rollspelare & tippest prs

Sophia gick till trädgården och satte sig där istället, ville inte sitta inomhus när vädret var så pass fint som det var. Hon önskade verkligen att Giovanni kunde lämna hovet så snabbt som möjligt då det verkligen inte gynnade hennes relation med Henri att han var där.
Giovanni granskade prinsen en stund och la fundersamt huvudet på sned. Han hade sina funderingar och tankar om hans relation till Sophia, exakt hur mycket han visste om hans egna relation till drottningen.
"Kommer du behandla henne väl?" frågade han tillslut och spände sina käkar, förväntade sig det värsta.

Henri funderade kort på om han skulle lämna tronsalen eller inte, men hann inte göra något vidare beslut innan Giovanni pratade igen. Hans fråga fick Henri automatiskt att himla med ögonen. I och för sig var det en rimlig fråga - men samtidigt irriterade den honom.
"Och på vilket sätt angår det dig, om jag får fråga?"

Giovanni flinade smått då frågan verkade irritera prinsen ännu mer. Han ryckte dock oskyldigt på axlarna och kliade sig i nacken en stund, funderade på hur han skulle svara.
”Drottningen är en gammal vän, jag vill henne bara väl.” Sade han sedan, hon hade aldrig varit mer än vän trots deras känslor och han ville verkligen att hon skulle vara lycklig. På så sätt så hade han talat sanning, trots att hans avsikt var att se till att bröllopet inte blev av.

"Jag är medveten om det", kontrade Henri snabbt och härmade sedan Giovannis oskyldiga axelryckning. "Men skottarnas drottning är inte längre er angelägenhet." Henri hade aldrig varit bra på att kontrollera sin irritation och ilska under en längre tid, och i nuläget kunde han liknas vid en tickande bomb.

”Jag vet att hon inte är, men jag frågar bara som en vän. Oavsett vad du tycker om det så bryr jag mig om din fästmö.” Sade han ärligt och granskade honom en stund. ”Vart är kungen? Jag har saker att diskutera med honom,” sade han sedan.

Henri var tvungen att ta ett djupt andetag för att inte knyta ihop näven och slå till honom. Bara Giovannis röst gjorde honom rosenrasande. Ansträngningen som krävdes för att hålla inne ilskan hade färgat Henris kinder en lätt rosa färg.
"Du håller dig undan från henne", väste han och knäppte ihop sina händer ännu hårdare än han gjort förut. "Och med tanke på att du befinner dig på min mark så skulle det vara klokt av dig att ta mina ord på allvar." Hans blick vilade kvar på Giovanni en kort stund innan han vände sig om.
"Du kan vänta här. Kungen dyker upp så småningom", sa han och gick ut ur tronsalen, utan att skänka Giovanni ens en blick.

Giovanni spände sina käkar och såg efter prinsen, hans ord gjorde honom om något änne mer besluten om att bryta förlovningen och se till att han själv fick Sophia. Han drog handen över ansiktet och reste sig upp, funderade på om han skulle vänta på kungen eller leta upp Sophia.

Han var osäker på var han skulle bege sig härnäst. En kort stund funderade han på trädgården men bestämde sig istället för att bege sig mot matsalen. Då de hade besök (från Italien, inte minst) så befann hans mor sig säkert i matsalen för att få till den perfekta dukningen och annat liknande trams.

Henri hade tänkt helt rätt; för när han närmade sig matsalen såg han sin mor stå i en purpurfärgad klänning och peka ut olika servettvikningar inför tjänarna. Han suckade. Herregud, servetter, vem bryr sig? Han gick fram till henne och la en hand på hennes axel.
”Varför berättade ingen för mig om besöket från Italien?” frågade han och hans mor suckade lätt.

Sophia gick in igen efter ett tag och suckade högt då hon gick in i Giovanni igen. Han tog tag i hennes arm och spände sina käkar.
”Sophia, gör han dig lycklig? Vill du gifta dig med honom?” Frågade han och spände blicken i henne. Sophia övervägde att tala sanningen i en kort sekund, hon varken älskade honom eller ville gifta sig med Henri men hon kunde inte säga det.
”Ja det vill jag och du ska inte stå i vägen för det. Det var bara vänskap mellan oss, mitt hjärta är med Henri. Inte dig.” Sade hon och ryckte åt sig sin arm innan hon började gå igen.

”Du var inte här när de anlände, Henri”, svarade hans mor och pekade på en tallrik som en tjänare genast plockade upp. ”Vi hade inte fått någon förvarning om deras ankomst.” Henri rynkade pannan. Huh? Så viktigt kunde inte deras ärende vara, så att de inte hade tid att meddela innan. Nåväl, hans mor hade i alla fall accepterat det.
”Hmpf. Håll Giovanni borta från Sophia om möjligt, okej?” hans mors förvånade blick vände sig mot honom igen, oförmögen att förstå hans ord. Hon hade också fått ett duktigt intryck av Sophia - kunde inte tänka sig att Henri ens kunde vara oroad över att hon skulle gå till en annan man. Istället för att säga något om det så nickade hon bara som svar och Henri gick snabbt ut ur matsalen.