[PRS] LadyGhoost & yehet

"Nu känner jag mig speciell," säger Jae med ett leende på läpparna. Det gör han verkligen, han hade inte förväntat sig något så privat från den andra. "Man är alltid ens största kritiker, så du kanske inte är rätt person att tala," citerar Jae den andra mannen och låter sin blick vila på hans ansikte. Självklart blev han förvånad, men Jae bestämmer sig för att inte påpeka det. Det värmer att han delgett informationen med honom, och han hoppas att någon, när rätt tillfälle kommer, kommer få läsa någon av texterna. Jae känner inte att han behöver få det, även om han kanske vill, bara den äldre finner någon som iallafall kan få läsa dem. Och när Jae tänker närmare på det, så kanske mannen redan har det.

Jae rycker lätt på axlarna medan han långsamt funderar.
"Spela och spela, det är bara att säga att man är en kund, eller gör de någon närmre undersökning på det?" frågar han dumt. "Jag har aldrig sett dig som ett monster, för det är du definitivt inte." tjugofemåringen börjar undra varför den äldre sagt att han är en hemsk man på många olika sätt, men Jae tycker inte det. Sättet den andra fått död på moderns mördare är en rätt hemsk historia, det erkänner han. Men detta betyder inte att mannen framför honom är hemsk som person. Det är då bilden av Yuto dyker upp i hans huvud. Hur den andra ledaren skärt upp hans läppar, dragit av naglarna på händerna. Och detta var fyra dagar sedan. Jae finner sin blick leta efter något i den andres ögon, men finner inget tecken på monster. Han börjar nästan undra om ledaren bredvid honom, är samma man som misshandlat inkräktaren. Om den andra mannen är ett monster, borde Jae också vara det.

"Starkt vet jag inte, jag gillar inte att ha ofärdig arbete kvar allt för länge," förklarar Jae och låter blicken glida tillbaka till bilden från mannen. "Jag ritade av dig också, en gång." berättar han innan han börjar kolla igenom de andra bilderna. "Den har jag inte här dock..."

Uta tittade först en aning förvånat på den andra mannen, men nickade sedan.
"Hm, ja du blev nog det i den aspekten att inte många andra vet" sa han leende. Uta visste inte varför han så enkelt delade den informationen med den andra mannen. Det hade tagit Jorah år att få reda på det, men här var en man han mötte för fyra dagar sedan, eller som han träffade och mindes, och han fick informationen. Uta förvånade sig själv, men det verkade göra den andra mannen glad, och det gjorde Uta glad också. Han fann det konstigt, hur han kunde glädjas åt att någon annan var glad, på det sättet han gjorde nu.
"Det är förvisso sant" sa Uta i en låg ton och tittade upp emot taket. "Jag tror snarare det har att göra med att jag önskar nå upp till min mors nivå. De få dikter jag funnit genom åren är både vackra, känslomässiga och har en berättelse. Det är något jag själv vill uppnå, kanske i hopp om att se en annan sida av henne"
Uta slöt ögonen för en sekund. Han pratade normalt aldrig om sin mor, det var något han höll mycket privat. Ingen av hans mannar fick höra om henne, så varför fick den andra mannen det? Var det för att han hade förlorat sin mor också? Eller var det för att Uta fann en viss lätthet att tala med honom.

"Någon undersökning skulle jag inte säga att de gör" sa Uta tillslut med ett litet leende, och vände sig emot mannen. "Men de flesta har en viss, aura kanske inte är rätt ord, men den närmaste beskrivningen jag kan finna. Det finns självklart undantag, och de hade kanske trott att du var ett undantag, men vem vet? Det är inget jag har något vidare intresse av att ta reda på"
Uta höjde sedan på ett ögonbryn, innan han skakade på huvudet.
"Jag är osäker på om jag skall vara tacksam eller ifrågasätta dina tankar. Efter att ha sett vad jag gjorde med din man, skulle de flesta se mig som ett monster" sa Uta och mötte sedan mannens blick. "Du lär inte se några spår av det i mina ögon, såvida du inte går över någon gräns"
Uta hoppades innerligt att mannen aldrig skulle passera den gränsen. Han visste inte varför men Uta ville inte skada den andre. Den tanken hade fått hans far att vända sig i graven, det visste Uta, men det var sanningen.

"Jag skulle säga att det är starkt. Jag tror personligen inte att jag hade kunnat avsluta något jag påbörjat innan min mor dog. Åtminstone inte som rörde henne" sa han och funderade på om han hade något ofärdigt sen innan moderns död, men han visste inte. Och att fundera på det skulle inte hjälpa honom. Istället koncentrerade han sig på den andra mannen.
"Mig?" sa Uta uppriktigt förvånad, varför hade mannen målat av honom. "Har det något att göra med minnet?"
Uta kunde inte finna någon annan förklaring till att mannen skulle ha målat av honom, eller någon annan tid. Kanske hade de möts mer än en gång, men mannen hade bara nämnt ett möte.
"Det var synd, jag hade velat se den" sa Uta sedan och log emot den andra mannen, han var nyfiken på hur mannens bild på honom såg ut.

Det finns inte mycket Jae kan säga vid den här situationen. Det verkar som att de tänker på lite samma sätt, och även om Jae finner någon finhet i det, så vill han inte att den andra ledaren ska känna som han gör. Han vet att att han inte kan göra någonting åt det, han vet inte ens varför. Därför låter han sin hand sakta snudda vid den andres, för att sedan krama om den.
"Det kommer du säkert att göra också, om du nu inte redan gjort det, och bara ger dig själv för hård kritik." säger han med lugn röst, och låter sin blick glida ner mot händerna. Jae blir en aning förvånad själv, hur han invigt kroppskontakt med den andra ledaren. Det händer ibland med Brian och Dennis, den ena mer än den andra, men det är annorlunda när det kommer till den äldre. Han har känt en viss trivsel när han blivit kramad av Brian, eller haft sitt huvud mot dennes axel, men Brian har han känt sen han var sex. Och av någon anledning känns det bättre med den andra ledaren. Någonting han inte borde tycka.

"Jag kan erkänna att det var en hemsk syn, jag tycker dock inte att det gör dig till ett monster." svarar Jae och låter sin blick glida till sina fötter som hänger över bordskanten. Han kommer ihåg hur han fått Yutos tunga avhuggen strax efter mötet med den andra ledaren, och av någon anledning känns den personen främmande just nu. Jae skulle nog agera på samma sätt om det inträffar igen, men just nu är det svårt för honom att se det framför sig. Det fanns bra orsaker till att hugga av tungan, det håller han fortfarande fast vid. Jae skulle inte ha gjort det om det inte funnits risk för Yuto att tjalla om arbete de håller på med. Inte för att Jae inte skulle ha dragit sig ur det lätt, nej det skulle han definitivt ha gjort med de kontakter han har, det är snarare så att han inte vill att allting ska bli allt för kontroversiellt. "Om jag kallar dig monster, borde jag kalla mig själv monster också." När den andra sedan börjar prata om gränser, ser han återigen ner på händerna. "Vad för gränser har du?"

Jae blir tyst när den andra återigen tycker att de är starkt. Kanske, kanske inte. Han hade länge lust att bara slänga, riva sönder tavlan för att slippa se den. Men sen kom han ihåg att modern mer än gärna velat se den färdiga målningen, och bestämde sig för att göra klart den. Även om hon inte kunde se den helt och hållet. "Ja, dig," svarar han med ett svagt leende. "Jo.. du bad mig måla av dig, vilket jag gladeligen gjorde." berättar han, och nickar lite när den andra säger att han velat se den. "Det kanske du får också, vem vet. Dock kan jag inte säga att den är perfekt, jag var sex trots allt."

Uta skakade på huvudet, och han kände hur en del av håret började komma loss ifrån tofsen, men det var inget han la någon vidare vikt vid. Uta vände blicken emot den andra mannen, när han kände hans hand emot sin, och sedan hur han kramade om den. Uta uppskattade gesten och kramade om den andras hand tillbaka.
"Jag har en lång väg att gå, även utan kritik. Jag har nämligen inte den tid jag önskar att jag hade, till att skriva. Skrivandet kräver mycket tid, och det är förvisso sant att jag utvecklats, men inte i den mån jag önskat" sa Uta. Han visste att han hade blivit bättre sedan han började, tack och lov. Men han hade en lång väg att gå, om han någonsin skulle nå upp till sin mors nivå. Då han misstänkt att hon haft en medfödd talang, något han inte hade.

"Då skulle jag säga att du är ett undantag, jag har personer runt mig som anser att jag är ett monster" sa Uta utan att bry sig nämnvärt om det. Men han uppskattade att den andra mannen inte såg honom som ett monster.
"Vi kan alla vara monster om vi låter den sidan komma fram. Inte för att jag sett en sida av dig som jag skulle kalla monster. Men jag tror nog att du kan ha dina stunder också, men huruvida du kan kalla dig själv monster eller ej, vet du nog bäst själv" sa Uta till honom med ett litet leende.
"en av dem är att göra inträde i mitt hem" sa Uta till honom "Eller våldföra sig på någon, vilket tre av mina kunder nyligen fick erfara"
Uta tittade ner på deras händer, av någon anledning kändes det avslappnande att ha den andra mannen så nära. Uta började långsamt göra små cirkelrörelser med sin tumme över den andra mannens handrygg.

"Även om jag inte minns mycket ifrån den tiden, så låter det antagligen något som jag kunnat be om" sa Uta lite eftertänksamt "Den är antagligen så perfekt som den kunnat bli, målad av en sexåring"
Trotts att den andra mannen varit ung när han målat av honom, så var han nyfiken på resultatet.
"Jag hoppas jag får se den en dag"

Jae låter sin blick vila på den andres ansikte, innan han återigen låter den landa på fötterna över bordskanten.
"I såna fall tycker jag att du borde vara stolt över dig själv, du har uppenbarligen kommit en bra bit på vägen." säger han. "Det är svårt att uttrycka sig själv på papper ibland, men du har helt klart känslor du inte pratar om, och historier tror jag du har fullt ut av. Du behöver helt enkelt ta några timmar för dig själv, se hur du kan förklara på ett så fint och beskrivande sätt som möjlig, och kanske granska din mammas dikter lite mer. Jag har dock aldrig hållit på med poesi, men jag tror du bara behöver tro på dig själv och öva lite mer, så är du snart där." Jae vet inte om han kanske fått allt om bakfoten, hans ord kanske bara låter töntiga i den andres ögon.

Tjugofemåringen ser ner på deras händer, känner hur avslappnad han blir när den äldre ledaren långsamt gör små cirklar med sin tumme över hans handrygg. Jae ser hur han sakta flätar ihop sina fingrar med den andres, det är lite som att hans armar rör sig av sig själv. Utan att låta hjärnan godkänna det innan.
"Att jag ska göra inträde i ditt hem, eller våldföra mig på någon, behöver du inte vara orolig över. Alls." påpekar han och skakar på huvudet. Om det är ledarens gränser, så kommer han nog aldrig se glimten i ögonen han haft deras första möte. Och det kanske är tur det.

Jae finner sig själv le. Han kan inte säga att skissen var ful, nej han tycker att den var rätt detaljerad, dock inte nära bilderna han målat de senaste tio åren.
"Det kan du nog få," svarar han. Egentligen vet han inte om de kommer träffas någonting mer efter det här, det är svårt att veta. Imorgon kanske han vaknar upp, och träffar inte på den äldre på hela dagen. Det kan kännas självklart för vissa, men av någon anledning har han blivit van vid den äldres ansikte de här fyra dagarna. Och efter imorgon, kanske de inte heller träffar på varandra, och så kanske det fortsätter. Av någon anledning vill inte Jae det, han vill träffa den äldre igen, mer än en gång till.

Uta ler en aning roligt.
"Det är ingen bedrift att utvecklas, ifall man börjar utan kunskap. Att jag lyckades lära mig få ihop några strofer, är förvisso förvånande och kanske imponerande i sig. Men inget att vara stolt över" sa Uta enkelt. Han hade en annan grad av perfektion när det kom till dikterna, än något annat i hans liv. Han ville skriva den perfekta dikten, en dikt som hans mor skulle ha varit stolt över. Förvisso gissade Uta att hans mor skulle ha varit stolt över, minsta ord han skrivit. Men han ville skapa något hon kunnat vara riktigt stolt över. Kanske han en dag skulle uppnå sitt mål, han hoppades innerligt det. När den andra mannen fortsatte tala lyssnar han, och ser sedan leende på honom.
"Tack" sa han till honom. Uta uppskattade uppmuntran, och orden värmde. "En dag kanske jag finner tiden, och kommer till insikt hur jag skall använda mig av orden"

Uta känner hur den andra mannens fingrar flätas ihop med hans egna, och han vänder sig om för att möta den andra mannens blick. Uta ler emot honom, ett vänligt leende, som för att visa att han uppskattade gesten. Uta kunde inte riktigt förstå hur de hade hamnat där, hållandes händer. Det var inte något Uta kunnat föreställa sig när han vaknade, men han insåg att det var något som han gillade. Att känna den andres mjuka hand i sin, känna värmen ifrån en annan person, utan att den personen förväntar sig att han skall tillfredsställa honom. Det gav honom en helt annan känsla, en sorts trygghet.
"Förvisso finns det fler gränser än så, men av någon anledning har jag svårt att se dig gå över någon av dem" sa Uta enkelt. Han var medveten om att mannen framför honom, kunde gå över de gränserna, men han trodde inte han skulle.

Uta nickade emot honom.
"Då kanske jag har en ursäkt för ett nytt möte" sa Uta en aning roat. Det var något med den andra mannen som fick Uta att vilja träffa honom igen. Uta kunde inte sätta fingret på vad det var dock. Han sneglade på mannen bredvid honom, som om han önskade att han skulle finna ett svar, skrivet i hans panna. Uta funderade på ifall mannen ville träffa honom igen, han funderade på om han skulle fråga honom, när telefonen ringde. Uta suckade och tog upp telefonen ur fickan, och suckade igen när han såg att det var Jake.

"Mm" svarade Uta bara, en aning uttråkat och irriterad för att Jake förstörde hans stund med den andra mannen.
"Sir vart är ni? Vi är färdiga" sa Jake.
"Jag är på en konst och poesi träff" svarade Uta och log svagt emot den andra mannen.
"En vadå?" Frågade Jake.
"Inget som berör dig"
"Vart skall vi hämta dig?" frågade Jake.
"Återvänd ni hem, jag ringer senare, jag har inga planer på att ge mig iväg härifrån. Eller så tar jag en taxi hem"
"En taxi?" sa Jake förvånat "Ni tar aldrig en taxi. Är det här på grund av att jag och Will krockade med dig tidigare?"
Uta suckade "Nej. Hälsa Will och Jorah att inte vara oroade, och åk hem"
Uta hörde hur Jake var på väg att säga något mer när han la på. Uta vände sig emot den andra mannen och log ursäktande.
"Jag ber om ursäkt för det" sa han och kom sedan på att den andra mannen kanske inte var intresserad av att ha honom vid sin sida en längre stund. "Om du anser att jag bör återvända får du givetvis be mig gå, eller om du har något annat att göra"

Jae sitter tyst och lyssnar på det den äldre säger. Nu vet ju inte han hur väl den andra skriver, men av någon anledning vill han att den andra ska vara stolt. Stolt över att han försöker. Dock kommer han inte på några ord som kan få den andre att se det på hans sätt, vilket Jae ogillar starkt. Han kan inte heller låtsas veta hur det känns, för det gör han inte. "Det är jag rätt säker på att du kommer göra.." säger han i en tyst stämma, osäker på om orden han sagt hjälpt det minsta. Det vänliga leendet över den andres ansikte, får honom att tro det, men han kanske bara försöker övertyga honom.

De ihop flätade fingrarna passar på något sätt bra tillsammans, tycker Jae. Det känns underligt lugnt, att ha sin hand ihop kopplad till den andra ledaren. Lugnt, men farligt. Båda ledarna har delat med sig så mycket privat information, men faktumet att deras män avskyr respektive ledare existerar fortfarande. Jaes lojala män avskyr tanken att de ens pratar med varandra, om de någonsin skulle få se dem hålla varandra i handen som de nu gör.. då skulle det bli rena kalabaliken.
"Varför har du svårt att tro att jag skulle gå över dem?" frågar han och tittar upp mot mannen igen, upp från händerna.

Jae kan inte låta bli att le när den andra börjar prata om ett nytt möte. Tur att han inte är ensam om att vilja möta den andra igen.
"Är du säker på att du vill det då?" frågar han en aning roat, av någon anledning har han trott att den äldre kanske inte riktigt uppskattat Jaes sällskap lika mycket som Jae uppskattat hans. Men han kanske hade haft fel. Någonting är annorlunda med den andra ledaren, någonting med honom gör så att han kan prata om i princip allting, känna sig lugn och trygg med kroppskontakten och inte känna någon tryckande tystnad. Och tjugofemåringen har inte bestämt ifall det är någonting bra, eller dåligt än.

När han hör hur mobilen ringer, stannar hans gungande fötter upp. Stilla hänger de över bordskanten medan han lyssnar på samtalet den äldre har med antagligen någon av sina män.
"Inget att be om ursäkt för," svarar han och låter blicken vila på golvet nedanför. "Jag anser ingenting, det får du helt bestämma själv. Jag.." Jae tvekar en liten stund. "Jag har ingenting emot att stanna, arbetet verkar gå som det ska iallafall."

Uta ser på den yngre mannen och nickar svagt.
"Jag tror att det endast är något som framtiden kan avgöra. Jag kanske behöver finna min musa, så som de gamla grekerna gjorde. Kanske om jag lyckas med detta, kan jag skriva utan att tveka" sa Uta en aning roat. Han hade aldrig trott på att människor kunde ha en musa, han förstod att man kunde få inspiration ifrån olika personer, genom möten, berättelser eller aktiviteter. Men att en person, kunde ge detta genom att finnas nära, var inget han trodde på.

Uta följer den yngres blick när den fastnar på deras händer. Uta har svårt att ta in att han faktiskt håller den andra mannens hand. Hur hans tatuerade hand, möter den andra mannens blanka hand. Hur han kan känna den andra mannens puls, emot sin egna. Uta kunde inte avgöra om den slog en aning snabbare än vad som var normalt för honom. Om den gjorde det, kunde inte Uta riktigt förstå varför. Var det för att det fanns någon sorts spänning över att vara där med den andra mannen, över att de gjorde något de inte borde. Det var en löjlig sak att få höjd puls för, men det var ändå något tilldragande med tanken. Kanske för att så få saker i Uta's liv gav honom någon form av spänning. Att så ofta bryta emot lagen, att det blev avtrubbande, gjorde att man flyttade spärrarna. Men det här var något nytt, något han inte borde göra, så kanske var det därför spänningen fans. Chansen att bli påkommen, något som inte var lockande då Uta inte visste vem som skulle dö först, han eller den andra mannen, men det bidrog ändå till spänningen.

När den andra mannen höjde sin blick så mötte Uta de mörkbruna ögonen och ryckte på axlarna.
"Intuition kanske. Något säger mig att du inte skulle gå över gränserna. Det kanske är en märklig sak att säga till dig, då vi inte direkt står på samma sida, men ja..." Uta låt meningen dö ut. Han kunde inte förklara sina tankar för den andra mannen. Att tro detta var också en stor risk för honom, men något gjorde att Uta var villig att ta den risken.

"Jag hade inte föreslagit det ifall jag hade funnit tanken otänkbar, och det var något jag var ovillig till" sa Uta och puttade en aning retsamt på den andra mannen. En tanke for genom Uta's huvud, en tanke som ifrågasatte hans handlande. Vad var det med honom, eller kanske snarare vad var det med den andra mannen, som fick honom att handla som han gjorde. Hur kunde han sitta på en okänd plats, hålla honom i handen och finna ett lugn, någon form av trygghet, spänning och nyfikenhet, och på detta vara retsam. Uta förstod inte hur det var möjligt.

"Hade jag inte velat stanna hade jag gått för länge sedan. Trodde min närvaro var nog bevis för att jag ville stanna" sa Uta med ett något höjt ögonbryn, innan han log emot mannen. "Så länge du inte ser några problem med att stanna, är jag glad för ditt sällskap"

Jae blir tyst, men nickar lätt på huvudet som svar. Han har aldrig riktigt tänkt på det, att finna inspiration i en annan person som bara är närvarande. Han brukar oftast måla miljöer, människor, realistiska helt enkelt, men finner han någon inspiration till det? Jae vet inte riktigt, att börja måla bara liksom händer. Det är som att bara styr med känslorna i magen och hjärtat, utan att låta ögonen göra någonting mycket. Han kramar om den äldres hand en aning.

Tjugofemåringens blick är som fast på händerna. Det var så länge sedan som han höll någon i handen, och det inte hade någonting med sex att göra, och det känns lugnande på något sätt. Att känna den andres värme glida in i Jaes fingertoppar och genom armen. Han undrar om det är lika lugnande för den andra mannen som det är för Jae. Förhoppningsvis.
"Den är inte så märklig, jag frågade." säger han. Det är en upprörande tanke, om han börjar handla annorlunda från innan pågrund ut av det här. Det känns som att Jae mjuknar allt mer, och han hoppas innerligt att detta bara är i den andres sällskap. Om han är så här mot resten av människorna runt omkring honom, kommer mycket mer att förändras. "Vi får hoppas att jag inte gör det."

När den andra ledaren retsamt puttar till honom, blir Jae minst sagt förvånad. Dock är inte direkt puttningen det mest märkliga med den här kvällen. Inte alls. Det känns på något sätt bra.. Han vet inte riktigt hur han ska sätta ord på det, men bra känns det minst sagt.
"Visst, men man kan aldrig vara för säker," påpekar Jae. Även om hans fråga hade varit rätt dum i sig, så kan han fortfarande inte vänja sig vid tanken att den andra ledaren faktiskt vill umgås med honom. Därför låter han sin egna hand putta till den äldre en aning.

Jae skrattar lite åt sig själv, han har ställt vissa dumma frågor när han har svaret mitt framför sig. Det är en aning generande, tycker han. Mannen skulle såklart inte vara kvar om han inte har vilja till det.
"Det är den, jag antar att mitt huvud bara inte riktigt hänger med. Det är svårt för mig att tor det, nämligen."

Uta känner det lätta trycket i handen, hur det ger någon trygghets känsla. Den andra mannen hade talat om att han använde smärtan för att förstå vad som var verkligt eller ej. Det var normalt inget Uta funderade över, men den här situationen var annorlunda. Den kändes overklig på många plan, inte endast för att han var här med den andra mannen, utan också för att han kände ett sådant lugn. Men den lilla gesten ifrån den andra mannen fick det hela att kännas verkligt, vilket gav honom en trygghets känsla. Något i hans huvud skrek att det var fel, att han inte borde känna det runt den andra mannen, samtidigt som han hörde hans mäns röster. Uta visste att han aldrig skulle kunna tala om det här med någon av dem. Han kunde inte tala med dem om det underliga lugnet han kände, de skulle spärra in honom. Men Uta önskade att han hade någon att tala med det om, kanske Renji. Men Uta var inte säker på ifall han ville prata med den andra mannen om något så privat.

"Det är förvisso sant" började Uta lågt "men det skulle nog anses som en märklig sak att säga till dig, ifrån andra"
Uta log emot mannen och nickade, han hoppades att han aldrig skulle gå över gränsen, Uta ville inte veta vad som kunde ske.
"Mm" sa Uta lågt och slöt ögonen för en sekund, han såg framför sig allt som kunde hända ifall mannen skulle gå över gränsen, innan han öppnade ögonen, det var inget han ville tänka på.

"Nej men man kan aldrig vara för säker, förvisso är jag bra på att spela teater, jag lyckades trotts allt låtsas vara intresserad av konservering" sa Uta med ett litet leende "men jag har ingen anledning att vara här om jag inte vill"
Uta skrattade lite när den andra mannen puttade honom tillbaka. Det var något ingen gjort innan, förvisso var Uta's egna beteende annorlunda, men den lilla gesten kändes bra. Han uppskattade den. Kanske för att det bara var något vänligt över den, något vanligt sådant som andra gjorde.

Uta tittade emot den andra mannen och nickade långsamt, så han var inte ensam om att känna att hans huvud inte var med. Kanske var situationen lika förvirrande och förvånande för den andra mannen som för Uta själv.
"Jag känner att mitt huvud själv inte är med idag" medgav Uta lågt och tittade ner på deras händer. "Men jag har ingen anledning att ljuga för dig i denna stund"