PRS Lupple och Emma07

Zacharias log litet emot honom, glad att få höra att han inte hade några planer på det. Bra, för han ville verkligen inte att han skulle gå. Bara att han var där fick honom på bra humör.
"Bra", svarade han, och hans nästa ord fick ett brett leende att växa fram hos honom. Han skulle nog aldrig kunna tröttna på att höra de orden, var det ens möjligt att göra det?
"Jag älskar dig med", sade han mjukt, det var en helt fantastisk känsla att kunna säga det och veta att det var besvarat. Han såg upp då han hörde en lätt knackning på dörren, och såg strax sin bror och en medelålders kvinna komma in, hans mamma.
"Åh min lille pojke", sade hon med en suck, gick fram och lade en hand mot hans kind innan hon såg upp på Benjamin.
"Och du är?", sade hon frågande, men vänligt.

Benjamin log stort över hans ord och var på väg att luta sig fram och kyssa honom när någon knackade på dörren.
Och in kom hans bror och antagligen hans mamma.
Benjamin blev så nervös. Här satt han, höll i hennes sons hand, hans brors hand.
Och ändå kunde han inte släppa.
Han såg på kvinnan och hörde hennes fråga.
Ja vem var han? Han övervägde och säga sitt namn men insåg att hon nog ville veta relationen han hade med hennes son.
Han svalde hårt och kände som om han suttit där i timmar och inte svarat.
En del av honom ville säga pojkvän för det var väl det han var? Eller? Men samtidigt att säga det ordet grep honom med ren och skär rädsla.
Kanske fanns det ett bättre ord? Vän, nära vän, klasskamrat. För opersonligt. Hon verkade vänlig. Han slängde en snabb blick mot Zach, vad ville han att han skulle svara?
"Benjamin, pojkvän. " Sa han tyst och bet sig lite osäkert i läppen. Borde han ha sagt vän kanske? Ja det borde han nog ha sagt. Eller? Han såg på Zach i hopp om att se ifall han hade svarat rätt sak.

Även om han varit jätteglad över att ha Benjamin där, var det ändå ett slags lättnad att dem två kom dit - ens mamma var alltid en av de personer man ville träffa efter något sånt här. Han log lite mot mamman då hon kom in, såg bort mot Benjamin men lät han bestämma det här. Precis som han sagt tidigare så ville han gärna gå ut med sin relation med honom, men eftersom Benjamin inte verkat vela det så fick han nu välja. Och hans svar gjorde honom väldigt glad, men också nästan lite stolt på nåt vis. Att han faktiskt ville och vågade gå ut med det. Han log genast emot honom och kramade lätt hans hand som för att uppmuntra honom lite, i ögonen syntes tydligt den glädje det väckt hos honom.
Modern - Susan - log snällt emot de båda.
"Jag är glad att han hittat någon som bryr sig då. Jag heter Susans, hans mamma", sade hon, även om det kanske varit tydligt. Hon vände blicken till Zacharias igen.
"Hur känner du dig?", frågade hon oroligt.
"Trött och seg", svarade Zacharias uppriktigt, svag skulle nog också ha varit en rätt passande förklaring på det hela.

Benjamin blev genast lugnare när han såg att det hade gett honom glädje att han presenterat sig på det sättet men samtidigt så visste han inte riktigt om han var redo att ställa sig på hustaket och skrika ut det inför alla. Han behövde prata med Zach om detta. Men det fick vänta.
Så han log bara tillbaka, glad över att han hade kramat hans hand. Det kändes bättre. Som om de två var i detta tillsammans vilket de också på sätt och vis var.
Benjamin nickade lite mot Susan som för att visa att han hade lyssnat men sa inget. För det kändes som om han inte behövde säga något. Som om han skulle första stunden mellan mor och son om han sa något mer just nu.
Han lyssnade på vad han sa, trött och seg. Det var bättre än att han hade ont. Han gick säkert på smärtstillande. Han studerade alla sladdar och slangar som var inkopplade till och i honom och försökte förstå men gav ganska snart upp och bara tittade på honom istället.

Susan och Matthew stannade bara där en ganska kort stund - Susan behövde iväg och jobba, vilket också gällde Matthew som dessutom skulle köra henne. Visserligen skulle de båda få ledigt utan problem för att istället vara på sjukhuset, men Zacharias visste att det var viljan om det som det handlade om. Även om mamman var den som nog brydde sig mest, kunde hon ha ganska udda prioriteringar. Men det var åtminstone bättre än hans pappa som inte ens dykt upp än. Men det gjorde honom inte nåt större, han var van - sådan hade alltid uppväxten varit. Var han sjuk fick man vara hemma på egen hand och ordna med det, de andra hade oftast fullt upp. Och dessutom hade han Benjamin hos sig nu, och det var mer än nog för hans del, han var väldigt nöjd bara med det. När de väl gått igen lyfte han blicken till just honom igen och log lite, glad att han åtminstone stannade där.

Benjamin sa adjö till dem när de gick men han tyckte att det var väldigt konstigt. Hennes son låg på sjukhus och hon behövde jobba? Han sa inget om detta men han insåg hur olika hans familjer var.
Visst hans familj verkade ju acceptera honom för den han var medan hans egna familj ville göra honom till någon annan. Men samtidigt om han hade varit den som låg på detta sjukhus skulle han inte få en stund ifred.
Han mötte Zacharias blick och log mot honom.
"Du borde försöka sova lite. "Sa han och smekte hans kind lätt.
"Du ser trött ut." Sa han tyst och såg på honom. Han var överlycklig över att han levde. Att han skulle bli frisk men det gjorde ändå ont att se honom såhär.
Och att hans möjlighet att vara verkligen nära var väldigt minskad. Men å andra sidan var han ändå hos honom och det var det viktigaste.

Zacharias såg på honom och log tillbaks, det värmde hjärtat något enormt att han verkade bry sig så mycket - det var som en helt ny känsla för honom. Att ha någon där som tog hand om honom.
"Jag ska försöka", svarade han, för han var mycket riktigt ganska trött vid det här laget - han hade varit väldigt illa ute, och nu i början blev även de minsta ansträngningarna jobbiga när kroppen hade så mycket att ta hand om på insidan. Den hade helt enkelt inte så mycket ork till något annat. Han vred lite på huvudet för att kunna ge hans hand en lätt puss, mycket mer kunde han ju inte direkt göra så sängliggande som han var.
"Kommer du stanna?", frågade han.

Han log över den lätta pussen och la huvudet på snedden.
"Ansträng dig inte." Viskade han oroligt men ändå den där lätta pussen gav honom fjärilar i hela magen.
Han nickade sakta.
"Jag kommer stanna. Jag kanske går ned för att köpa lite kaffe och något att äta men kommer inte vara borta länge. " Sa han ärligt och såg på honom med ett större leende på läpparna.
"Oroa dig inte över mig. " Sa han och pussade honom lätt på pannan och sedan lätt på hans läppar innan han satte sig mer rakt i stolen. Men höll fortfarande hans hand.

Zacharias log direkt, han var bara alltför gullig med hur han brydde sig så. Att han verkade så orolig för honom. Han vilade blicken på honom med ett leende, i vanliga fall skulle han ha svårt att somna när han var med honom bara för att han var alldeles för vacker att se på för att ha tid att sova, men nu var han så trött och slut att han antagligen inte skulle ha det minsta problem med den saken. Däremot misstänkte han att han skulle råka somna om han inte försökte själv snart.
"Jag kommer alltid oroa mig för dig", viskade han mjukt, log och gav honom en sista blick innan han slöt ögonen. Det dröjde mycket riktigt inte länge förräns han somnade därefter, vilket han gjorde länge - han sov i princip resten av hela dagen. Men han behövde också det, sova var det enda han själv kunde göra för att bli lite bättre.

Benjamin log svagt mot honom men svarade inte eftersom han kort därefter somnade. Han satt kvar en lång stund och bara studerade honom tills han försiktigt tog sig ut ur rummet och köpte lite kaffe och mat och gick sedan in i en liten presentshop för att köpa en ny tröja. Hans var ju blodig. Vilket han inte riktigt reagerat på fören nu.
Han bytte tröja på en toalett och tvättade av ansiktet och lite så innan han gick tillbaka upp till rummet där Zach var och satte sig.
Han kände igenom byxfickorna och såg sin mobil. Han tittade igenom den och såg många meddelande från hans mamma som han tänkte svara på när hon ringde.

Han reste sig upp och gick en bit ifrån för att inte väcka honom.
"Benjamin? Jag har varit så orolig. " Sa hon och han skrattade.
"Mamma det har bara tagit tid att svara. Jag är upptagen. "Sa han och hans mamma verkade försöka samla sig.
"Vart är du?" Sa hon lite strängare och han flinade till.
"På sjukhuset. " Sa han och blev bara otroligt förvirrad när hans mamma inte verkade speciellt upprörd över nyheten. Som om hon redan visste det.
"Jaja, men vi ska äta middag tillsammans i familjen ikväll. " Svarade hon bara och han skrattade lågt till.
Varför betedde hon sig så konstigt? Om han var på sjukhus så kunde ju han vara skadad varför verkade hon inte bry sig?
" Jag kommer inte mamma. Sluta ring. " Sa han irriterat och la på innan han satte sig igen.
Djupt nedsjunken i tankarna om samtalet.