske? Ge honom en likadan."

”För trångt? Vet du hur ofta vi sover i samma säng? Jag tror bara att han undermedvetet vill göra illa mig...” muttrade Zihao och lätt skjortan falla tillbaka över överkroppen. Han förde bägaren med apelsinjuice till läpparna och svepte innehållet innan han återgick till att skyffla in mat i munnen. Det kanske inte var speciellt underligt, men han kände sig inte speciellt välkommen vid Gryffindor bordet. Alla som passerade dem eller satt någonstans i närheten gav honom skeptiska blickar. I vanliga fall brukade det inte störa honom så värst när folk höll på, på det sättet, men nu gjorde det allt det. Visserligen var det inte så vanligt att eleverna satt vid andra elevhems bord än sina egna, men det hände faktiskt lite då och då. Som nu till exempel.

Joshua känner en brännande känsla bildas i magens botten, når upp till hans hjärta som värker till. Varför? Varför är hans reaktion på det viset? Att Zihao är mer än van och behaglig med kroppskontakt borde inte få honom att känna sig bitter. Kanske det hör att göra med att han inte längre känner sig särskilt speciell i den äldres ögon. Visst är sextonåringen mer än bekväm med sina vänner själv, men hjärtat sjunker ändå på honom.
"Eller medvetet," påpekar Joshua skämtsamt, med blicken vilandes på Zihao innan han inser att aptiten just sjunkit Han lägger ner biten av mackan som är kvar, gömmer den under en servett så att det inte ser helt motbjudande ut, och tar istället ett par klunkar av teet.

Zihao betraktade Joshua stillsamt. Även om det var subtilt, så tyckte han att det verkade som om någonting betungande den yngre eleven. Han drog lite på munnen och lät huvudet falla på sne. Kunde det möjligen vara så att han kände sig lite svartsjuk? För om det var så, så hade den äldre eleven defintivt inget problem med det. Åtminstone inte då han själv blivit sotis när Julian försökt dra Joshua till sig.
”Har jag sagt någonting dumt eller?” Frågade han och lade en arm omkring sextonåringen. ”Eller bestämde du dig helt plötsligt för att mackan inte var speciellt god?” Fortsatte han sedan fundersamt. Även om han inte ville erkänna det, så hoppades han att den andre var svartsjuk, hur dåligt det än lät.

Joshua lutar sig försiktigt över bordet, försöker gömma det tydliga ansiktsuttrycket bakom den stora koppen med te.
"Nej det har du väl inte.." mumlar han i lågstämma, känner den smala, starka armen om sig. Kanske den äldre sett rakt igenom hans humörsvängning. Försiktigt skjuter han bort tallriken med mackan ifrån sig rynkar lätt på näsan, hoppandes på att han an komma med en hyfsat trovärdig vitlögn. "Jag blev bara mätt," svarar Joshua medan han ser upp mot Zihao igen, granskar den äldres ansikte som kommit lite närmare.

Inombords, kände Zihao hur fjärilarna i magen vaknade till liv och började vilt fladdra omkring. Även om Joshua kanske inte direkt var svartsjuk så lutade det i alla fall åt något i den stilen - vilket fick sjuttonåringen att må väldigt bra.
”Man kan inte bli mätt på bara en macka, och du åt inte ens upp hela!” Utbrast han och skakade på huvudet, med samma belåtna uttryck skrivet över ansiktet som innan. ”Du vet, te är faktiskt inte mat, även om det är gott”, fortsatte han. Samtidigt som han var överdrivet självbelåten, ville han förstås inte att den yngre eleven skulle lämna hälften av sin frukost. För det första var det inte mycket mat till att börja med och för det andra hade han som sagt inte ens ätit upp allt. Zihao hade aldrig klarat sig fram till lunchen på så lite mat.

Med en lätt liten suck vänder han blicken från rakt fram, till Zihao bredvid sig. Det belåtna ansiktsuttrycket får Joshua att vilja knäppa med fingret mot pannan, vilket han gör.
"Jag är väldigt mätt faktiskt," protesterar sextonåringen, även om magen skriker efter mer föda. Det här med ätningen har också varit ett dilemma för honom, då han under sina tidigare år på skolan hamnat i en ätstörning kommer det tillbaka då och då. Det går liksom inte att läka det. Nu äter han dock inte pågrund av det simpla faktumet att Zihaos ord fått hans aptit att sjunka. Avundsjuka är inte någonting han brukar känna direkt, det var ingen mer anledning. "Man vänjer sig efter ett tag, plus te är allt jag verkligen behöver." påpekar Joshua, tar en till klunk av den varma drycken och ler nöjt upp mot den äldre eleven.

Zihao höll upp sin lediga hand mot pannan och blängde på Joshua.
”Hallå, det där gjorde faktiskt ont!” gnällde han och plattade till det fuktiga håret över pannan när han var färdig med sitt knotande. Inte särkilt övertygad, höjdede han ögonbrynen när den andre försökte inbilla honom att te var allt som behövdes. Så dum var han faktiskt inte, utan han visste mycket väl att mat var essentiellt för överlevnaden. Återigen, valnötshjärna...

Han ville flytta sig ännu närmare sextonåringen, men de andra skulle troligen bara finna det opassande om han gjorde som hans inre önskningar behagade. Så istället nöjde han sig med att åtminstone göra sina ögon tillfredsställda.
”Du borde äta mer, ingen klarar sig på sådär lite mat”, påpekade Zihao slutligen och vek undan med blicken.

Ett fjantigt litet leende sprider sig över Joshuas ansikte, tittar oskyldigt upp på den äldre innan han tar några fler klunkar av det uppfriskande teet.
"Förlåt," säger han och plattar till Zihaos hår lite ytterligare som ursäkt. Joshua ser hur ögonbrynen höjs en aning hos den andre, och han vet att han inte direkt kommer komma iväg med det utan att få den andre att protestera.

Sextonåringen har blivit van vid andras tjat, lärt sig att lura dem med vad han ätit, har olika taktiker på hur han ska slippa undan. Joshua vet att det är dåligt, och att det inte gör någonting positivt för hans ork eller hälsa. Han ser på Zihao, som viker undan med blicken.
"Du behöver inte oroa dig, jag klarar mig på det," försäkrar han med ett leende över läpparna. "Har bara inte någon aptit just nu."

Trots att Zihao bestämde sig för att acceptera Joshuas ursäkt både när det kom till pannan och maten, kände han olustig angående den senare. Han visste resan att den yngre hade ett självskadligt beteende vilket ledde till att den lilla incidenten med maten gjorde honom extra orolig. I samband med att tankarna virvlade omkring i huvudet på honom, började det självbelåtna ansiktsuttrycket rinna av. Istället ersattes det med två blängande, men samtidigt oroliga, ögon. Han lutade sig närmare sextonåringen och placerade sina läppar strax intill hans öra, så att ingen annan skulle höra det han tänkte säga.
”Du vet, du kanske lyckas lura dem...men du lurar inte mig”, viskade Zihao, som sedan hastigt var tvingen att bita sig i tungan för att inte gå ännu närmare med de, fortfarande, torra läpparna.