Superheroes [PRS]

De havsgröna ögonen lyser av beslutsamhet när Nema sätter av mot trollet- ursäkta, jätten. Vattnet virvlar runt oss, liksom som om den kommer från ingenstans, hela jag surrar av elektricitet och himlen ovanför oss ryter.
Det är en härlig känsla att slåss såhär, bara släppa lös på all den där elektriciteten som bara lagrats. Det är inte samma sak att slåss mot Percy som att slåss mot skyskrapshöga jättar, och jag.. jag tror jag gillar det.
Att inte behöva vara så kontrollerad.
Ändå blir jag sådär konstigt rädd, för jag vet ju att jag inte kan slåss för evigt. ”Men vi har ju dig, Hazel” brukade Connor alltid säga när det var riktig strid, eller bara Fånga flaggan, ”du har ingen gräns.” Orden ger mig alltid en klump i halsen och jag tvingar mig att sluta tänka på det.
Koncentrera dig, Hazel. Koncentrera dig på nuet, på -
Och då smäller Otis fot ner framför mig så att dammen yr omkring oss, de små kornen letar sig in i lungorna och sticker mig i ögonen.
”Låt inget hindra dig, Hazel.”
Lukes ord ekar i huvudet och jag vrålar till när jag svingar svärdet mot Otis. Mitt skrik blandas med himlens muller och det ekar överallt, dånar i huvudet. En massiv blixt drar tag i min arm, skjuter upp från svärdet och träffar jätten mellan pannan och löper som en kåre genom hela Otis, delar honom på mitten. 
Det är nästan tillfredsställande att se honom pulveriseras till det gula stoftet, se det landa på arenans plana mark, men jag vet ju att inom två minuter står en ny Otis framför oss, ännu mer hungrig på att döda mig än förut.
Och då är jag rätt säker på att det här med att slåss blir lite svårare.
Tyvärr brukar jag också ha rätt när det gäller sånt.
—-
With your feet in the air and your head on the ground
Try this trick and spin it, yeah
Your head will collapse
If there's nothing in it
And you'll ask yourself

Where is my mind
Ooooh
With your feet in the air and your head on the ground
Ooooh
Try this trick and spin it, yeah
Ooooh
Ooooh

Två dar senare

Grejen var att ingen riktigt hade lust att prata. Ingen förutom Coach Hedge, som konstant viftade runt med sitt basebollträ, medans han desperat försökte få någon att bli störd på honom. Och det blev nog många av oss, men ingen verkade ha lust att ta upp den diskutionen. När jag säger vi, menar jag mig, HAzel och Nico. Det blev liksom naturligare att säga vi, och bara mena dem. Percy och company verkar ha de bra så mycke som jag vet iallafall.
Nico håller sig undan, men Jason försöker prata med honom och det verkar faktiskt bidra till resultat. Vi snackade förut. Jag och Nico alltså, och det var jäkligt skönt att få tillbaks honom, även om vi aldrig riktigt hann bli bra vänner.
Hazel och jag håller oss lite undan från varann. Eller, well, jag håller mig undan. Jag klandrade mig själv för att klandra Hazz. Men blicken hon hade gett Lukes spöke... D kunde bara inte lämna mig ifred, och sen när Leo var med.. JAg vet att hon fortfarande har känslor för honom. Det kan vem som helst se.
Att bara känna sig som ett andrahandsval gör mig helt fucked upp i huvudet. Får mig att vilja slå sönder något men samtidigt bara... Grejen e att jag inte vet vad jag vill. Det stör mig som in i helvette, för så har det varit ett tag nu. Ser ingen lycklig framtid. Allting bara svartvitt. JAg ville aldrig vara beroende av någon, bara ha någon. Så typ hela skiten jag har till själ frågar sig hela tiden vad det är jag klagar över.
Oh, besides, varken jag eller Hazel fick chansen att göra slut på jättarna. Bacchus han först, liksom hurayy.
~
Tre dagar senare
Vi har flugit över hav dem senaste dagarna, och energin är som en adrenalinflod. Det blir sådär förvirrande att inte ha något att göra förutom träning, får en att känna att man har glömt något viktigt, får en att känna sig tom.
Jag styr stegen mot Piperss rum. Morgonsolens sken skiner in genom dem talrikstora fönstret nedanför trappan. Det är inte kallt, ändå har jag gåshud på mina bara armar. Jag knackar snabbt, drar munnen i ett snett leende, när hon öppnar- frågar snabbt om en drachman.
"Ska du ringa någon?" Hennes röst låter tvekande, men något nedtryckande i hennes ton fans inte.
"Aa, man vill ju inte få någon att tro att man e död-right?" Orden fick henne att nicka till kort, lyfta ett ögonbryn och sedan öppna munnen på nytt. "Är du okej?"
Vi hade aldrig såna här samtal. Och ärligt talat hade vi aldrig riktigt haft samtalsämnen. Hade aldrig brytt mig om det. Trotts det så värmde orden en.
"Du och Hazel pratar inte, och Nico håller sig undan så jag tänkte.."
"Alltså det e bra, tack Piper" JAg tog tag i det grekiska myntet hon höll fram, vände ryggen mot henne och började gå i riktning mot min egna hytt.

”PERCY!”
Jag vrålar, försöker slita mig från Jason, sparkar på honom, men det verkar inte påverka honom. Vanligtvis hade det stört mig, men nu, när Percy hänger där, med Annabeth i sin hand… och nedanför den väntar Tartaros. Avgrundens håla.
Såvitt jag vet har ingen halvgud någonsin överlevt det - förutom Nico, då, men det var knappt han klarade sig. Och han gjorde det för Percy…
”ANNABETH!”
Jag snyftar till, ångerfullt. Nico står där, han med, på kanten till stupet som bildats. Hela han sjunker ihop.
Det är en storm som vrålar inom mig, tom och arg och sorgsen och det brusar i mina öron, och genom Jasons försök att lugna ner mig, trösta mig, kan jag höra Percy.
”Vi ses på andra sidan.”
Han och Annabeth faller ner, ner i det ändlösa mörkret och jag förlorar medvetandet.
——
Jag vaknar upp, flämtande. Mitt ansikte är klibbigt av tårar och svett, håret spretar sig över kudden. Hela min kropp värker när jag sätter mig upp i sängen. Kuddarna ligger på marken och jag antar att jag sparkat dem, så som jag sparkade Jason.
Ritblocket ligger på min mage och det skvallrar om att jag somnade när jag ritade något.
Eller någon.
På pappret ler Luke upp mot mig, de krökta, långa ögonfransarna och isblå irisarna. Den gyllene hyn, det blonda håret som varit så mjukt mellan mina fingrar…
Jag skjuter bort blocket från mitt knä så att det landar på golvet bland kuddarna - de får jag ta hand om senare.
Jag stirrar på mig själv i spegeln - blont, tovigt hår, mörka ringar under ögonen, blek under solbrännan…

Percy var som min riktiga bror, till och med våra mammor sa det. Paul Blofis hade trott att vi var syskon biologiskt. 

Annabeth var min allra bästa vän och lite utav en bossig extramamma. Visst, hon var en besserwisser, och visst, vi hade inte haft en bra start, men vi hade kommit så nära varandra när Percy varit försvunnen.
Nu var de i alla fall tillsammans.
En tung suck lämnar mina läppar när jag plockar upp hårborsten. Jag fick den av Rachel när vi vunnit kriget om Olympen. Ingen stor seger, många döda, men hon hade velat göra mig gladare. Och det uppskattar jag.
Nema verkar inte vilja prata med mig, och när jag frågat Nico har han bara stirrar på något, envist, tills jag bytt samtalsämne.
—-

I shot for the sky
I'm stuck on the ground
So why do I try?
I know I'm gonna fall down
I thought I could fly,
So why did I drown?
You never know why
It's coming down, down, down

Jag kunde bara tänka mig Percy hänga där.. Falla ned mot det där helvettet man har hört så mycket om. Ingen överlever. Fast Nico gjorde det, men de var väl bara en tidsfråga.
Hjärtat slets liksom isär. Och trots att jag inte riktigt pratat med någon om det hela, så har jag hört dem prata om det.
JAg hade varit på Argo II när det hände, och tanken på att jag kanske kunnat göra något där nere för dem... att kanske ändra på något.. Hindra Annabeth och Percy från att försvinna sådär.
Inte bara stå vid relingen som en idiot, fullt upp med att se till så att vi inte kraschade in i dem där klippväggarna.
Jag dränktes i skuldkänslor. Vi fick bara fortsätta nu.. Hoppandes att dem två av våra skulle överleva det verkliga helvettet. Tartaros.
JAg stängde dörren efter mig, trampade in på den mörkröda heltäckningsmattan. Tankarna snurrade runt i huvudet på mig, och jag gjorde inga ansatser att få bort dem.
Det där fönstret mittemot sängen öppnade jag en aning, och in svämmade solljuset. Jag ögnade myntet i min hand, dem grekiska bokstäverna jag hade svårt att tyda, men som jag ändå visste innebörden av någonstans. Hur det gick ihop vette fan.
Sen kände jag vattnet i min andra hans, formade det.
Regnbgen bildades i samma sekund vattnet exploderade i ett moln av lätta regndroppar. [är så trött förlåt för dålig af beskrivning..] Drachmanen flög emot den, och med något kallat röst uttalade jag orden jag hade lärt mig. "Åh Iris, regnbågens Gudinna. Mottag mitt offer"
Ett gyllene sken fyllde mitt rum, och en vacker stämma, en sån där len och stadig röst tog till orda. "vem önskar du att tala med?" [ännu något fucked upp]
Jag trodde jag skulle veta vem, och att jag var säker på det. Men när jag väl stod här.. Fine.
"Kelli... Kelli Willson"
Inredningsprylarna som man kunde hitta i vilket magazin som helst tog form framför mig, precis som om jag varit i det där vardagsrummet jag aldrig riktigt gillat. Ett skratt jag älskar och kunde känna igen vart som helst ekade mellan plåtvaserna. "WillY?"
Den vanligtvis långa frillan var kortklippt, och det runda ansiktet vändes mot mig. kinderna var rödblossande och dem små skrattgroparna bildades då dem tjocka läpparna vinklades uppåt. "NEMA!!"
Vi stod så nära varandra, men fortfarande så långt ifrån varandra. Min bror verkade veta bättre än att springa in i min famn, och jag antar att han vet att jag inte är där på riktigt. "Vart är du?"
JAg skrattar kort, trotts att klumpen i magen bara växer, och lusten att gråta finns där. "Italien. Hey, Willy- är Mamma där?" En besviken glans drog över dem mörkblåa ögonen.
"Aa.. När kommer du hem? Jag har tråkigt utan dig. Neil kommer inte gå med mig i skolan, och jag har hört att maten är dålig. Och så är dem äldre barnen jobbiga..."
"Vad gör dem?" Rädslan för att något skulle hända med Willy.. Och det spelade ingen roll hur litet det än var. Ingen rör min bror. Men han säger inget tillbaks, ingen förklaring eller något. Han visar bara upp sina nya leksaker. Kelli kom efter bara fem minuter, och varför det tog sån tid visste jag inte. När hon klagat färdigt över hur smutsig jag var- vem prioriterar att tvätta sig när tiden e såhär..??- tog jag till orda, orkade inte hålla rösten stadig. Tårarna kom inte. Men jag fick inte något ur mig. Jag bara satt där, mittemot någon jag saknat hela mitt liv, men som nästan alltid funnits där.

[okej, så jag är väldigt missnöjd med den här. Dert blev bara så lummit.. sorry lyyy]

Solen steker min hud när jag kliver ut på däck, den lätta brisen fläktar mitt nyduschade hår och sprider en doft av mitt schampo.
För några veckor sedan hade det lugnat mig, men ljudet av vågorna mot skrovet (vi kunde inte flyga, statyn av Athena vägde så mycket och Argo II mådde inte så bra för tillfället) får mig att både må illa och saknaden av Percy och Annabeth knyter sig i bröstet.
Jag lutar mig över relingen, sluter ögonen för att spy, men jag har inget i magen så jag hostar bara.
”Hej, Hazel”
Det är Leo, det vet jag utan att behöva öppna ögonen.
Texas-accenten med den spanska brytningen skulle jag kunna känna igen var som helst.

Han lutar sig mot relingen, precis bredvid mig, och han doftar starkt av motorolja. Leos ena hand tar ett hårt grepp om min.
Jag drar inte bort den.
Hans fingrar är långa, slanka och ser ut att vara gjorda för att pilla med smågrejer medan resten av Hefaistos-barnens är stora boxarnävar.
Jag ser på honom att han inte sovit på länge - han har mörka ringar under ögonen och hans arbetsskjorta är smutsig, liksom resten av hans kläder. De bruna ögonen, irisarna som ser ut att vara gjorda av choklad, ser utmattade ut, men han tvingar fram ett leende ändå.
”Hej, Leo”, hälsar jag tillbaka, orkar inte ens försöka le, det skulle bara resultera i något som liknat en grimas.
”Jag är ledsen”, säger han tyst, hans tumme stryker över min. Jag förstår att han syftar på Percy och Annabeth.
En nickning från mitt håll. Jag kan inte forma några ord med läpparna; men Leo verkar förstå.

Det gör han alltid.
De svarta lockarna flyger runt hans ansikte, leker runt, och jag får denhär irriterande lusten att stryka bort dem med fingrarna, och jag lyfter handen för att göra det - men halvvägs stannar jag, och det får Leo att skratta till, halvt retsamt. Han ler sådär snett och jag sänker generat handen.
Hans läppar är mjuka mot min panna, sedan drar han sig bort.
Ett snabbt leende åt mitt håll, och så är han borta.
Bakom mig står Nema.
---

The seaweed is always greener
In somebody else's lake
You dream about going up there
But that is a big mistake
Just look at the world around you
Right here on the ocean floor
Such wonderful things surround you
What more is you lookin' for?

Under the sea
Under the sea
Darling it's better
Down where it's wetter
Take it from me
Up on the shore they work all day
Out in the sun they slave away
While we devotin'
Full time to floatin'
Under the sea