Privat Emma07

"Hrazefs" sa Grace och Rhaego tittade på henne. Dothrakerna var kända för sin hästhållning, och deras stridstekniker på hästryggen. Rhaego tittade på Jack igen.
"Varför? Så ni kan addrivat?" sa han och Grace harklade sig.
"Döda oss" översatte hon och bet sig i läppen. Den här förhandlingen verkade inte gå i rätt riktning. Hon förstod samtidigt hennes fars oro, att ge hästar till kvinnan som ville förgöra hans mors och hans dotters släkte var kanske inte det första han ville göra.

Jack suckade lite nu, det här gick verkligen inte som han hoppats.
"Nej", svarade han genast, var ärligt talat inte säker på vad han skulle ha för svar på det, för han kunde förstå mannens oro. Själv hade han nog inte gjort så. Även om det skulle bli svårt att starta krig gentemot dem i Essos, även om hans mor skulle vilja det skulle hon aldrig kunna få med alla lorder på det. Han bet sig lite i läppen nu, trodde ärligt talat inte att de kunde komma så långt om dem höll på så här. Han började få en idé, om den var bra visste han inte men han bestämde sig för att satsa på den.
"Jag förstår hur du tänker, och jag hade nog själv gjort som dig. Så på grund av min mor tror jag faktiskt inte att vi kan komma mycket längre i förhandlingarna. Men min mor kommer inte vara regent för alltid", sade han sen för att lite introducera sin idé. Dem hade ingen panik efter handeln emellan dem, utan egentligen gjorde det inget om den inte satte fart förrän han tog över tronen.

Rhaego skrattade till och sa någonting på dothraki.
"Nej, så menar han inte" sa Grace på det vanliga språket men hon kunde inte låta bli att skratta till.
"Han trodde du menade att du skulle möta din mamma i strid, så som vi gör när någon är missnöjd med Khalen eller Khaleesin" sa Grace och skakade på huvudet. Rhaego tittade fortfarande på Jack, och vände sig sedan till sin dotter. Han talade till henne, innan han gick ut ur tältet och lämnade dem där.
"Han behöver fundera" sa hon och tittade på Jack med ett snett leende.
"Men ni får lov att stanna här" sa hon och var glad över det, för den här förhandlingen hade kunnat gå åt ett helt annat håll om hennes far hade varit på det humöret.

Jack lyssnade tyst nu och log lite snett.
"Nej inte riktigt", sade han lite roat. Visst det var väl delvis så det gick till i Westeros, men inte om man var en del av kungahuset. Han lyssnade på henne nu igen och log lite snett tillbaks emot henne.
"Alltid nåt iallafall", svarade han. Ärligt talat visste han inte riktigt vad han hade förväntat sig av själva förhandlingarna, men han kunde väl inte påstå att det gått alltför bra. Men det kunde också ha gått mycket sämre, så han var ändå någorlunda nöjd. För ärligt talat så hade inte främsta målet med resan varit förhandlingarna, även om det var vad hans mor trodde. På tal om hans mor så hade hon faktiskt tidigare talat om att avgå i förtid, vilket Jack starkt hade protesterat emot.

Grace nickade.
"Det kunde ha gått värre" sa hon och log lite. Hon gick ur genom tältet. Där stod i princip hela khalasaren och tittade på dem. Grace studerade dem, och insåg att hon inte hade sett dem på tio år.
"Khalakki", eller vissa sa bara "Rhaenys". Några kom fram för att hälsa på henne på det dothrakiska sättet, fatta hennes underarm, och hon gjorde likadant. En kvinna, som hon kände igen som hennes vän, kom fram till henne med ett tygstycke i händerna. Hon höll fram det mot Grace, som tog emot det. Hon vek upp ena delen av tyget, och ett leende spred sig på hennes läppar. Det var en arkh, det speciellt böjda svärdet som dothrakerna använde. De hade antagligen vårdat svärdet i väntan på att hon skulle återvända. Hon tittade på hela khalasaren innan hon vände sig mot Jack. Hon presenterade honom, och dothrakerna svarade "Athchomar chomakaan", en respektfull hälsning för främlingar som inte var dothraker. Grace lutade sig mot Jack.
"Säg det tillbaka så gott du kan" viskade hon på det vanliga språket. En man, som Grace var säker på skulle bli hennes blodsryttare dagen hon tog över som Khaleesi, kom fram till dem. Han sträckte fram armen mot Jack, och väntade på att han skulle fatta den.
"Rhaenys okeo är min okeo" sa han och såg Jack i ögonen. Grace kände hur skönt det var att de trodde att Jack var en vän och inte partner, för då hade hälsningsritualen inte varit lika rolig.

Jack log lite och nickade.
"Definitivt", svarade han henne direkt, reste sig sedan upp och gick lite tveksamt ut efter henne, med Killian efter sig. Han såg sig genast nyfiket omkring, om än något osäkert - de hade riskerat en del med att åka hit då de var i dothrakernas våld. Om nåt skulle hända så skulle han och Killian inte klara sig länge emot så många dothraker. Han nickade lite som svar åt Grace och försökte svara samma sak nu, även om han antagligen uttalade det helt fel. Han såg på Grace då hon presenterade mannen som kom fram till honom, fattade sedan hans arm såsom han sett dem andra göra innan. Han undrade genast vad okeo var, och om han ville veta.

Grace log.
"Detta är Rakharo, en av mina närmaste vänner" sa hon på det vanliga språket och nickade mot den svarthåriga mannen, som hade en väldigt lång fläta.
"Jag har lärt mig lite det vanliga språket" sa han på det vanliga språket och nickade mot Jack. Han tittade osäkert på Grace.
"Okeo" sa han och hon nickade. Hon vände sig mot Jack.
"Det betyder vän" sa hon och log. Rakharo tittade på Grace igen.
"Ditt hår svart, inte veltor?" sa han och Grace nickade.
"Jag var tvungen att färga det" sa hon och drog lite i sin fläta. Hon undrade om hon kunde sluta färga det nu, och tvätta ur den svarta färgen. Hon saknade sitt blonda hår.

Jack log emot Grace och nickade lite tillbaks emot mannen, Rakharo, och såg sedan på Grace. Han fick erkänna att han var något obekväm här när han inte förstod språket ordentligt och de flesta av dem inte verkade förstå det vanliga språket. Han såg lite undrande på Grace när han frågade om hennes hår, förstod inte riktigt vad han menade.

"Min naturliga hårfärg är blont, som alla Targaryens. Men jag fick börja färga det svart när jag kom till Westeros" sa hon och nickade åt Jack att följa med henne. Hon gick in i ett av tälten, som hennes far hade satt upp åt henne. Hon satte sig på sängen.
"Jag tänkte att det kanske är lite bekvämare för dig här, där alla inte stirrar på dig" sa hon och log.

Jack såg på henne och lyssnade.
"Aha", sade han nu, gick sedan direkt med henne in i tältet, något lättad över att slippa allas blickar. Han satte sig bredvid henne på sängen och log lite
"Absolut, tack", sade han nu.