Ella01
Elev
|
Jag har nu äntligen läst alla bidrag och jag är väldigt imponerad av er alla. Tyvärr så hade en del missat själva huvudtemat och det var jag tvungen att räkna med. Nu har jag äntligen bestämt mig vem som är vinnaren i denna tävling.
På första plats, med en gripande vacker historia kom...
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mr.Lupin!
Tords lyckligaste minne - av Mr.Lupin
I utkanten av den brittiska staden Derby bodde en dyster man i ett dystert hus. Eller förresten, utkanten av staden är en underdrift då han bodde utom synhåll från någon annan människa- mitt i skogen med djurlivet som enda sällskap.
Han var sedan lång tid tillbaka eremit och hade bara några få starka minnen kvar från någon annan levande människa. Bara hans enda syster visste var han bodde, men hon var så finkänslig så något besök till honom kom inte på tal. Dessutom respekterade hon hans beslut om att vara eremit och ifrågasatte det inte(även om hon inte uppskattade det).Istället skickade hon regelbundet brev till honom- men det var inte ofta hon fick ett brev med honom som avsändare tillbaka.
Medan resten av staden Derby och resten Storbritannien också, firade sommar och levde livet för fulla drag satt vår dystra man bara i sitt hus utan sällskap. Men det var också så han helst levde och var. Hans ögon var uttryckslösa och döda,samt det enda han verkligt brydde sig om var hans enorma frimärksamling. Han hade samlat enda sen han var barn och den bestod nu av flera tusen färgglada märken från världens alla hörn.
En morgon i juli när solen precis gått upp, men temperaturen redan överskridit trettio grader stod den dystra och grå mannen vid sin lika grå brevlåda som låg cirka fem meter från hans murkna och gamla hus. I brevlådan som oftast var tom låg denna dag ett brev med avsändaren, Mrs. Brown, St Georges road 32, Blackburray 128 76 . Brevet var adresserat till honom, Mr. Tord Colins och Tord suckade ljudligt innan han irriterat, knappt hörbart muttrade - "aldrig får man vara ifred".
Men han tog ändå brevet i sin rynkiga och skakande hand och hasade på ostadiga ben in i huset. Han snubblade till när han släpade benen upp för den branta trappa han hade upp till dörren. Hans hus var högt med tre våningar, gjort av betong och sten och hade en flagnande gul färg. Ett fönster på övervåningen stod öppet och slog. Huset passade inte alls Tords ålder- men hade ingen som helst lust att flytta. Myndigheterna i Derby hade flera gånger försökt få honom att flytta in på ett av ålderdomshemmen i staden. Men de breven hade Tords skakiga händer kastat in i braskaminen innan han ens gett dem en värdig chans, att läsas.
Tord hade aldrig varit någon typ av inredningsmänniska och huset var ett typiskt karlshus. Det fanns inga blomkrukor eller gardiner i fönstren, huset omringades inte av vackra blommor och det var allmänt fallfärdigt. Marken runt huset var vanskött och gräset var mer brunt än grönt, som det en gång varit. Alla träd som fanns i trädgården hade sedan långt tillbaka dött eller ruttnat och trädgården såg -precis som Tord- ut att vara livlös.Det växte gröna klätterväxter i form av ogräs uppför väggarna och över trappan. Över trappan hade klätterväxterna utvecklats till någon typ av rötter, som nu var tjocka som armar. Det var en särskilt stor rot han snubblade på denna morgon, men det var faktiskt så att han nästan varje gång han gick upp eller nerför trappan snubblade på just den roten.
Iallfall, gick han in genom dörren med mässingshantaget efter att han lyckats komma på benen. Ett par sjaskiga rödrutiga tofflor åkte av hans fötter och byttes mot ett par ännu sjaskigare tofflor- men denna gång i en blåare nyans. Han släpade sig in i köket och slog sig ner på en av de rangliga pinnstolar han hade runt det stora träbordet som kallades köksbord i detta hus. En brevsprätt hade han tagit med sig på väg från hallen till köket och han höll den nu i handen. Med en osäker hand sprättade han upp brevet han fått från sin syster, Mrs. Brown. Han läste med sina grå, döda ögon igenom brevet.
" Tord, kära du, du måste släppa in livet. Du har levt nästan 70 år i ensamhet och du behöver träffa en annan människa. Jag vet att allt detta beror på förlusten av Therese och Celina, men du vet att de inte skulle ha velat att du slutade leva bara för att de inte längre fanns kvar i livet. Celina älskade dig och skulle inte vilja se dig brytas ner långsamt. Du måste faktiskt skärpa dig nu! Du hade en dotter och en fru för 70 år sedan, och du har fortfarande inte gått vidare. De är döda, de kommer aldrig tillbaka, du måste börja leva igen!
Förresten har Peter(du kommer väl ihåg mitt barnbarn Peter? Han är son åt Maria och Ed) börjat gå. Eller snarare rusa. Han springer runt som en galning i min trädgård och plockar blommor och jagar bin och fåglar. När han kommer in brukar han ha gröna gräsfläckar över hela kroppen och oftast behöver han bada. Eftersom det är sommar nu säljer alla butiker ut plastpooler jättebilligt, eftersom de tror att de ska spricka av solen i butiken. Så jag har en egen liten pool med delfiner och fiskar på, i trädgården. Peter älskar iallafall att bada och äta glass(du skulle se hur mycket glass den ungen äter).
Ryck upp dig nu!
Kramar från Selena"
Hans syster visste att han hatade när hon undertecknade brev med "kramar" och hon gjorde det tydligen för att plåga honom. Dessutom visste hon att han hatade när någon pratade eller berättade om något som gällde sommaren. Therese hade fötts i augusti och det var då de båda dog. Celina dog medan hon födde Therese och plötsligt stod där han med ett blodigt spädbarn i armarna- utan veta något om vad han skulle göra. Något hade hänt under födseln så plötsligt stod han med sin döda dotter i famnen. Han hade bara tittat på och försökt lugna henne, så han hade inte märkt att hennes ögon sakta slöts och att hon stängde av sin kropp. Minnet var så starkt att det kändes som om det hände nu.
Han hade slutat läsa ordentligt efter delen om Therese och Celina och bara låtit tårarna rinna.
Efter alla tankar om sin fru och sitt barn hade tårarnas flödat ännu mer och nu satt han på sin pinnstol och storgrät. Han lade ner huvudet i bordet och bankade med nävarna i träbordet. Han hatade sommaren och tanken på den fick honom att hyperventilera. Han klarade inte av minnet av Celina och Therese och om någon förbipasserande skulle sett honom hade de blivit skräckslagna. Han skakade i hela kroppen, bitar av hans svart hår låg i otäcka tussar på bordet, han grät som ett barn och hans ögon lyste svarta.
Han hade haft som en tickande bomb i bakhuvudet som ville explodera snarast möjligt. Han var så missnöjd med sitt liv. Han saknade sin fru mer än möjligt och han klarade inte längre av sitt vardagsliv. Han snubblade jämt på roten i trappan, han kunde inte laga mat och han kunde inte längre njuta av sommaren. Sommaren hade varit han och Celinas favorittid på året och de brukade vara ute jämt. I trädgården hade han ett enormt äppelträd som de brukade sitta tillsammans under. Han mindes en speciell dag i juni för ungefär sjuttioen år sedan. Celina hade varit gravid med Therese och var ljuvligt klädd i en böljande blå och grön klänning och den lätta morgonvinden hade tagit tag i hennes hår. De stora blonda håret var omsorgsfullt kammat och fladdrade som vimplar i luften. Trädet de satt under hade precis börjat blomma och vackra ljusrosa blommor fick de gröna lövverket att se större ut. Han önskade att de hade kunnat sitta kvar där, trygga, under trädets skyddande grenar och bara njuta av livet. Han önskade att tiden stannat då och aldrig fortsatt ticka. Marken de satt på var som en klargrön mjuk matta, full med gula vallmo som sträckte ut sina magiskt silkestunna kronblad i luften. De gav luften runt omkring en ljuvlig luft och även de fladdrade lätt i luften. Men mitt i denna idylliska miljö hände något. Celina gav till ett litet skri och såg sedan mycket lycklig ut.
"Tord Tord", hade hon sagt- för att väcka den halvsovande Tord. "Vårt barns första spark", tillade hon efter att ha sett hans oroliga min.
Han hade snabbt lagt sin hand på hennes mage och känt de små sparkar deras barn gav. De tittade på varandra innan de lyckligt sjönk ihop med armarna om varandra mot den barkklädda trädstammen.
En åskknall fick honom att snabbt hämta sig och gå tillbaka till verkligheten. Efter en snabb blick på den gammalmodiga klockan såg han att den var efter midnatt. Han hade suttit uppfylld av sina drömmar i nästan ett dygn.
Hans ögon fylldes igen med tårar och han skrek förtvivlat.
" CELINA, CELINA, CEEEEEEELINA. VAR ÄR DU? JAG ÄLSKAR DIG SÅ. SNÄLLA..." Men hans röst bar inte mer.
Innan han sjönk ihop i en hög på golvet tänkte han så att ansiktet skrynklades ihop. Han tänkte tankar så som, Varför lämnade hon mig kvar här?, Varför ska jag fortsätta leva? Och Varför kan inte den där förbannade åskan försvinna?
Efter en stunds övervägande bestämde han sig för att sluta kämpa. Han orkade inte länge höra sin systers tjat om att rycka upp sig. Han orkade ingenting längre. Han sjönk ännu längre ner på golvet innan han slöt ögonen och beordrade hjärtat är inte längre slå. Hans nittiotre år gamla hjärta sa inte emot och snart var han död. Död. Död.
När han slog upp ögonen nästa gång möttes han av ett par vänliga blå ögon som endast var några centimeter ifrån hans. Han blinkade några gånger innan han förstod vem som satt lutat över honom. Hans hjärta var långt högre upp en adamsäpplet och han hade den obehagliga känslan av att inte kunna andas. Celina. Sedan kom han ihåg att hon var död och hjärtat sjönk med farlig hastighet i bröstet. Han slöt ögonen igen och försökte somna om- som om han hade en mardröm. Fast sedan slogs han av en tanke. Han var ju också död.
När han öppnade ögonen igen var de varma blå ögonen borta. Han reste sig hastigt upp och såg sig omkring. Rummet omgavs av ett starkt vitt ljus. När han hunnit titta sig norgannanre omkring flämtade han till. Rummet han stog i såg precis ut som en ljusare och mycket trevligare version av hans kök. Platsen han stod på var exakt densamma som den han dött på.
Yttligare en gång flämtande han till när han såg vem som stod några meter ifrån honom. Celina. En gravid Celina. En Celina gravid med Therese. Hon var klädd i den blågröna klänningen och hennes blonda hår var utsläppt.
" kom", sa hon och sträckte ut en blek, lätt skakig hand.
När han tog den såg han att han inte alls hade samma gammla rynkiga hud som han hade haft när han dött. Nej, han var mycket yngre. Han var precis lika ung som han varit i sitt lyckligaste minne. Hennes hud kändes ljuvlig i hans hand och var mjuk som siden. Han suckade lyckligt.
Hon ledde ut inom i trädgården och han slogs av den onaturligt blå himmlen, det sträva men ändå tilltalande gröna gräset och de lätt svajande gula vallmorna. Han blev tårögd av hur vackert det var. Det är såhär det känns att var riktigt lycklig, tänkte han medan ett stort leénde sprack upp i hans ansikte.
De gick förbi det vanliga äppelträdet och fortsatte ut på den vildvuxna ängen som fanns bakom det förfallna huset. Hennes hand tog ett hårdare tag om hans och hon ökade farten när de kom ut på ängen. Härligt, lätt böljande, klargrönt gräs växten över hela ängen. Gräset räckte de båda till midjan och det kittlade deras bara hud på armarna. Tord var ledigt klädd i en vit skjorta och ett par vita shorts. Gräset kittlade hans bara fotsulor och om det inte borde för att de miljoner grässtrån som växte på ängen, bildade en mjuk matta tillsammans, hade de nog gjort ont att gå på dem.
Celina började springa och den grönblåa klänningen böljade lätt runt hennes ben. Tord sprang bredvid henne och de ökade farten. Snart sprang de bara på måfå på den böljande gröna ängen, med den klarblåa himmlen ovanför sig och andades in den ljuvliga doften av sommar. Tord sprang så fort han kunde och det såg även Celina ut att göra. Han kunde äntligen njuta av sin favorittid på året, med en av de få personer han älskade. Efter många varv på ängen hade Tord printat in orden Här är jag lycklig, i sin hjärna och snart hörde han bara orden dunka om och om igen i huvudet, med Celinas ljuvliga ton.
Båda två njöt av att vara med varandra och inga ord behövdes för att visa det.
De föll ihop med armarna om varandra i det höga gräset och andades flåsande. Snart låg båda två på rygg med Tords vänstra hand i Celinas högra. Då och då sneglade Tord på sin hustru och suckade lyckligt. Han var lycklig, han var med sin bästa vän på en grön äng med sommarens fantastiska dofter och färger runt omkring sig. Han ville aldrig försvinna här ifrån. Aldrig. Det var här han var lycklig.
Ingen vet hur länge de låg där. Kanske minuter, timmar eller år. Men det spelar ingen roll- för de var lyckliga. De var mitt i den eviga sommarens underbara klimat med varandra som sällskap.
På andra plats, med en fin sommar dikt kom...
Spoiler:
Tryck här för att visa!H@nna!
Sommarens melodi - En dikt av Hanna
Vad kan vara bättre,
än sommarns' melodi,
att springa fram på ängen,
och få känna sig fri?
Sommarn den är bättre,
än höst, vinter och vår.
Det är den bästa tiden,
som finns runtom vårt' år.
Solen, som den värmer,
vattnet är så blått.
Om man kul får ha det,
vad gör det, det är vått?
Men en dag vänder vinden,
och blåser kallt från norr.
Löven dom blir gula,
och marken den blir torr.
Ja, året' har vart' vackert,
om det kan va' nån tröst.
Nu när solen bleknar,
och sommarn' blir till höst.
På tredje plats kom, med en välskriven berättelse... Spoiler:Tryck här för att visa!Elsa Gryffindor!
En sommarsaga
En varm sommarkväll i början av augusti gick en flicka vid namn Aestate över en vacker sommaräng i solnedgången. Hon var klädd i en orangegul känning som såg ut som solen och som böljade efter henne likt vågorna på havet. På ryggen hade hon en ryggsäck och hon var barfota och det mjuka gröna gräset strök mot hennes fötter och kittlade dem. Hon skrattade. Hon var lycklig och hon kände sig fri. För en timme sedan hade hon suttit inlåst på sitt rum hos sin moster. Aestates föräldrar hade dött i en bilolycka när hon var fem år, och sen dess hade hon bott hos sin moster som hatade henne mer än allt annat. Fram tills nu. Aestate hade tagit på sig sin finaste klänning och stoppat sina mest älskade tillhörigheter plus ett par sandaler som hon hade på sitt rum i en ryggsäck och sedan öppnat fönstret. Eftersom att hennes rum låg på övervåningen hade hon kastat ner ryggsäcken på marken och sedan klättrat ner längs stuprännan. Hennes fötter tog ljudlöst i marken, hon plockade upp ryggsäcken från marken och började springa. Hon sprang genom grinden och ut på grusvägen. Hon sprang så fort hon kunde, mot friheten. För första gången sedan hennes föräldrar dött för tio år sedan var hon glad, ja till och med lycklig. Hon började springa igen och gräset kändes otroligt lent mot hennes bara fötter, hon snurrade runt, runt, runt på ängen tills hon blev så yr att hon ramlade omkull. Aestate skrattade igen. Hon rullade runt på marken och drog in de underbara dofterna genom näsan. Hon tog upp en röd vacker blomma från marken och satte den i håret. En bit bort fanns ett skogsbryn, Aestate reste sig upp och sprang in bland de stora träden med sina underbart gröna löv. Aestate började bli trött och hon satte sig ner och lutade ryggen mot en trädstam. En kort stund senare sov hon. Hon drömde om sitt nya liv, det liv som hon från och med nu tänkte leva. Ett lyckligt liv. Hon vaknade av fågelsång och satte sig upp. Hon hade glidit ner längs stammen och låg på marken. Hon tog upp en gammal brödbit ur klänningsfickan och höll ut den i handen. En liten grön fågel kom genast flygande och satte sig på hennes handled. Den vände på huvudet och tittade på Aestate, som för att fråga om brödet var till den. Aestate nickade och fågeln knaprade i sig brödbiten, sedan flög den kvittrande iväg upp mot trädkronorna. ”Jag önskar att jag också kunde flyga” tänkte Aestate, ”Och sväva upp mot himlen, som fåglarna”. Hon reste sig upp och borstade av sin klänning. Den lyste i morgonsolen när hon gick längre in i skogen. Skogen var tät, Aestate hade nu gått så djupt in i den att nästan inget solljus kunde tränga in genom lövverken. Plötsligt knakade till inne bland träden. Aestate vände sig skräckslaget om, ”Vem där?” ropade hon in bland träden. Inget svar, inte ens en susning från vinden. Det var helt tyst. ”Hallå?” ropade hon igen. ”Kom fram nu, annars…”. ”Annars vadå?” Aestate vände sig om. Lutad mot ett träd stod en pojke som såg ut att vara ungefär lika gammal som Aestate. ”Vem är du?” sa hon och märkte att hon darrade lite på rösten. ”Jag heter Cadite” sa pojken och log. ”Jag heter Aestate” sa Aestate och rätade på ryggen. ”Jag vet” sa Cadite. ”Ehm, jaha” sa Aestate förbryllat. Cadite skrattade. ”Jag kommer från landet Nubes” sa han. ”Nubes?” sa Aestate frågande. ”Kom så ska jag visa dig” sa han och sträckte ut sin hand. Aestate tog den och fann sig plötsligt att stå i ett virrvarr av färger. Hon tog ett hårdare tag om Cadites hand för att hon var rädd för att om hon släppte den så skulle hon försvinna där ifrån och komma till vilken konstig plats som helst. Det tog tvärstopp, Aestate ramlade omkull på marken. Cadite sträckte fram sin hand och hjälpte henna upp. ”Var är vi?” frågade hon. ”Vi är i Nubes” sa Cadite och log. Hon såg sig omkring och upptäckte att hon hade hamnat på den mest underbara plats hon någonsin varit på. ”Wow” sa hon, ”Så vackert det är”. ”Ja” sa Cadite, ”Visst är det”. Cadite tog hennes hand och drog iväg henne längs med gatorna kantade av de vackraste husen Aestate någonsin sett. ”Den här vägen” sa han. Plötsligt tornade ett makalöst slott upp sig framför deras ögon. Ett vitt slott mer tinnar och torn och flaggor och vimplar i alla möjliga färger. ”Välkommen” sa han, ”till Cardiac, hjärtat av Nubes”. ”Wow” sa Aestate igen, ”Jag trodde att sådana här slott bara fanns i sagorna”. Cadite skrattade och sa, ”Och jag trodde att sådana hus som i din värld bara fanns i sagorna”. De gick upp för en bred marmortrappa som ledde upp till slottsporten. Utanför dörren stod två vakter. När de såg dem öppnade de den stora porten. ”Tackar” sa Cadite när de gick förbi dem. De klev in i ett enormt rum med sammetsblåa tapeter och högt i tak. Längre bort i rummet fanns två långa trappor som ledde upp till nästa våning. ”Det här slottet är enormt” sa Aestate. ”Ja” sa Cadite, ”Visst är det”. ”Kom” sa han och fortsatte upp för en av trapporna. De svängde av åt höger där det fanns en lång korridor kantad med vackert utsmyckade dörrar. Cadite ledde Aestate längs korridoren och till sist stannade de framför en dörr som var större än alla de andra dörrarna. Cadite sträckte fram handen och knackade lätt på dörren. ”Kom in” hördes en vänlig röst inifrån. Cadite öppnade dörren och de steg in i rummet. Väggarna var målade i silver och de tycktes lysa som månen. Längst in i det stora rummet fanns fyra troner. I mitten två stora och bredvid dem på båda sidorna fanns två lite mindre. I den av de större tronerna satt en kvinna med en vacker krona på huvudet. När de steg in i rummet reste hon sig upp och sprang fram till Aestate. Hon kramade om henne och en tår föll från hennes kind. ”Åh Aestate” sa hon, ”Du kom till slut”. Aestate backade lite förskräckt och sa, ”Ursäkta mig, men vem är du?”. Kvinnan log mot henne och sa, ”Jag heter Regina, jag är drottning över landet Nubes”. Hon drog Cadite till sig och kramade om hans axlar, ”Och det här är Cadite, min son, Nubes prins”. Cadite log. ”Och jag är Aestate” sa Aestate, ”Trevligt att träffas ers majestät. Nu började både drottningen och Cadite att skratta. ”Jag vet redan vem du är Aestate” sa drottningen, ”Jag är din mor”. ”Va?” sa Aestate chockat, ”Nej det kan du inte vara, mina föräldrar dog i en bilolycka för tio år sen. ”Ja” sa drottningen tröstande, ”Det måste ha varit hemskt för dig”. ”Men hur kan du då vara min mamma i så fall?” frågade Aestate förvirrat. ”Därför att det var dina adoptivföräldrar” svarade drottningen, ”När du föddes låg vårt land i krig, vi var tvungna att gömma och skydda dig. Vi gav uppdraget till en av vakterna. Han förde dig till den värld där du har levt hela ditt liv, du placerades på ett barnhem och blev adopterad”. Drottningen avslutade meningen och gick med en djup suck tillbaka till tronen och satte sig i den. ”Så du menar att jag är din dotter” sa Aestate och började långsamt gå mot tronen där hennes mor satt. ”Ja” svarade drottningen. ”Och eftersom att du är drottning, betyder det att jag är prinsessa då?”. ”Ja” sa drottningen igen. Dörrarna till tronsalen öppnades och i dörröppningen stod en man med ett kort vitt skägg och vita böljande lockar på sitt huvud. Han bar en krona och en mantel röd. När han såg Aestate sprang han fram till henne och kramade om henne. Hårt och länge. ”Välkommen hem min dotter” sa han och höll hennes huvud i sina händer framför sitt eget. ”Hej” var et enda Aestate kunde få ur sig. Cadite harklade sig ljudligt och sa, ”Ska vi inte låta Aestate se sitt nya rum? Så att hon kan få vila sig”. ”Jo det är klart” sa mannen som Aestate antog var kung, och hennes far. ”Kan du visa henne dit Cadite” sa drottningen. ”Självklart mor” sa Cadite och tog Aestates hand, ”Kom”. De gick tillbaka längs korridoren och fortsatte upp för nästa trappa. När de kommit upp för den sa Cadite, ”Där borta ligger matsalen och köket”. De fortsatte upp för ännu en trappa, ”Hur många våningar finns det här?” frågade Aestate förundrat. ”Fyra” sa Cadite, ”Och en matkällare”. De svängde av till vänster in i ett stort rum med ljusgröna väggar täckta med vackra tavlor. De gick genom rummet och kom in i ännu en korridor. De tog höger och Cadite stannade framför en vit dörr på vilken det stod Principem locus med snirkliga guldfärgade bokstäver. ”Principem locus?” sa Aestate frågande. ”Det är latin och betyder prinsessans sovrum” sa Cadite. Han öppnade dörren och det största sovrum Aestate någonsin sett bredde ut sig framför dem. I ena endan av rummet stod en stor vit himmelssäng med fluffiga kuddar i ljusgrönt. Täcket var gjort av mörkblå sammet och väggarna var målade i ljusblått. Taket var dekorerat med stjärnor målade i guld och en stor silverfärgad måne. Vid ena väggen fanns ett stort skrivbord och en vitmålad byrå. Uppepå byrån stod en blomvas fylld med gula rosor och lyste i ljuset från ett gigantiskt fönster på motsatta vägg. Bredvid fönstret var två stora blodröda tyget fastknutna i väggen med varsitt sidenband i silver. Cadite gick fram till fönstret och knöt upp sidenbanden. Gardinerna hängde ner framför fönstret och rummet blev mörkt. Men man kunde fortfarande se ordentligt. Aestate tittade upp i taket och såg att stjärnorna och månen lyste och kastade sitt guld- och silverfärgade sken över sängen. ”Jag ska lämna dig ifred nu” sa Cadite, ”Sov lite, jag väcker dig imorgon”. Han gick ut ur rummet och Aestate gick fram till byrån. Hon drog ut den översta lådan. Den var fylld med de vackraste klänningar hon någonsin sett. Hon drog ut nästa låda, i den fanns det nattlinnen i alla möjliga färger. Hon tog av sig sin klänning och tog på ett turkosfärgat nattlinne. Sedan kröp hon ner under det svala mjuka täcket och somnade direkt. En stund senare vaknade hon av att solen lyste henne i ansiktet och bländade henne. Hon höll upp handen framför ögonen och tittade bort mot fönstret. Bredvid det gigantiska fönstret stod Cadite, ”God morgon Aestate” sa han och log, ”Har du sovit gott?”. ”Ja väldigt” svarade Aestate och gäspade stort. Cadite skrattade och började gå mot dörren. ”Klä på dig och kom ner till matsalen” sa han och gick ut ur rummet. Aestate hoppade ur sängen, sträckte på sig och gick fram till byrån. Hon drog ut lådan med klänningar och lyfte upp en vacker gul klänning. Hon tog på den och gick ut ur sovrummet. Hon gick genom korridoren och genom det stora rummet med tavlorna, ner för trappan och började gå iden riktning som Cadite hade pekat åt igår. Hon kom fram till en stor port och en lång man iklädd en vit skjorta och en orange väst öppnade dörren för henne. Hon klev in i ett enormt rum med tre långbord placerade mitt i rummet. I ena änden av ett av borden satt Cadite, kungen och drottningen. Hon gick fram till dem, drog ut en stol och satte sig. En smal kvinna med ett vänligt ansikte kom fram till deras bord med en bricka i handen. Hon satte ner brickan på bordet och skyndade därifrån. På brickan fanns ägg, bacon, juice, mjölk, våfflor, pannkakor, bröd, sylter, marmelader, färsk frukt och mycket mer. Kvinnan med det vänliga ansiktet kom tillbaka och placerade ut tallrikar, bestick och vackra färgade glas på bordet framför dem. De andra tre började ta för sig av frukosten. Aestate tog en sked och lade en klick äggröra på tallriken. Hon hällde upp ett glas apelsinjuice och bredde en smörgås, hon lade på en bit skinka och började sedan att äta. Det var den absolut godaste frukosten hon någonsin hade ätit i hela sitt liv. Hemma hos hennes moster hade hon bara fått en skål med kall klumpig gröt till frukost. Aestate tog flera portioner och var tillslut helt och hållet proppmätt. Hennes nya familj hade ätit färdigt sin frukost för länge sedan men satt ändå snällt kvar och väntade på henne. ”Ni måste inte vänta på mig om ni inte vill det” sa Aestate, ”Ni får gå här ifrån om ni har annat som ni behöver göra”. ”Nej, nej” sa drottningen med sin vänliga röst, ”Vi väntar här på dig, det är så vi gör”. När Aestate hade ätit upp sin frukost kom genast två män klädda i vita skjortor och smaragdgröna västar fram till bordet och dukade av efter dem. Cadite, kungen och drottningen reste sig upp och sköt in stolarna efter sig. Aestate reste sig snabbt upp och gjorde likadant. Sedan gick det tillsammans ut ur rummet. Mannen vid dörren bugade sig djupt för dem när det gick förbi. De fortsatte ner för trappan och Aestate skyndade efter. De gick in i tronsalen och kungen, drottningen och Cadite satte sig på varsin tron. Kungen och drottningen satt på de två stora tronerna i mitten maden Cadite satt på en av de mindre tronerna. ”Sätt dig ner min flicka” sa drottningen och visade med handen mot den tomma tronen. Aestate gick långsamt fram och satte sig sedan ner. Hon tittade på sin mamma som log stort mot henne. Plötsligt bankade det hårt på dörren. Det ekade i Aestates huvud. Dörrarna öppnades och slog i väggen bredvid med en hög smäll. I dörröppningen stod Aestates moster. Aestate satte sig spikrakt upp i sängen. I dörröppningen in till hennes rum stod hennes moster. ”Kliv upp ur sängen nu” sa hon och gav Aestate en blick full av hat, ”annars får du ingen frukost”. Hon lämnade rummet och Aestate gäspade. Allt hade bara varit en dröm hon hade inga föräldrar, ingen bror, och hon var ingen prinsessa som bodde i ett slott i ett land i en annan värld. Aestate drog på sig en t-shirt och ett par slitna jeans. Hon öppnade det lilla fönstret och andades in de friska sommardofterna. Hon gick ner i köket och hann precis rycka åt sig en smörgås innan bordet var avdukat. Och när hon gick till skolan den dagen bestämde hon sig, hon skulle rymma där ifrån, precis som i drömmen.
SLUT
Tack för alla underbara bidrag och hoppas att ni kan vara med nästa gång. En fråga som jag skulle vilja att ni besvarar är vad ni vill ha för tema nästa kommande tävling?
Tack igen alla:
Miss D Malfoy
H@nna [klar]
Hermione Granger12
Idis ida-maria [klar]
potter_fan
YES
OzzyStar2
Linn88
Paulina Black
9 3/4
PPP
ThePrettyGirl
Pandizz
Wilma.
Ester Potter 04
Ellaravenclaw
Mr.Lupin
Melody Malfoy
Aia[klar]
Hermone
Elsa Gryffindor[klar]
Tiramisu
Amaanda
Saga Lovegood
Kim Potter [klar]
Roger Davies[klar]
Luna_rav[klar]
illusionofcool
Rasmus potter
Hermes[klar]
Minerva Snape[klar]
✩✩✩
1 mar, 2015 11:27
|
Mugglarportalen