Yehet och Kkaebsong [PRS]

När Joshua klappade Zihao på en av de bleka kinderna, började han genast rodna. Generat tog han emot kryckorna och kom upp på fötter. För att sedan stirra ner i golvet. Fy fan vad pinsam han jämnt och ständigt skulle vara, det var ju bara bisarrt.
”Jo, men tror att typ Jun är avundsjuk. Antar att han också gärna skulle hamna i en sub unit, vilket jag förstår. Han är ju trots allt en av våra main vocals”, mumlade nittonåringen och fortsatte att studera golvet. Jodå, det var väldigt fint och även perfekt att stirra ner i när kinderna var röda som tomater.

Munnen faller öppet en liten stund, innan han stänger ihop den och rör sig mot dörren, bara för att hålla upp den för Zihao. Jaha, nej Joshua har ingen aning om varför nittonåringen tog upp Jun från ingenstans.
"Det kommer han nog göra förr eller senare." Svarar han med rynkade ögonbryn, medan hjärnan börjar koka ihop massvis med olika teorier. Vill Zihao hellre vara i en subunit med Jun? Klart han vill, de är bästa vänner trots allt. "Annars kan du väl fråga Nr Song om det."

”Nej, det får han väl göra själv? Har ingen lust att sjunga ensam med honom heller för den delen. Det räcker gott och väl att vi redan är en unit, det behöver inte bli två”, mumlade Zihao och rös till. Usch och fy, det ville han verkligen inte. Den enda anledningen till att han ens nämnt Jun, var för att den jämnårige babblat om det där med att vara i en subunit i flera år. Eller nåväl, han hade rättare sagt upprepat det hundratals gånger under tiden som Zihao känt honom, vilket var närmare två år. Fan vad gamla de började bli. ”Få inte för dig någonting dumt nu..du brukar ändå misstolka allting som säga så.”

Joshua nickar långsamt, den äldre behöver inte direkt förklara sig själv. De har trots allt varit osams sen artonåringen satte foten i danssalen. Han gnuggar sig utmattat om ögonen innan han låser dörren efter dem. Med ett bittert litet skratt nickar han instämmande.
"Ja, jag antar att jag gör det hela tiden. En av många av mina nackdelar." Påpekar Joshua med svag röst, han har alltid haft svårt med tillit. "Tillitsproblem är tyvärr inte något bra när man ska vara i en grupp, men jag jobbar på det!"

Nåja, det var ju i alla fall bra att Joshua jobbade med sina problem. Däremot kvarstod ju det där med ätningen, men det orkade Zihao faktiskt inte påpeka just där och då. Istället hoppade han ut genom den öppna dörren, med hjälp av sina kryckor, för att sedan stanna till ute i den mörka korridoren och vände sig mot artonåringen.
”Tycker inte direkt att du har några nackdelar, Joshua”, mumlade han med ett snett leende och skakade lite på huvudet. ”Det var väl därför jag gick på dig, för att du är perfekt på så sjukt många olika sätt. Avundsjuka gör konstiga saker med människor förstår du..”

Även om Joshua är tacksam över Zihaos ord, så kan han inte undgå att tycka annorlunda.
"Tack, men tro mig det finns en hel del nackdelar. Det är faktiskt rätt jobbigt att få panik över minsta lilla fel." Skrattar han tyst och skakar på huvudet, innan han stannar framför danssalen igen. "Du är riktigt bra på att sjunga också.. Det visste jag faktiskt inte." Påpekar artonåringen och vänder sig om mot Zihao med ett leende innan han nickar mot danssalen. "Gör det något om jag fortsätter att öva? Jag är inte så trött i vilket fall som helst."

”Om du stannar så betyder det att jag också stannar”, konstaterades Zihao och stannade till snett framför Joshua. Han fiskade upp nyckeln till danssalen ur fickan och satte in den i låset. ”Du förstår, kan inte lämna sig ensam. Det känns, för det första, inte bra och för det andra är jag på riktigt rädd att du kommer svimma. Men för all del, kan sova på golvet”, fortsatte nittonåringen och tände lamporna i salen, så att att skarpt sken spreds även över de mörka ytorna. Usch. Nej, han skulle troligen inte få sig en blund i det obehagligt skarpa ljuset.

Med en liten grimas stannar Joshua upp, varför behövde den äldre vara så envis för?
"Jag kommer inte svimma, så utmattad är jag faktiskt inte, och inte heller hungrig." berättar artonåringen och skakar på huvudet, kanske han får skippa det den här kvällen. Han ser på Zihao en längre stund innan hans axlar sjunker och han öppnar dörren igen. "Okej, vi går upp då.. du behöver vila din fot och alla leder."

Zihao betraktade Joshua med smala ögon ett slag innan han släckte lyset och hoppade tillbaka ut genom dörröppningen.
”Jag behöver vila mina leder och du behöver verkligen någonting att äta”, konstaterade han torrt, trots att den yngre påpekat att han inte alls var hungrig. Men hur var det ens möjligt? Han hade ju knappt ätit någonting under dagen och hade även varit aktiv. Det gick verkligen inte ihop för nittonåringen vilket bara kunde betyda en sak - att Joshua mer eller mindre ljög. ”Du som är så ordentlig och mogen borde veta att man måste äta för att orka..”

Jösses, vilken förändring på atmosfären som flutit på från ingenstans. Visserligen förstår Johua varför vissa skulle vara oroliga, som hans storebror eller mor, men Zihao? Nej, artonåringen äter tillräckligt, det är inte som att han är hemskt undernärd eller något.
"Ska vi ta hissen upp?" Frågar han tyst medan han trampar på stället, väntar på att bussen ska komma ner.. Nej att nittonåringen ska gå upp för trapporna verkar i princip omöjligt. Blicken glider än en gång upp mot Zihao och han tycker på axlarna. "Jag äter tillräckligt, jag orkar ju att träna eller hur? Men jag är nog inte så mogen som alla tror." Med ett litet, torrt skratt stiger han in i hissen.