prs yehet & kkaebsong

George sätter sig upp i sin säng, med trötta ögon ser han ner på bilden som Joshua målar över blocket.
"Borde jag vara orolig?" frågar han i synen av teckningens liknande Zihao, alldeles för trött för att faktiskt bry sig med utfrågningar, eller reta sin vän. Joshua skakar lätt på huvudet.
"Nej, kanske för dig själv dock," påpekar han och ser upp på sin rödhåriga vän som sträcker på sig tills ryggen knakar. Gäspningen som glider genom hans läppar, smittar den kortare nästintill direkt. "Hur gick det för er två igår?"
"Åh det vill jag inte ens prata om! McGonagall hade så mycket skadeglädje ska du veta, när hon såg oss sådär. Vi fick tre veckors kvarsittning," stönar George och skakar besviket på huvudet innan han ställer sig upp från sin plats på sängkanten. "Bäst att ta vara på tiden och duscha innan alla andra vaknar, tycker du inte?" Utan att förvänta sig ett svar, tar han med sig sina saker in till duschrummet. Joshua låter huvudet falla åt sidan, lutar sig mot fönstret och börjar försiktigt måla med fingret över det svala glaset. Jo, en dusch skulle nog sitta fint för honom också.

När Zihao återvände ut i sovsalen igen hade även Andrew vaknat till liv. På något oförklarligt sätt verkade han redan vara fullt påklädd också. Andrew hade alltid varit en väldigt effektiv person, ända sedan deras första år på skolan. Det mörkt bruna håret låg alltid i perfekta lockar som ramade in hans vänliga ansikte och de fyrkantiga glasögonen var alltid fläckfria. Vågade man sig någonsin på att försöka stjäla de där bågarna var man så gott som död.
"Sovit bra?" frågade han och vände de blåa ögonen mot Zihao som knyckte lite på axlarna.
"Jadå, tills Jayden satte en armbåge under revbenen på mig", svarade han och slängde pyjamasen på sin egen säng. "Du själv då?"
"Jo du förstår, jag drömde att jag skulle äta en väldigt stor jordgubbe, men sen så kom Snape och tog den ifrån mig. Han sa att han behövde den för att baka jordgubbstårta...det skulle allt vara en rolig syn", berättade han lätt drömmande.
"Och ni tycker att jag är konstig?" muttrade Zihao och klängde sig fast vid den andres arm. "Kom, jag vill ha frukost", fortsatte han och släpade med sig brunetten ut från sovsalen.

Joshua låter det varma vattnet dränka kroppen, känner hur vattnet blindar hans ögon med ett leende över läpparna. Han drar sina händer över ansiktet, får bort håret från ögonen för att tvätta det. Lusten att stanna där hela morgonen låter frestande, men han vet att det inte kommer fungera.

"Vad är det här för något då?" frågar George som rotar bland alla Joshuas ansikt och kroppsburkar, undrar om det är pågrund av dem som den mindre har den felfria huden han har. Inte för att det spelar någon roll för honom, men nyfiken är han.
"Återfuktande och mjukgörande," svarar Joshua och börjar noggrant att torka håret innan han drar på sig uniformen.
"Hur orkar du med det? Måste ta minst en kvart att fixa allt det där," påpekar George och hoppar upp på den plana delen av handfatet, borstar noggrant tänderna efter sig.
"Jag tar inte alla både morgon och kväll, det borde du ju veta vid det här laget," Joshua sätter in sina linser, låter glasögonen ligga kvar på nattduksbordet. Sextonåringen griper tag i den jämnåriga, som snabbt tvättar munnen.
"Kan vi gå nu?" Joshua nickar lätt som svar, låter sina armar slirka sig runt Georges midja, lutar sig mot honom när de går ut ur sovsalen, där en nyvaken Julian försöker att hinna ikapp.

Inne i den stora salen var det ytterst få elever. Det var väl troligen alldeles för tidigt för de flesta. I vanliga fall brukade även Zihao sova så länge som bara möjligt, men med tanke på hans uppvaknande, var idag inte en sådan dag. Och sedan hade han ändå inte haft någon som helst ro till att somna om, när allting som rörde sig i huvudet på honom uteslutande var Joshua Lewis.

De två klasskamraterna slog sig ner mittemot varandra vid Slytherin bordet, under tystnad. Andrew slog upp en bok bredvid sin tallrik på bordet och började långsamt mumsa på en bit rostat bröd medan Zihao fyllde sin egen tallrik med en hög bacon. Han studerade det stora, ståtliga rummet samtidigt som han knaprade i sig en bit knaprigt fläsk. Himlen var mörk uppe i taket och det blixtrade lite då och då vilket fick den att skina upp, i någon sekund eller max två. Det var först när han kollade ut mot den riktiga himlen, utanför fönsterna, som han insåg att det regnade kraftigt.

"Usch, vilket trist väder", muttrade han i ett försök att få till sig Andrews uppmärksamhet. Men allt den andre gjorde var att nicka instämmande och mumla något otydbart. "Du är också jävligt trist, ska du veta", snäste Zihao till svar innan han stoppade in ytterligare en bit bacon i munnen.

"Vad säger du om att gå ut på en liten promenad i morgon regnet?" frågar George skämtsamt och damp ner på ena sidan av bordet.
"Det låter faktiskt lite frestande," påpekar Joshua, mer än seriös. George kollar tomt på sin vän och skakar tafatt på huvudet innan han plockar till sig sin frukost.
"Du är verkligen konstig du," Joshua ler fjantigt mot sin vän och rycker på axlarna.
"Det är därför vi är vänner Georgie," smeknamnet får den rödhåriga att grimasera medan han tar några klunkar av sin apelsinjuice.
"Herregud vad jag önska att man kunde välja några andra kläder än just uniformen. Visst den kan vara bekväm, men inte i sånt här väder." klagar Julian som sätter sig ner bredvid sina vänner. Joshua plockar åt sig ett ägg, placerar små äggbitar över sin rostade macka innan han för den mot munnen.
"Jag tycker att de är hur bekväma som helst," säger Joshua drömmande, drar koftans ärmar över händerna. Den är aningen för stor, men det har han alltid gillat. Han hade lagt lite pengar på olika sorters kläder, då han är så inne i det som han är.
"Som sagt," börjar George med mat i munnen. "Du är konstig."
"Om jag får säga det själv George är du snäppet konstigare än båda oss. Det var inte vi som var tillräckligt dumma för att tro att vi kunde vara smartare än Dumbledore. Och förvandlas till gamla gubbar." försvarar Julian och lägger sin arm om Joshuas axlar, som är alldeles för upptagen med att kolla mot Slytherin bordet. Han lyssnar inte längre på vännernas konversation.

Då Andrew inte verkade ha några större tankar på att driva någon ordentlig konversation med Zihao, åt den svarthårige snabbt upp allting på sin tallrik.
”Om du nu absolut ska vara sådär kan jag lika gärna gå och leta reda på trevligare sällskap”, muttrade han och slet irriterat åt sig sin väska. Inte ens det lilla utbrottet fångade brunettens uppmärksamhet, då han fortfarande hade ögonen fästa i sin bok. Zihao fnös och lät återigen blicken glida runt den stora salen. Ett flertal gången gled den rakt förbi Joshua, innan de svarta ögonen slutligen fokuserade på Gryffindor bordet.

Nästa sekund hade han redan glidit in på platsen bredvid sextonåringen. Zihao, som inte direkt hade något hyfs, tog en ny tallrik och fyllde den med allting han kunde få tag på: små potatisar, rostat bröd, flingor, marmelad...det var minst sagt en mycket underlig blandning. När han kände sig färdig, höjde han äntligen blicken och studerade de olika människorna vid bordet.

Joshua blir minst sagt förvånad när den äldre eleven från Slytherin sätter sig ner vid Gryffindor bordet, likaså hans två kamrater. Julian tystnar, försöker att dra sin vän närmre sig för att få bort honom från eleven som terroriserat honom sen elva årsålder. George kollar däremot bara i tystnad på Zihao som tar åt sig av frukosten innan han tillslut möter deras ögon. Den rödhåriga drar snabbt åt sig marmeladen med en gloende blick, inte ska en Slytherinare sno deras marmelad nej nej nej. Joshua tuggar tyst på sin macka, och när han väl svalt bestämmer han sig för att öppna munnen.

"Godmorgon," säger han med lugn röst, viker försiktigt undan från Julians arm runt hans axlar. Den blonda fick trots allt höra lite ut av vad som hänt under gårdagen, lite mer förstående borde han vara. Joshua låter blicken vila på Zihaos som tar åt sig av maten, innan han återgår till sin egna äggmacka. "Hade du inget roligt sällskap eller?"

Zihao mötte Joshuas blick och ryckte lite på axlarna.
”Andrew är ungefär lika underhållande som en sten”, sade han med en grimas samtidigt som han åter sträckte sig efter marmeladen. ”Är det strikt förbud att ha marmelad på sitt rostade bröd här eller?” Frågade han med smalnande ögon när Weasley tvillingen drog till sig marmeladen. Han Bestämde sig för att skita i det och vände sig istället mot Joshua istället.
”Sov du gott?”

Han betraktade sextonåringen samtidigt som han började skyffla in mat i munnen. Även om han kände sig bekväm i den andres sällskap, kände han inte alls samma sak inför dennes kompisar. Den där Julian gick honom redan på nerverna och han hade som sagt aldrig gillat någon av Weasley tvillingarna speciellt mycket.

George blänger mot Zihao innan han återgår till att skyffla in yoghurt och flingor in i sin vattniga mun.
"För dig är det det, ja," svarar han simpelt med tom blick. Joshua ler aningen roat åt George, även om han tycker att det är problematiskt hur de två vännerna reagerar. Kanske det är helt naturligt under omständigheterna, att Zihao varit den person som sårat deras vän under hela fem år hjälper inte dem att vara snälla mot honom.

Huvudet faller fundersamt på sned medan han tar än en liten tugga av mackan, det smälta smöret och äggen får hans mage att skrika av lycka.
"Inte särskilt," svarar han i låg stämma, låter fingrarna blanda tet med hjälp av en sked. "Det blev inte så länge heller tyvärr. Har du?"

Weasley tvillingen fick Zihao att känna sig mer oh mer bitter, för varje sekund som gick. Men återigen bestämde han sig för att det helt enkelt inte var värt det, och ägnade istället all sin uppmärksamhet åt Joshua som verkade vara i full färd med äta sin macka.
”Du får väl ta en tupplur någon gång under dagen?” Föreslog han och fyllde en bägare med apelsinjuice. ”Jag sov alldeles utmärkt tills Jayden satte en armbåge under revbenen på mig”, berättade han sedan. ”Titta. Hur fan lyckas man ge någon ett sånt här blåmärke i sömnen?!” Han drog upp skjortan och pekade snett under ärret där ett stort blåmärke var på god väg att ta form. Som om han inte redan hade tillräckligt med blemmor att oroa sig över.