Life - Lupple & Medi PRS

"Du kommer inte att dö på år. Då kommer Olivia bli rasande på dig. Hur vågade du dö bara sådär innan barnen hann se sin pappa?" Han log ömt.

Han flinade lite. "Inte riktigt min sak att bestämma." Log han roat. " Men nej jag planerar att leva i många år till. Men Ethan. Lova. " Bad han.

Han log och nickade,. Det kunde han lova.
"Ja det kan jag göra. Jag vill se dig bli påhoppad av små barn bara." Sa han med ett ömt leende på läpparna.

Han flinade lite. " Det hoppas jag att du kommer få se. " Log han.

Han nickade och såg mot dörren.
"Det var väldigt hektiskt de senaste dagarna. Eller tja sen hon kom tillbaka. På både gott och ont."

Han nickade sakta. " Jag förstår det. Mistril borde ha väldigt mycket att stå i. " Sa han lugnt.

"Ja det med. Men jag menade alla. Kung Edward. Er, alla andra arter." Sa han och suckade.

Han nickade sakta. " Jo men alla andra arter har ju också hjälp. Jag har halva flocken ute och patrullerar. Hon står ensam. " Suckade han.

Han skakade på huvudet.
"Nej det gör hon väl inte? Huset är magiskt. Mer än vad jag trodde. Jag visste inte ens att det var det." Sa han och nickade.

Han nickade sakta. " Ja huset är betydligt hjälpsamt. Och alla arter. Men allt hon måste läsa och veta är hon ensam i. Jag har inte rätt att läsa saker om Kung Edward exempelvis." Försökte han förklara.