Not what I wanted [PRS]

Åh, herrejösses vad de två andra Huaze bröderna skämdes över den mellersta brodern. Han var verkligen som en tickande tidsbomb, någonting som kunde explodera varsomhelst, närsomhelst. Det var pinsamt att behöva ta hand om sin nästan två meter långa bror, som för övrigt snackade en massa strunt och betedde sig som en femåring. På riktigt, han var ju för fan sjutton år vid det laget! Så gott som vuxen, även om han behövde lite finslipning runt kanterna.
”Är du säker på att det är okej?” Frågade Yaosu tveksamt och slängde en blick i backspegeln. ”Du vet, du kan flytta på honom om han börjar dregla och så”, fortsatte han, försökte lätta upp stämningen. Däremot var det där tyvärr sant, Zihao dreglade en hel del när han sov. Dreglade och bet och klängde sig fast.
”Och om han börjar bita dig får du slå till honom”, skyndade Weimin sig att säga. ”För det första gör det ont och för det andra..alla vill nog undvika att bli biten av en varulv, trots att han fortfarande ser ut som oss kan man ändå bli infekterad. Inte så att man förvandlas varje fullmåne, men ändå så pass att man får vissa utmärkande drag. Yaosu har det, till exempel, och pappa också” förklarade han, betydligt allvarligare på rösten än innan. Tyvärr så hade Zihao den där lilla tendensen att bitas, trots att han gick omkring på två ben och såg ut som en annan. Dag ut och dag in, det kliade nästan alltid förfärligt i de gulnande tänderna och det var extremt svårt att låta bli. Han hatade sig själv för det, precis som han hatade sig själv av många andra anledningar. Bettet hade han fått i Kina, när familjen vandrade uppe i Danxia bergen i Guangdong. Sedan dess hade alla helare han hänvisats till varit förbryllade över sjuttonåringens åkomma. Det sades ju att varulvar världen över var i princip likadana, hade liknande symptom och så vidare, men Zihao verkade ha tagit ett steg längre. På ministeriet hade han till och med blivit klassificerad som ett ovanligt stort hot, någonting som Dumbledore avfärdat direkt vid hemvisten han gjort innan slytherinarens första år. Han hade varit precis som vilket annat barn som helst och rektorn hade ansett att det inte fanns någon anledning till varför han inte skulle få börja på skolan. Ministeriets utvärderingar var bara struntprat.
”Förresten”, började Yaosu, som svängt in på en mindre väg. Snart var de nog framme vid stationen. Husen som tonade upp sig vid sidan av vägen var betydligt högre än innan, gatorna smalare och allting mer tätt.
”Eller nej, det var inget”, mumlade han därefter och svängde ytterligare en gång. Bilen saktade in och kom slutligen till ett stopp, på tågstationens avsedda parkering. Nittonåringen vände sig om i sätet och betraktade den lilla skaran som satt ihoptryckt i baksätet.
”Vakna, din stora drummel.” Pet, pet på den raka näsan gång på gång. ”Ingen av oss tänker bära dig till tåget.”

Jo, om Zihao börjar dregla en massa finns det en bred chans att sextonåringen flyttar lite på sig. Inte för att han anser att det är äckligt eller avskyr det, men mer av den anledningen att han inte vill ha en massa dreggel på kläderna. Det blir bara kladdigt och ofräscht, så det kommer han definitivt försöka hålla sig borta ifrån.
”Jadå, det är helt okej.” Klargör Joshua, vars blick fastnar en kort stund på Yaosu i backspegeln. Han hade faktiskt ingen aning att den äldsta i bilen blivit biten av sin lillebror, eller att han behöver gå igenom några konsekvenser som det drar med sig. Nu är de inte lika många eller fruktansvärda som de ZIhao behöver lida igenom varje månad, men det är fortfarande information som Joshua tidigare inte haft någon som helst aning om. Nu är det så att han aldrig riktigt slagit någon, förutom kanske lite svagt mot Samuel när de varit mindre, så han skulle nog inte kunna svinga iväg något bra slag även om han försökte. Nypas däremot, det kan han skydda sig med riktigt bra. ”Jag lägger det på minnet.” Mumlar han som svar och stryker bort några hårstrån från ZIhaos panna, de måste säkert kittla en del i ögonen. Blicken vilar på den medvetslösa slytherineleven, han är fortfarande blek och ringarna under ögonen är fortfarande lika klara som alltid, men han ser lite lugnare ut. Jobbigt att svimma, men Joshua skulle inte ha något emot att bli alldeles medvetslös, borta från kropp, tankar och världen runt omkring. Det är avslappnande, när man inte ens kan hålla huvudet uppe själv och bara kan släppa allting. Det är inte så ofta som det händer Joshua, tyvärr. Det är inte ofta som sextonåringens tankar och oro vilar på Zihao utan rädsla, istället för att vila på Yaosu. För att vara helt ärlig har nog inte det hänt innan, och det är lite underligt. Väldigt underligt. Samuel är snabb med att öppna bildörren när de satt stopp, och håller den uppe för sin lillebror. Med en sista blick på Zihao glider han ut genom dörren han också. Cissi, som är lika rädd för regnet som vanligt, gömmer sig i regnjackan. Endast hennes huvud sticker upp i vädret, tittut.

Först efter att Joshua, Samuel och Weimin lämnat bilen lyckades Yaosu väcka liv i Zihao. Sjuttonåringen stönade till, försökte rulla runt ett varv så att han trasslade in sig ytterligare i säkerhetsbältet. Ögonlocken gled därefter långsamt upp, tillät de trötta ögonen att kika fram. Usch, vad hade egentligen hänt? Hade han svimmat igen? Åh nej, Merlin vad pinsamt!
”Hallå, om du inre börjar skynda dig förr eller senare kommer du definitivt missa tåget”, grälade nittonåringen, vilket fick den yngre att rycka till.
”Kan du typ sluta skrika?” Frågade Zihao och gjorde en grimas. ”Jag har redan ont i huvudet som det är”, fortsatte han bittert och lyckades slutligen sätta sig upp. Han drog händerna genom det rufsiga håret några gånger, innan han knäppte upp säkerhetsbältet. Fan, nu såg han säkert ut som ett troll igen, trots sina försök att rätta till kalufsen under morgonen. Förbaskat också.
”Jag skriker inte”, protesterade Yaosu och rörde sig mot bakluckan, där han snabbt lastade ut alla fyra koffertar. När han kände sig färdig med det gick han däremot tillbaka till den öppna dörren och stirrade på brodern.
”Det gör du visst”, envisades Zihao buttert och gav tinningarna en kort massage. Sakta hasade han sig därefter ut från baksätet, kom upp på de ostadiga benen där han sedan stod och svajade fram och tillbaka. Regnet var i alla fall svalt, stänkte ner den brännheta pannan någorlunda. Fast den var inte så förfärligt varm ändå, troligen för att Joshua tagit hand om honom precis som han gjort under gårdagens kväll. Nu visste inte slytherinaren detta, men han kunde nästan börja gissa sig fram till slutsatsen.
”Går det bra?” Undrade den äldre och var genast snabb med att stödja Zihao, som fortfarande var förfärligt instabil.
”Mhm, det går super bra, jag mår toppen”, svarade han sarkastiskt och himlade lite med ögonen. ”Det är inte så att jag precis har svimmat eller så, nej då.” Alltid lika bitsk med orden, suck.
”Tro mig, alla vet att du svimmade..du sov så sött så med huvudet i Joshuas knä”, berättade nittonåringen kvittrande och började hjälpa pappskallen bort mot ingången till stationen, med kofferten släpandes efter sig i ena handen. De andra tre kunde nog hantera sina egna koffertar. Jo, det var bäst att se till så att sjuklingen inte svimmade igen.
”Sov jag på Joshua?” Mumlade Zihao, frågan halvt om halvt förskräckt. Åh, ännu pinsammare!

Även ute i det friska, välkomnande men kalla vädret känner Joshua hur klumpen i halsen växer mer för varje sekund. De borde släppa, han är fri, han brukar inte ha något problem med klaustrofobin utomhus, bara det inte är trångt. Men nu, nu är saker annorlunda. Orden som kommit ut ur Zihaos mun har svämmat över och får hjärnans hjul att gå på högvarv. Han bara står där ute i regnet med blicken fastlimmad på de två filurerna i bilen. Blicken skulle vanligtvis följa efter Yaosu, förhoppningsvis diskret, men nu är det sjuttonåringen som är i centrum. Vadå gillar honom? På vilket sätt? Är det ett skämt? Ja, troligen ett skämt.
”Kom nu, du kommer att bli sen om du stannar och glor på de två,” Samuels hand glider upp mot en av de magra axlarna bara för att försöka dra med honom till den rätta perrongen. Det går lite segt däremot, även om han har ett fast grepp om kofferten och Cissi, så vill benen inte lämna sin plats. Han har så många frågor till Zihao, han vill se till att han är okej, men han vill även säga hejdå till Yaosu. Det gör ont i hjärtat över bara tanken, även om det kanske är så att sjuttonåringen har någon form av känslor för Joshua så är det fortfarande uppenbart att han själv har tycket om den äldsta Huaze brodern kvar. Det är inte så lätt att skaka av sig det, även om det ändå aldrig kommer hända något emellan dem, även om de känslorna verkar ensidiga. ”Kom, vi går och letar rätt på Hayley och Aeron.. Hayley borde väl ha kommit?” När det kommer till de två vännerna har de verkligen olika relationer till tid. Aeron kommer försent till allt, spelar ingen roll vad det är för event, eller om det är ett tåg som går ytterst sällan. Han kommer alltid i sista sekund, eller försent. Hayley däremot, hon har en inbygd klocka i hjärnan. Även om hon inte kan bry sig mindre om att komma i tid till allt så är det bara något som händer. Rätt fascinerande ändå.
”Jag tror jag bara vill sitta själv,” mumlar Joshua som svar och skakar försiktigt av sig sin storebrors hand, men börjar åtminstone röra på benen han också. Det är en bit att åka till Hogwarts, men då kan han åtminstone rensa tankarna, mysa ostört med Cissi och förbereda sig för de kommande veckorna och de bekanta eleverna.

Efter att ha gått några meter genom regnet och sedan vidare genom stationshuset, gick de två äldre Huaze bröderna slutligen rakt igenom pelaren som ledde till perrongen. Precis som alltid var det ganska mycket folk såhär efter lovet, även om det var mindre än det brukade vara efter jul och -sommarlovet. Då brukade perrongen vara proppfull och ibland kunde det till och med vara svårt att hitta en kupé med plats på tåget. Nu skulle det nog inte vara några problem.
"Gick de andra före?" Frågade Zihao när Yaosu lastat på kofferten i lastvagnen och rätat på sig igen.
"Jo, Joshua och Samuel gick först, vet däremot inte vart Weimin tog vägen", erkände den äldre och började lätt oroligt speja pmkring efter den ynsta brodern. Det tog inte speciellt lång tid innan de båda två funnit honom, påväg upp i en av vagnarna med några kompisar i släptåg. "Shit, trodde nästan att jag glömde honom i bilen", andades nittonåringen och slog handen för pannan. Han stirrade ett slag efter den lilla gräddbakelsen, såg till att han klev på ordentligt och inte fick för sig någonting dumt i sista sekund. Sedan vände han sig mot Zihao igen, med ögonbrynen rynkade och ett relativt allvarligt uttryck över ansiktet.
"Vadå?" Knorrade sjuttonåringen och lade armarna i kors, trots att bara den lilla rörelsen fick honom att svaja till.
"Vadå vadå?" Kontrade Yaosu och kunde tydligen inte hålla sucken inne längre, då en lång sådan snart rymt honom. "Vad håller du egentligen på med, Zihao? Varför klänger du så förfärligt mycket på Joshua? Efter alla dessa år också..det är konstigt", rabblade han på och fäste de mörka ögonen i den yngres respektive.
"Jag..jag vet inte, okej? Han har fina kinder", svarade Zihao tvärt och såg med ens sur ut som en citron.
"Han har fina kinder? Man håller inte på sådär bara för att någon har fina kinder", envisades nittonåringen och började trampa omkring på stället. Det var så uppenbart att han var orolig över vad brodern kunde tänkas ha i kikarn. Men grejen var ju att han inte hade någonting i kikaren? Ugh.
"Äsch, jag tänker gå", konstaterade slytherinaren kort och vände på klacken. Kinderna hade blivit blossande röda och hjärtat klapprade på en gnutta hastigare än det gjort för några sekunder sedan. "Hälsa pappa ikväll och kör fölrsiktigt", ropade han över axeln och smet hastigt upp i en av vagnarna, innan Yaosu lyckades hindra honom. Ha. Ha. Ha. Bra försök.

Stegen förde honom längsmed den smala korridoren. De flesta hade väl redan anlänt och satt på plats. Många av kupeérna såg i all fall ut att vara ganska fulla. Nej, han tänkte inte sätta sig i en sådan och helt ärligt hade han ingen ork till att gå och leta reda på sina egna kompisar. Vem visste vart de kundde tänkas hålla hus? Plus att Isaac säkert skulle skratta åt hur borta han såg ut att vara. För stunden skippade han gärna allt det där.
Från ingenstan tvärstannade Zihao framför en av kupéerna. Joshua. Varför satt han ensam? Försiktigt knackade han på skjutdörren innan han drog upp den och stack in huvudet.
"Jag tänker sitta här, bara så att du vet", sade han och fäste blicken mot den yngres knä. "Och jag tänker använda dig som kudde, har aldrig sovit så bra i hela mitt liv", fortsatte han med ett blekt litet flin lekandes på de torra, bleka läpparna.

Där gick den lilla stunden som Joshua skulle ha ifred iväg. Långt borta. Han hade gjort allt tillrätta, puttat upp kofferten på en av hyllorna i kupén, hängt upp regnjackan på tork och dragit fram sin favoritfilt i rutigt mönster och varma, matta färger. Cicci hade precis lagt sig till rätta och redo för att somna utan något ljud, men så dras kupédörren upp med sitt eviga knakande. Blicken vilar bara en kort stund på Zihao innan han viker undan med den, för att se ut genom fönstret än en gång. Regnet slår fortfarande hårt mot fönstret, men det gör det lättare för honom att tänka och fundera. Eller ja, det skulle vanligtvis ha gjort det. Det låter och är väl lite oartigt, men efter alla funderingar och tankar som passerat hjärnan det senaste dygnet behöver sorteras. För att det ska fungera, ja, då behöver det vara tyst.. inget snarkande. Men det kan finnas något positivt i det hela också, nu kan Joshua ställa några frågor som förhoppningsvis inte skrämmer iväg Zihao. Återigen glider blicken upp mot sjuttonåringen.
”Du vill kanske dra ner gardinerna då..” Skämtar gryffindoreleven, självdistans har han gott om. Folk som går förbi skulle börja undra varför de två delar kupéer, rykten skulle bubbla upp. Folk brukar gilla att släppa ut rykten om honom, och ja.. Zihao verkar inte som en av de personer som vill vara med i någon av dem. Med filten uppdragen till hakan gnager han sig frustrerat i underläppen. Ska han fråga? Ska han inte fråga? Efter att Zihao svimmade känns det som att han bör vara lite försiktig med det hela. Se till så att han inte slår till något som kan bygga upp ännu en attack.
”Du.. vad menade du med att du tycker om mig?” Den kom ut även om han tvekat, kanske sjuttonåringen bestämmer sig att skutta ut ur kupén efter han hört det. Det skulle uppriktigt sagt vara förståeligt, det är ett jobbigt samtal för Joshua själv som inte ens sagt de där orden.

Gardinerna? För att skydda mot insyn då eller? För Zihaos egen del fick folk tro precis vad de ville, speciellt eftersom ryktena förmodligen inte skulle störa honom särskilt mycket. Förut hade de retat gallfeber på honom, men nu? Han tvivlade starkt på att de ens skulle göra honom ens en gnutta irriterad. Helt plötsligt ville han ju relateras med Joshua Lewis.
”Det spelar ingen roll för mig om folk får för sig saker, skulle inte ha någonting emot det”, erkände sjuttonåringen med en liten axelryckning. ”Kanske det till och med skulle vara en bra sak? Om folk får för sig att du är tillsammans med någon som mig skulle de säkert inte våga höja ett finger mot dig.” När han väl sagt de där orden insåg han mer än väl att de lät stöddiga och på tok för självsäkra. Fast kanske det faktiskt låg i någonting det han sagt? Däremot blev ögonen genast större vid den där andra frågan. Jadu, Zihao, vad hade du egentligen menar när du sagt det där innan? Kommer du ens ihåg det? När du sagt att du typ gillar Joshua? Och inte bara det! Tänk bara på alla gånger du sagt att han är söt.
”Tja, vad tror du?” Sköt Zihao tillbaka efter en hyfsat lång stunds tystnad. ”När någon säger att den gillar en annan, då betyder det väl just det?” Fortsatte han tvekande och tog några steg framåt, mot den yngre. Helvete, nu höll han på sådär skumt igen. Vad tänkte han ens göra?
Trevande gled han ner på sätet bredvid Joshua och placerade fingrarna under hakan på honom, vred det vackra ansiktet mot sig. Dunk, dunk, dunk. Dumma, dumma hjärta. Det dundrade på så hårt inne i bröstkorgen att det nästan gjorde ont.
”Så..har du fått saker och ting klart för dig nu, eller måste jag typ demonstrera?” Undrade sjuttonåringen och höjde på ett av de mörka ögonbrynen. Sinnesrubbad, han var helt jävla sinnesrubbad. Fullmånar var verkligen inte att leka med.

De där orden är nästan skrattretande, och de lämnar ett klart avtryck i bröstkorgen på Joshua. Helt ärligt, han bryr sig inte ett dugg om folk beter sig dåligt mot honom, han är van vid det här laget. Saken är den att han kan hantera det själv, på sitt egna tvistade sätt och behöver inte att någon annan ska skrämma iväg dem. Enda anledningen till att han tänkte dra ner gardinen är för att hans sällskap inte ses som någonting positivt i skolan, det är därför det är så många som avvaktar med att kontakta honom. Vissa vill gå fram, peta och säga hej men är oroliga, vissa går fram men springer iväg när de upptäckt hur det hela står till. Det var mer för Zihaos skull. Men om det inte spelar någon roll för honom, spelar det ingen roll för Joshua.
”Tro det eller ej, men jag behöver inte någon sköld.” Lite skrattretande är det, för uppenbarligen tar Joshua åt sig av allt som händer i skolan, men det kan liksom inte mäta sig med faderns beteende. Han kanske inte riktigt har orken att stå upp för sig själv och ha en rak rygg alla dagar, men principen är att han inte vill ha någon som skrämmer iväg allt han faktiskt kan hantera själv. Visst skulle det vara skönt att slippa allt skitsnack och slag, men nej, han kan uthärda det. Joshua vill inte låta irriterad, men det gör han. Han är ingen hopplös liten hundvalp även om utseendet kan ge det uttrycket lite väl ofta, och han vill definitivt inte att Zihao ska se honom som en. Eller Yaosu.. eller Samuel, Weimin. Med tanke på det som hände i bilen borde han vara lite försiktig, men orden slog hårt mot en öm nerv, vilket tvingar blicken tillbaka mot fönstret igen. När någon säger att den gillar en, vad betyder det?
”Ibland är det bara lögner,” påpekar han med höjda, rynkade ögonbryn. Blicken är fastklistrad på fönstret ett bra tag, innan han återigen möter Zihaos blick. Mycket riktigt, ibland är alla de där orden bara en massa bullshit. Fadern, Noah, vänner. Det är svårt att ta det seriöst med tanke på de två ungdomarnas förflutna. Riktigt, förbaskat svårt. Det där lätt irriterade ansiktsuttrycket försvinner däremot lika snabbt som slytherinelevens svala fingrar kommer i kontakt med hakan igen. Hur många gånger har de varit i exakt samma position det senaste dygnet? Alldeles för många. En oförklarlig värme stryker sig upp över halsen, över kinderna och öronen medan hjärtat värker lat förbannat. Demonstrera, demonstrera vad? Med en kyss? Hjärnan verkar inte riktigt få in vad det är som inträffar för närvarande, han praktiskt taget stirrar på den äldre.
”Nej, jag fattar.” Helt dum i huvudet är han faktiskt inte, men han är fortfarande besvärad. Sant eller falskt? Läpparna vill gärna ha lite uppmärksamhet, men det är fel. Så fel. Och lyckligtvis hittar Joshua en liten utväg när en gammal dams röst hörs i tågets korridor. Yesbox. Benen är snabba på att röra sig och skyndar sig mot kupédörren. Smidigt, riktigt jävla smidigt. Men Joshua vill ha te, bra efter regnet och väldigt bra för att kunna fokusera på annat.

Surprise, surprise, nu hade Zihao lyckats säga någonting dumt igen. Eller dumt kanske det inte var, men det verkade i alla fall ha slagit till en nerv hos den yngre. Sjuttonåringen om någon visste väl ändå att Joshua inte skulle må sämre av att ha någon på sin sidan någon som kanske åtminstone minska lite på slagen och alla skällsord som slängdes hejvilt. Han hade ju själv hållit på så och den andre hade inte gjort mycket för att förhindra det hela, någonting slytherinaren fann en gnutta frustrerande.
”Du behöver troligen ingen sköld med tanke på hur skicklig du är med magin och så..men du använder den aldrig för att försvara dig själv. Varje gång jag gick på dig satte du knappt något motstånd alls”, förklarade Zihao mumlandes och vek kort undan med blicken. Sköld? Nej. Någon att lita på? Jo, det skulle nog sitta fint.
”Och du har rätt”, fortsatte han trevandes och lät huvudet falla på sned, återigen med de mörka ögonen fästa på den yngre. ”Ibland är det mycket riktigt bara lögner och jag tror inte att det finns någonting jag kan sägs för att du ska tro på mig fullt ut men..äh, det går ändå inte att förklara”, avslutade han och log smått. Vad hade Joshua trott att han menat när Zihao frågat om han skulle demonstrera? Vad hade han ens själv menat med det hela? Helt ärligt kunde han inte svara på den frågan fullt ut och han kunde inte förstå sig på orden heller. Skaffa ett grepp om dig själv, will ya? Det här börjar bli både läskigt och pinsamt på samma gång.
Handen gled tillbaka ner i knät där den kramade om den andra respektive. Blicken gled runt i kupén, fäste sig slutligen på fönstret istället nu när Joshua flytt för livet. Regnet dundrade ner utanför fönstret, slog hårt mot glasrutan medan vinden ruskade om löven i träden. De flesta hade redan fallit från grenarna, men några enstaka fanns det kvar här och där. Barren satt åtminstone kvar på grenarna och tallarna, så det var ju alltid någonting. Det blev alltid så tråkigt under hösten, när allting var grått och vått. På vintern täcktes allting av snö, vilket gav det hela en betydligt trevligare känsla. Nu kändes det snarare dött, som om all livskraft sugits ur världen. Voldemorts återkomst hade väl någonting att göra med det där, det tvivlade han inte på.
”Ah, varför sitter du här?” Rösten ekade i den lilla kupén och skärmade för övrigt livet ur stackars Zihao, som hoppade i högan sky
”Shit, du skrämmer ju livet ur mig! Kunde du inte knackat eller någonting?” Utbrast sjuttonåringen och vände skrämt ögonen mot dörren, där Ethan Watts stod lutad mot dörrkarmen.
”Hm? Nej, det är inte lika kul förstår du”, svarade den jämnårige innan han slängde sig ner bredvid Zihao. ”Hade du ett bra lov? Har du fått reda på vem det är din pappa träffar?” Där kom alla frågor, japp.

Fast det var väl ändå inte det som Zihao hade sagt? Jovisst skulle sextonåringen behöva någon som han kan lita på fullt ut, i nöd och näppe, men det är en helt annan sak än att folk inte skulle våga höja ett finger mot honom. Två helt olika saker.
”Nej.. jag använder den inte, men jag har mina anledningar för det.” Dessa anledningar skulle nog låta riktigt skrattretande för den äldre. Att Joshua förtjänar att bli behandlad på det viset, vad är det för anledning som slagit rot i hans stackars huvud? Samuel såg det som nonsens, att det inte alls kan vara det synsätt som den yngre brodern har. Men så är det. Efter alla år har han fått för sig att det är vad han förtjänar och är till för, plus orkar han inte knuffa tillbaka. Hjärtat, hjärnan och kroppen gör motstånd bara den tanken dyker fram. Är han värdelös? Ja.. kanske. Men det har han accepterat med sig själv.
”Jag skulle ljuga om jag sa att jag tror på dig nu.. men det skulle vara skönt att kunna göra det någon gång, ha någon att lita på fullt ut. Jag vet bara inte om vi någonsin kommer kunna komma till det stadiet.” Fingrarna pillar försiktigt med tyget på filten. Mjuk, välkomnande och värmande.

Det är knappast lättare att andas ute i korridoren. Det är unket, vilket är förväntat med tanke på alla ungdomar som går och ränner omkring i kupéerna. Elever som vill hälsa på sina vänner, krama alla de känner. Joshua kommer ihåg alla gånger han stått ensam och bara bevakat människor som drar in andra i deras famnar. Ställer frågor om hur lovet varit, hur det är med dem. Förut har det alltid gett honom en känsla av önskan, avundsjuka. Visserligen stinger det fortfarande till i hjärtat, men det är lättare att hantera det nu. Mycket lättare. Däremot är han snabb med att återvända till kupén efter han fått sitt te, även om Zihao väntar där inne så är det lättare än alla människor utanför. Det trånga utrymmet är långt ifrån mysigt när han försöker komma fram emellan alla kroppar. Dock stannar benen upp när han kommer fram till det rätta numret. Ögonen glider mellan Zihao och hans kompis, känner hur hjärtat börjar dunka hårdare i bröstkorgen. Inte för att han är avundsjuk, utan för att han verkligen inte orkar med mer sällskap. Han har varit omringad av människor hela dygnet, blivit kvävd av det sociala umgänget. Men jo.. kanske han är lite avundsjuk, men verkligen inte på något romantiskt sätt. Mer att han blir påmind av vilken vänskap Zihao har med sina vänner, vänner som kanske går och letar efter honom. Det är bittert, och Joshua vill inte ta åt sig av det, men det gör han. Han har så stor lust att bara dra med sig alla sina saker, Cissi och gömma sig inne i en av toalettbåsen, men kroppen är så utmattad. Då han inte vill störa de två andra i kupén skickar han bara iväg ett lätt litet leende, drar åt sig sin filt, ställer tekoppen på fönsterbrädan och lutar sig tillbaka med Cissi över bröstkorgen. Plus en liten bok där han kan gömma det nervösa, tankspridda ansiktet.