rollspelare & tippest prs

”Sophia!” Ropade Giovanni men tystnade då han såg prinsen längre fram i korridoren. Han spände sina käkar, visst hade han blivit beordrad att hålla sig undan från flickan men han ville inte följa order så han skyndade sig efter henne. Sophia suckade tyst och styrde stegen mot sin kammare, där kunde hon iallafall be vakterna hålla ute alla besökare inklusive prinsen och diplomaten. Hon visste inte riktigt vem hon undvek mest.

Så fort Henri hörde Giovanni yttra Sophias namn så vände han på sig och ilskan som han tidigare föst undan började ännu en gång bubbla inom honom. Om Giovanni inte tänkte följa hans råd fick han skylla sig själv, tänkte Henri då han i sin tur skyndade efter honom. De sista stegen sprang han och tog tag i Giovannis tröja och vände på honom, så att han fick se hans ansikte.
”Vad är det du inte förstår?” hans tonhöjd var nästan som ett skriv, vilket inte var meningen, men ilskan hade verkligen tagit över.

Sophia såg hur Henri gick mot hennes håll men förstod att det var Giovanni han var ute efter. Hon spärrade lätt upp ögonen och skyndade sig dit för att trycka sig mellan männen, med ansiktet mot Henri.
”Henri sluta!” Sade hon och bad en tyst bön om att han skulle släppa Giovanni och att Gio inte skulle ställa till med en scen. Han kollade på prinsen innan han vände blicken mot flickan mellan dem, tog chansen att försiktigt ta ett armband från hennes handled. Sophia spände sina käkar och motstod lusten att smälla till Giovanni, förstod ju vad han skulle göra.
”Drottningen tappade sitt armband, det var allt. Inget att bli så upprörd över.” Flinade han och höll upp armbandet han tagit.

Sophia kunde inte få ilskan inom honom att sluta bubbla. Inte Giovannis ursäkt om armbandet heller, för den delen.
”Det spelar ingen roll”, sa han sammanbitet och föste undan Sophia som ställt sig mellan dem. Han släppte Giovannis tröja och lät händerna falla till sidorna. ”Jag sa att du skulle hålla dig borta, oavsett.” Ilskan tog över honom och han knöt näven och slog till Giovanni i ansiktet med all sin kraft; det var det enda sättet att få utlopp av ens lite av hans ilska.

Sophia suckade högt och spärrade upp ögonen när Henri slog till honom. Hon tog tag i prinsens arm och drog bort honom från diplomaten.
”Henri! Vad är det med dig?” Frågade hon och kollade på honom med stora ögon. Giovanni kollade på dom och flinade nöjt, visste exakt hur han kunde utnyttja det hela. Han stönade till och kollade på golvet. Sophia vände sig om och suckade högt, hon la försiktigt sin hand på Giovannis arm. ”Kom, du behöver läkare.” Sade hon då hon såg blod.

Hans knytnäve värkte. Helvete, han hade glömt bort hur ont det faktiskt gjorde att smälla till någon.
”Han lyssnade inte på mina order”, svarade han på samma sammanbitna vis som innan, samtidigt som han skakade sin hand för att försöka rista av smärtan.
”Låt honom vara”, fortsatte han sedan när Sophia la handen på Giovannis arm. Synen stack honom i ögonen. ”Han får klara sig själv.”

Sophia tittade upp på Henri och skakade lite på huvudet, var otroligt trött på hans aggressionsproblem. Hon skakade på huvudet och kollade på honom.
”Henri, du slog honom...” sade hon och kollade på honom med stora ögon. Hon skakade lite på huvudet och började gå med Giovanni istället, tänkte prata med Henri senare. Hon svalde hårt och gick mot läkarens kammare med Giovanni.

”Det var inte oprovocerat precis!” ropade han efter dem men gjorde ingen vidare ansats att följa efter. Herregud, han visste ju om Sophias känslor för Giovanni... Han hade till och med accepterat det - vad skedde med honom nu? Han skakade lätt på huvudet åt sig själv, förvirrad på grund av alla motsägande känslor inom honom.

Han bestämde sig för att få lite frisk luft och begav sig ut till trädgården. Troligen skulle han få lite egentid där ute också - något han kände att han var i desperat behov av.

Sophia tog honom till läkaren innan hon lämnade dem ifred. Hon började istället leta efter Henri, hittade honom i trädgården tillslut. Hon satte sig bredvid honom och kollade på honom med stora ögon.
”vad händer?” Frågade hon försiktigt och granskade honom. Hans beteende förvirrade henne verkligen, fö att han påstod att han inte gillade henne men beteende sig på ett annat sätt.

Henri hade slagit sig ner på en bänk och vilat ansiktet i händerna. Han ignorerade smärtan i sin hand. Ärligt talat ignorerade han allt; han bara andades och blundade. På så sätt hade han lugnat ner sig innan Sophia dök upp. Han tittade upp och kisade lite då ljuset mötte hans ögon.
”Vad menar du?”