Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik nickar och sätter sig snabbt upp då han hör steg i korridoren utanför och han sätter sig snabbt ner på stolen vid Aarons säng. Dels skulle han vara försiktig vid Aaron och sedan så skulle det inte bli allmänt känt vilken läggning de hade.
"Men jag har fått ångestdämpande och jag ska lära mig hur jag ska göra innan och om jag hamnar i det där." sa han och syftade på när han blev rädd av höga ljud.
Han log snett och tog Aarons hand i sin.
"Förlåt jag borde inte oroa dig med detta. Men jag tänker att du hellre vill veta än inte."

Det var lite av en besvikelse att han flyttade sig, men samtidigt var det fullt förståeligt och vettigast hur gärna han än ville ha honom nära. Även om hans läkare visste om det skulle det säkert bara ställa till problem ifall fler fick reda på att dem var ett par. Det var så härligt att höra att han skulle få hjälp - att han kanske skulle få må bättre igen, för han önskade sig inget annat högre just nu. Såklart ville han själv bli frisk - men han prioriterade också högre att Karl-Fredrik mådde bra. Visserligen var väl hans tillit till honom inte som den varit innan han gav sig ut i kriget, inte efter att han blivit sviken så, men tillit och att han älskade honom var två lite olika saker.
"Det är ingen fara. Jag vill ju hellre veta, plus att det kan säkert vara bra för dig att få prata lite om det." han hoppades iallafall det, och om inte annat gav det Aaron något annat att tänka på än cancern.

"Självfallet, men det känns alltid bättre att tala med dig." log Karl-Fredrik och pussade på hans hand. Han önskade så att det skulle bli bra med Aaron, att han skulle bli frisk och överleva. Karl-Fredrik kunde inte föreställa sig ett liv utan honom, skulle han ens orka leva? Inte som det kändes nu. Nu levde han bara för Aarons skull, men det var inget han sa till Aaron om.
"Jag har börjat städa hemma, tills du kommer hem. Så det blir trevligt i rummet. Köpt en massa böcker av dem du gillar och tänkte vi kunde måla med." log Karl-Fredrik, han som förr brukade måla, men det hade inte blivit mycket av på flera år med tanke på det som hänt.
"Tänkte lära dig spela gitarr med." fortsatte han, han skulle underhålla Aaron eftersom han måste ta det lugnt.

Aaron log och kramade hans hand lite, hans besök var definitivt höjdpunkten av dagarna här. Det som gjorde dem uthärdliga. Ärligt talat oroade han sig också mycket för ifall han faktiskt inte skulle klara sig - hur det skulle gå med Karl-Fredrik, han som redan var sån här. Men det gladde väldigt att han verkade såhär positiv ändå nu, och till och med förberett inför att Aaron skulle komma hem. Som han längtade till det.
"Jag längtar redan." log han, såg verkligen fram emot att få komma hem till dem alla igen. Få komma härifrån inte minst.
"Jag, spela gitarr? Det låter lite som en omöjlig uppgift." skrattade han, sjunga kunde han göra bra men gitarr hade han nog aldrig ens provat.

"Du kommer klara det, ska julpynta också." log Karl-Fredrik men tystnade då en sjuksköterska kom in.
"Slut på besökstiden, ni får komma tillbaka imorgon." sa hon hurtigt men med myndig stämma. Karl-Fredrik suckade och ställde sig upp, han låtsades krångla med jackan så när skjutsköterskan gick ut ur rummet placerade han en snabb kyss på Aarons kind och mun.
"Vi syns imorgon. Sov så gott." sa han och försvann snart ut i det kalla novembermörkret. Snart skulle operationen ske, Karl-Fredrik hoppades på det bästa.

Aaron hade äntligen fått komma hem igen, även om han bara varit där i några dagar hade det känts som en hel evighet. När han nu väl var hemma igen, så var det som om han äntligen kunde slappna av ordentligt igen - eller ja, kanske inte helt till hundra procent. Han oroade sig ju ändå för sjukdomen ännu förstås, och självklart också för Karl-Fredrik. Men det kändes betydligt bättre nu när han var här hemma hos dem. Han fick egentligen bara ta det lugnt, och han var väldigt trött så det i sig var ingen utmaning - utmaningen i sig var att hitta på saker att göra, så uttråkad som han var efter sjukhuset.
James - Aarons far - hade fått höra ryktesvägen att Aaron blivit sjuk, tack vare några vänner till familjen som jobbade på sjukhuset och som enligt honom varit kloka nog att avslöja det för honom. Visserligen var det helt och hållet han själv som stängt ute sonen ifrån familjen, men efter kvällens sedvanliga brännvin hade han fått idén att full ge sig av till kollektivet han hört att sonen skulle befinna sig på för att knacka på.

Karl-Fredrik var lättad, det var mycket enklare då Aaron var hemma. Han kände det även för egen del, då nätterna blev mer uthärdliga och han hade något att sysselsätta sig med om dagarna. Han tog hand om och underhöll Aaron.
Han befann sig i deras rum och vek in en massa tvätt, då det plingade på dörren.
"Undra vem det är nu." sa Karl-Fredrik i frågande tonfall till Aaron. Han hörde Magnus diskutera där nere och sen klampande steg upp för trappan och dörren slogs upp.
Där stod en för honom främmande man med en brännvinsflaska i näven. Han kastade en blick på Aaron och kunde ana på hans ansiktsuttryck vem mannen var.
"Vad vill ni?" frågade Karl-Fredrik med vänligt tonfall och satte sig lugnt vid Aarons säng, som för att skydda.
Karl-Fredrik som förr varit tanig och spinkig var nu muskulös och hans längd visade det än mer. Hans sår på armar och i ansiktet sedan kriget gjorde än mer en imponerande uttryck, att man inte gav sig på honom.

Aaron satt med en tidning i handen, men den var inte mycket till då han egentligen mest ägnat sig åt att prata med Karl-Fredrik för tillfället istället för att läsa i den. Då någon öppnade dörren såg han nyfiket ditåt, men stelnade genast till då han fick syn på gestalten där. Bleknade dessutom synbart då han fick syn på flaskan i handen. Full alltså, inget ovanligt - men vad fan gjorde han här? Fadern slog först lätt ut med handen bara åt Karl-Fredrik, som för att jaga bort en irriterande fluga vilket han först verkade anse att hans fråga var. Men sen riktade han blicken dit, nästan värderade honom.
"Så du är den där jäkla bögen som förgiftat Aaron med era idéer?" kommenterade han, tydligt full på rösten och vände blicken mot Aaron. Han vars blick lös av tillbakahållen ångest av att se pappan sådan igen.
"Och du. Du var en skamfläck för familjen redan innan, men nu? När jag måste förklara för vänner varför dem fått reda på att du är sjuk och inte jag?" nästan fräste han, och att han uppenbarligen visste men brydde sig så lite sårade Aaron ännu mer.
"Du slapp det efter den dagen du klargjorde att jag inte var din son längre." sade han bara kort.

Karl-Fredriks blick mörknade märkbart och den annars lugne och mjuke Karl-Fredrik ställde sig upp i sin fulla längd och gick mellan fadern och Aaron.
"Ja, jag är den där bögen. Och den där bögen tycker du ska gå nu. Antingen med eller utan våld." sa han lika lugn som förr, men såg hotfullt på Aarons far. Han skulle lätt kunna övervinna honom och Karl-Fredrik gjorde allt för att skydda sin Aaron.
Hans far påminde alltför mycket om Karl-Fredriks egen far, när han var full.

James såg ilsket på Karl-Fredrik, även om också en viss osäkerhet visade sig då han betedde sig så hotfullt - vilket inte var mer än rätt att han för en gångs skull blev utmanad.
"Du valde det själv när du... hittade den här." fräste han med en ilsken blick emot sonen innan han vände blicken emot Karl-Fredrik igen. En lång och ilsken blick, innan han nästan motvilligt - men likväl förbannat - vände sig om och klampade ut, med smällande i dörrar.