Född av blod

Det är lugnt, förstår att det finns annat som får ta prioritet, så är det bara ibland. Hoppas att saker och ting lugnar ner sig snart för dig.

längtar verkligen till nästa kapitel!
och medan jag väntar så befaller jag hermione 1234, renesmee cullen 1, Petra Hyrrot, nessie evans och Erica att läsa denna omänskligt gudomligt bra berättelse!!!!!!!!!!!!!!

glina2 jag lyder dej!! Ska läsa snart!! *bevakar*

bra! för annars........

Jaha, då var det lördag igen Och den här gången har jag tid att uppdatera Har dock upptäckt en ska...det här är sista kapitlet som jag har skrivit. Sedan finns bara epilogen Så ni får kapitlet idag och epilogen imorgon. Efter det får det bli nya uppdateringar i takt med att jag skriver. Men jag kan ju avslöja att skrivandet är igång
***
Kapitel 20
”Nå?” mannen tog ett steg bort från mig med en blodig nål i ena handen. Den var två decimetrar lång och hade gjort väldigt ont när han stuckit in den mellan mina revben. ”Känner du att döden ropar efter dig?”

Jag hängde slapp i mina bojor med håret utsläppt och tovigt. Min kropp värkte så mycket att jag inte längre kände av smärtan från silvret som höll fast mig vid korset. Jag andades stötvis och rosslande. Den där nålen hade punkterar båda mina lungor på flera ställen. En vanlig människa hade varit död för länge sedan, men jag var inte vanlig. Jag kände redan hur min trötta kropp arbetade med att läka alla sår.

”Hehe”, ett skorrigt skratt, som lät som en gammal gummas, kom upp ur min strupe. ”Är det allt du har att komma med?” undrade jag. ”Jag måste säga att jag är besviken”, då lyfte jag på huvudet och log mot honom. Mina spetsiga tänder glimmade mot honom.

Mannen blev röd i ansiktet av ilska. Han ryckte åt sig en eldgaffel ur lådan. De två spetsarna såg riktigt vassa ut. Männen hade tänt facklor som de stod och höll upp i en cirkel runt oss. Från en av dessa lågor hettade prästordens mästare upp eldgaffeln.

”Vi får se om lite renande eld kan få dig att ångra dina synder”, hans ögon reflekterade facklans låga. ”Annars är jag rädd att det bara finns en sak att göra”, han vände sig mot mig med gaffeln höjd. ”Men vi testar det här först”, med ett ljudligt vinande flög eldgaffeln genom luften och träffade min vänstra överarm.

Jag flämtade till av smärta när silvret tryckte sig igenom min hud. Den glödande metallen fick min hud att fräsa och doften av bränt kött vällde fram.

Mannen ryckte ut den ur min arm med ett nöjt leende innan han stack den i min andra överarm. Den här gången var jag mer beredd på smärtan. Jag kunde inte låta bli att grimasera, men det kom ingen ny flämtning.

”Vad tycker du om det?” frågade mannen och vred om gaffeln ett varv. ”Renande?”

”Du är galen”, förkunnade jag hest.

”Guds män blir inte galna”, väste han och ryckte ut gaffeln. ”Det fungerade inte heller”, sa han högt och slängde ner den i lådan. ”Då låter vi Gud ta över arbetet med att försöka få dig att ångra”, ur lådan tog han fram en vässad träpåle. ”Några sista väl valda ord?” han började gå fram till mig.

Jag lät huvudet falla ner mot bröstet. Min hjärna försökte komma på en plan till hur jag skulle undvika att dö. Men jag var för trött för att komma på något. Hela jag var bara smärta. Den där eldgaffeln hade tagit den sista kraften ur mig. Jag funderade ett ögonblick på att det kanske var bäst att ändå bara ge upp. Då skulle allt det här lidandet ta slut, men så kom jag att tänkta på hur nöjd mannen skulle bli. Det gav mig kraft till att vara trotsig hela vägen. För jag tvivlade inte på att jag skulle dö. Men jag tänkte inte ge mannen nöjet att se mig ge upp.

”Ja, jag har några”, sa jag med blicken fäst i golvet. ”Dra åt helvete”, vid det sista ordet lyfte jag blicken och spände den i mannen. Det fick honom för ett ögonblick att tappa fattningen och vackla bakåt.

”Satans avkomma!” skrek han och fick åter på sig sitt stenansikte. ”Dö!”

En känsla slog mig som en örfil, men det var den bästa örfilen jag fått. Den skar igenom smärtan förödande dimma och fick mina tankar att klarna. Något var på väg att ske, jag kände det i varje cell i min kropp. Det fick mina läppar att forma ett leende. Samma leende som formades precis innan jag satt tänderna i en mänsklig hals.

Ett plötsligt skrik for genom rummet. Det fick mannen att stanna upp i sin rörelse med träpålen höjd. En vind svepte in och fick facklornas lågor att kusligt fladdra till. När den dragit förbi blev det oerhört tyst. Tystnaden kändes tryckande mot trumhinnorna.

Ännu ett skrik hördes och en fackla slocknade. Ringen av präster började se sig oroligt omkring. Det var som om stugan pulserade av osynlig kraft. Om det varit möjligt hade jag sträckt fram handen och sett om jag hade kunnat röra vid det. Så påtagligt verkade det vara.

”Vem där?” frågade mästaren och spejade runt. ”Visa dig.”

Till svar fick han ett nytt skrik, men till skillnad från de två förra gångerna föll en av prästerna framlänges med ett stort blödande hål i ryggen. Hans fackla slocknade vid hans sida.

”Visa dig, ynkrygg!” röt mästaren som glömt bort mig och nu höll pålen framför sig till försvar. ”Sluta gömma dig i mörkret som en smutsig hora.”

Ett hånfullt skratt hördes till svar. Det var omöjligt att avgör från vilket håll ljudet kom ifrån. Det lät som om det kom från alla håll och omslöt oss. Ljudet satt skräck i cirkeln av präster. De började oroligt röra på sig, men frös i sina rörelser när ett flertal skrik hördes och ytterligare några män föll med sina döende facklor. På bara några minuter hade skaran krympt till hälften.

”Visa dig!” jag tyckte mig höra spår av rädsla i mästarens röst. ”Du är fegare än skuggan som gömmer sig i mörkret!”

”Feg?” rösten som svarade var lika bekant för mig som min egna. ”Det är inte jag som attackerar en ensam kvinna med en hel armé.”

”Primus”, viskade jag knappt hörbart.

”Du har verkligen trasslat till det för dig, min älskade”, Primus röst fanns i vinden som på nytt svepte in i stugan, men jag tvivlade på att det var någon annan än jag som hörde honom.

Flera skrik hördes och fler män föll döda ner på golvet. Enbart två män stod levande kvar i den ursprungliga cirkeln. Den hade nu ersatts av en cirkel av döda män.

”Hon är ett monster”, sa mästaren samtidigt som en av de två sista männen skrikande föll ihop. ”Hon förtjänar allt hon får.”

”Gör hon?” då blev Primus synlig bakom den sista prästen med fackla.

Han klev fram ur skuggorna, lika lång och magnifik som alltid. Men dragen över hans ansikte var några jag bara sett en glimt av i Silverskog för över en månad sedan. Det var rent hat.

”Jag håller inte med”, sa Primus och krossade den sista mannens skalle mellan sina båda händer. Det krasade obehagligt när kraniet gick sönder. ”Och du ska få betala för varje rispa du gjort på hennes kropp”, med de orden började han gå fram till mästaren. ”Du kommer att ångra den stunden du såg henne.”

”Vik hända, Satans skapelse”, mannen gjorde ett utfall mot Primus med pålen.

Primus undvek den lekande lätt och gav mannen ett hårt slag i ryggen som fick honom att vackla. Hade han inte haft bänken med lådan på hade han antagligen slagit omkull.

”Hur vill du dö?” frågade Primus fundersamt medan mannen återfick balansen. ”Det finns många bra sätt, men vilket föredrar du?”

”Din död”, mannen snurrade runt och slängde samtidigt iväg piskan mot Primus.

Den smekte förbi hans ansikte när han böjde bak nacken för att undkomma den.

”Det är inget alternativ”, svarade Primus oberört.

Mästaren slängde på nytt piskan mot honom. Det hade samma utgång som hans förra försök. Primus duckade undan utan så mycket som en rispa.

”Har du valt än?” frågade Primus lugnt.

Mannen morrade av irritation och för tredje gången slängde han iväg piskan. Den flög som en lång pil genom luften, hungrande efter att få göra ett nytt försök att träffa sitt mål. Men den här gången tog Primus tag i den. Trots att det var silver gjorde han inget tecken av att det gjorde ont. Han virade den till och med ett varv runt handen.

”Betänketiden är slut”, förkunnade han och ryckte till i sin ände av piskan.

Det fick mästaren att falla framstupa ner på golvet. Piskan gled ur hans grepp och flög bort till Primus som skickligt fångade in den. Han slängde en blick mot mig och det han fick se fick honom att hårt bita ihop käkarna. Jag måste ha sett bedrövlig ut.

Primus slängde sig över mästaren med kraften hos ett lejon. Han pressade ner mannen hårt mot golvet murkna träplankor. Jag hörde bort till mig hur luften gick ur hans lungor. Primus sträckte upp handen mot lådan som fortfarande stod stadigt på bänken. När han drog ner handen höll han i två silverknivar.

”Ni måste ha smält ner vart enda litet silvermynt ur Vatikanens kassavalv för att få fram så här mycket silver”, kommenterade Primus innan han tryckte ner den ena kniven genom mannens ena handled så den naglades fast vid golvet.

Hans första kvidande hann inte klinka bort förrän det följdes av ett nytt då Primus tryckt ner den andra kniven genom hans andra handled.

”Men det var de väl villiga att göra efter att ni dödat några unga vampyrer eller någon ni anklagade för att vara vampyr”, sa Primus och reste sig upp. ”Jag tror att jag ska tömma dig. Det kan nog bli det ultimata straffet”, han böjde sig ner över mannen.

”Nej!” skrek jag med min rossliga röst. Jag var lite förvånad att det blev så ljudligt. Jag hade inte väntat mig mer än en viskning. ”Det är något fel på deras blod. Det bränner som eld i strupen”, Primus tittade upp på mig med huvudet lätt på sned. ”Jag har försökt”, log jag svagt.

”Ser man på”, sa Primus och reste sig upp på nytt. ”Där fick du mig nästan”, så ryckte han på axlarna. ”Men det spelar ingen roll. Du kommer ändå att dö.”

”He-he”, mästaren på golvet skrattade ett utdraget skratt. ”Det här kommer att gäcka er i en evighet, eller hur?”

”Vad?” frågade Primus oförstående. ”Att du har sprutat in silver i ditt blod? Ha! Det är ett gammalt trick som präster använde redan för tvåhundra år sedan”, skrattade han. ”Jag vet till och med hur ni får det i er utan att dö”, hånade han glatt. ”Där emot visste jag inte att det användes längre, men tack för att du uppdagade det för mig.”

”Va?” utbrast mannen förfärat.

”Det finns inga nya trick, bara gamla som man återanvänder”, Primus började rota i lådan av silververktyg. ”Men den här var ju festlig”, han tog upp ett svärd.

Det enda ljus som fanns kvar inne i stugan var det månen gav. Dess strålar glimmade i klingan och visade exakt hur farligt det var.

”En enkel halshuggning är väl på sin plats”, sa Primus utan att släppa blicken från svärdet. ”Men först ska jag släppa loss min skapelse”, han gick fram till mig.

Jag hängde slappt. Det enda som var spänt på mig var nacken för att jag skulle kunna följa allt som hände. När Primus gick fram till mig var min blick fäst på hans ögon där jag såg all den värme han kände för mig.

”Du är stark”, viskade han till mig när han smekte mig över min såriga kind. ”Du kommer att klara dig”, med de orden högg han av mina silverbojor och fångade upp mig innan jag slog i golvet.

Primus upptäckte snabbt att jag inte hade ork att stå upp på egna ben. Därför slängde han upp mig på ena axeln och vände sig mot mannen som inte lyckats ta sig ut ur Primus nerstuckna knivar.

”Har du kraft till att döda honom?” frågade Primus mig och höll upp svärdet.

Jag gled ner från hans axel och tog tag i svärdet. Han fick hålla upp mig för att jag skulle kunna stå. Han lade även en hand om handtaget när jag höjde svärdet över huvudet. Jag blev lite imponerad över mig själv av att jag kunde göra det.

”Jag hjälper dig”, lovade Primus viskande mot mitt öra.

Så släppte vi ner klingan. Redan när mannen hörde det vinande ljudet som berättade att något skar genom luften började han skrika som en stucken gris. Han skrek och skrek tills hans huvud skiljdes fram hans hals med en flod av blod. Det var enbart tack vare Primus som svärdet hittat rätt.

”Nu sätter vi fyr på det här stället och går sedan”, sa Primus och lyfte upp mig på sin axel igen. Jag hängde där som ett dött jaktbyte.

Det som hände efter det där ute på strandbanken gick förbi i ett töcken. Jag hängde där på Primus axel och lade all min energi på att andas regelbundet. Det enda jag kom ihåg efteråt var hur fiskestugan flammade upp som ett vårbål när Primus satt fyr på det. Lågorna slukade alla minnen av prästorden och dess hemska vapen.
***
Jag vill tacka alla fantastiska mugglisar som läst och gett så fina kommentarer Ni är alla helt undebara♥ Epilogen kommer som sagt upp imorgon och sedan kommer nya uppdateringar succesivt. Då väntar nya äventyr och jag kan avslöja att jag har flera saftiga idéer på lager...

När jag har läst klart kapitlet sitter jag bara och tittar på den. Det var så otroligt bra och vackert. Det är nog den bästa berättelsen jag läst här på mugglis(brukar dock inte läsa berättelser så ofta men men) och jag längtar tills mer kommer!

som vanligt: jag har inga ord för din berättelse som räcker till. den är såförjävlaawesomeattjaginteklararmigutanden. jag längtar/törstar efter mer!

vilket slut! av någon anlednig tyckte jag inte att det var läskigt (skulle nog tyckt det annars)... men det kanske var för att gubben förtjänade det... xD hehe..