ÖPPET fantasy-roll

Rozzo blev varm inombords.
"Okej." sa han och tog emot Zias hand. Han reste sig upp.
"Renen sa att den kom därifrån" sa han och pekade väst.
"Så det är väl dit vi ska gå!" sa han mycket gladare. Han förvandlade sig till en gepard och började gå. "Kommer ni? Vi har en skog att rädda!" sa han med väldigt mycket glädje i rösten. "Ja kanske en hel värld" viskade han sen tyst för sig själv.

"En hel värld." Orden studsade runt i huvudet på henne. Om de lyckades skulle allt förmodligen gå tillbaka till det gammal, men om inte? Ärligt talat visste Endromeda knappt något alls om vad som kommer hända. De visste ju inte ens vem de skulle möta i slutet om de lyckades ta sig soppas långt.
Hon kände sig paff inombords. Vad skulle hända? Hon hade nästan vetat sin framtid i hela livet. Hon hade vetat ända sedan hon fick reda på att hon var en varulv att hon skulle bli hatad och ända sedan hennes såkallade fosterföräldrar började försöka övertyga henne att gå med rebellerna som ett vapen visste hon att hon skulle falla. Hon hade vetat hur hennes liv skulle se ut fram tills nu. Hon skakade av sig tankarna och såg in i Rozzos ögon. "Okej." Svarade hon kort för dem alla. Sedan tog hon täten och började jogga efter vägen renen hade sprungit. "Bara jag som undrar varför vår fiende valde ett så stort och lätt fångat djur?" Hon visste inte varför hon sa det. Det kom bara. Det var en utav påverkningarna av att vara med i en grupp att hon sa mer spontana saker, något som hon inte brukade göra tillexempel skolan eller på Aylas midaggar med rebell gänget.

Efter ett tag då alla hade kommit djupare i skogen så började Rozzo bli törstig. Han visste inte vart det fanns vatten eller när dem skulle hitta något. Marken var lite fuktig men bara så att något pyttelitet skulle bli mätt. Han förvandlade sig till en gräshoppa och i farten tog han ett slick och förvandlade sig till människa. Han ställde sig bredbent och spottade ut all jord som följt med i munnen, samt allt gräs. Han skakade till sist på huvudet och låtsades som inget hade hänt. Han ställde sig rakryggad och började återigen gå. Lite pinsamt var det ju, med tystnaden och hans lilla smak av jord i munnen. Han vände sig om och gick baklänges. Han tittade på alla. Han såg sig inte för så han ramlade på en sten och DUNS ner i marken. Han ville bara försvinna för det var så pinsamt. Men han kunde inte hålla sig. Han ställde sig upp och borstade av din svarta klädnad och skrattade till. Han var glad över att tystnaden var bruten men den skulle ju bara skapas igen.

Endromeda tittade snopet på när han förvandlades till en liten gräshoppa som klankade i sig av en liten pöl. Endromeda insåg att hon också var lite törstig. Om hon bara var som Rozzo som kunde anpassa sig efter sina behov och miljö... Aghh! Han irriterade Endromeda. Hon visste inte hur men hon blev bara arg av att se det så hon vände på blicken. Kort där efter hörde hon ett grovt hostande. Hon vände sig om och såg hur Rozzo, mänsklig form, spottade ut en hög med jord, sand, gräs och något hon inte riktigt var säker på vad det var. Det var en roande syn att se han spotta ut en hög av jord och Endromeda började flina lite för att sedan brista ut i ett skratt. När Rozzo sedan trillade på en sten började han också skratta. Endromeda såg på honom när skrattet började klinga av. Hon och Rozzo var tydligen de ända som skrattat åt det. Endromeda vände sig om och la armarna i kors. "Vad?" Sa hon med sin gamla spydiga röst. Sedan började hon flina mot dem. "Kom med nu!" Hennes ansiktsutryck ställdes snabbt om till hennes vanliga när hon drog fram Rozzo längs fram i ledet och gav honom en lätt knuff för att visa att han skulle ta täten.

Willow log mot Endromeda och Rozzo, innan hon följde efter dem, glatt visslande trots den inte så glada situationen. Hon drog handen genom sitt fortfarande lite svedda hår och pillade på det.

Endromeda tittade på Will. Hon visslade? Endromeda saktade ner lite så att hon hamnade bredvid Will. "Visslar du?" Viskade hon och gav henne en allvarlig blick som såg ut att skrämma livet ur henne. Endromeda skrattade till lite. "Kan du fortsätta? Det var faktist ganska så... lugnande?" Endromeda kände sig lite larvig men efter att ha avbrutit Will började hon redan sakna tonerna som var just lugnade.

"Öh?" muttrade Will till svar. Sedan registrerade hon Endromedas fråga. "Jo, visst", svarade hon och log. Det kanske borde ha varit stelt, men hon fortsatte att vissla på den välbekanta melodin som pappa lärt henne medan de log.

Endromeda gick vidare medan hon lyssnade. Det var en vacker melodi och den passade bra till deras miljö. Endromeda började också att vissla melodien. Sedan upphörde hon tvärt. Hon kunde den, men var ifrån? Hon hade inget minne av att hon lärt sig den, men det var något bekant med melodin. Som om hon hade hört den förut. Hon fortsatte att vara tyst och förvirrat lyssna till Wills toner.

Rozzo, som gick längst fram lyssnade till Willows vackra visslingar och det kändes lugnt. Han tyckte det lät väldigt vackert. Senare i melodin hörde han några bekanta toner. Dem hade hans mamma sjungit till honom som liten, när hon ej visste att han inte var "normal". Han störde sig på det. Han blickade återigen tillbaka på sin barndom.
"Sluta vissla" sa han kort och snabbt. Nästan som att han var ledsen. Men han var igentligen arg, tja lite ledsen var han ju men det visade han inte.

Det började mörkna.
"Vi slår läger här... Tycker jag. Godnatt" sa han snabbt och förvandlade sig till en stor björn och kurade ihop sig. Han tittade upp mot skyn. Han log mot månen som var på väg upp mot himlen...

Endromeda tittade på Rozzos snabba förändring och de andra som såg uppriktigt sagt förskräckta ut. Melodin var uppenbarligen nedgrävd långt i hans förflutna och påminde honom om något. Då började det långsamt gå upp för Endromeda vart hon fått melodin ifrån. Hon gick igenom första stycket i huvudet medan ett svagt minne från hennes barndom började träda fram. Minnet var suddigt och saknade detaljer men det var tydligen hennes mor som hade sjungit den för henne när hon var liten. Endromeda såg ett blott kök framför sig och en kvinna med blont hår stå vid en ugn och nynna på melodin. Hon såg inte alls ut som dem kvinna som Endromeda hade föreställt som lämnade henne. Endromeda kännde ett stygn av sorg och ilska. Hon drog undan minnet och vände sig mot gruppen. "Ni hörde honom." Endromeda rafsade ihop lite löv som hon la sig på. Usch, löven var lätt fuktiga men vad hade hon för val? Hon vred på sig tills hon hittat en okej ställning. Sedan stängde hon snabbt ögonen och låtsades sova.